Förord till internetupplagan (2018)

Ja, så har det gått nästan ett kvartssekel sedan jag la fram min C-uppsats i Lund. Det var 90-tal, Historiska institutionen låg fortfarande på Magle Stora Kyrkogata - och när jag flyttade till Lund firade Sverigedemokraterna Karl XII i Stockholm så här:

Jag minns från min tid i Lund (se även C-uppsatsen nedan) hur kravallerna under Karl XII-firandet, under stadig tillströmning av skinheads respektive "antifascister", blev alltmer svårartade tills fackeltåget till Karl XII:s minne upphörde (det var ju från början alls inte bara skinheads och sverigedemokrater som deltog i det). Men tydligen försökte Jimmie Åkesson och hans vänner, som studerade i Lund under slutet av 90-talet, att vidmakthålla 30-novembertraditionen även efter min tid på orten - lyssna till professor Sverker Oredsson, min gamle handledare som gick bort i år och förutom stora avhandlingar om stormaktstiden skrivit den intressanta artikeln "Orsakade Karl XII stormaktsväldets fall?":


För Sverigedemokraterna handlar det ju tydligen nu om att "segra eller dö". Som Karl XII och hans karoliner, ungefär - se Mattias Karlssons Fb-bild nederst. Även om ju Karl XII:s stormaktsrike, eller för den delen hans armé, inte var särskilt etniskt svenskt.

Trevlig läsning tillönskas, även om uppsatsens bakgrund och fortsättning inte är fullt lika trevlig.

Mvh Andreas H.

Förord (1994)

När detta arbete publiceras (30/5 1994) firar solen dagligen nya triumfer över allt vad mörker och kyla heter. Inget känns just nu mer avlägset än den grå novemberdimman eller den kulna höstkväll som dateras till den 30 november. Och få känns i vårvärmen så definitivt undanröjda till historiens dammiga vindsvåning som tolfte Karl, han om vilken Fredrik Böök år 1908 yttrade att "det breder sig köld kring hans väg och det råder evig vinter där han går fram."

Även hans vänner i Lund har på senare år verkat under bistra förhållanden och tycks nu definitivt städas undan från stadens gator. Inte sedan 1990 har de, som sed varit, kunnat tåga ner till Katedralskolan och Karl XII-huset med facklor i händerna, och frågan är om inte fackeltågens saga definitivt är all. Inte mycket tyder på att traditionen återigen skulle leva upp bland studenter och en bredare allmänhet. Kanske är tiden nu inne att (som jag här ska försöka) slutgiltigt sammanfatta vad den genom åren betytt, för att sedan med en lättnadens suck lägga materialet till handlingarna.

Och ändå - när höststormarna åter brakar in över Skåne och solen sticker sig undan bakom en grå molnmassa, komer vi inte då att få se den gamle (men genom sin tidiga död evigt unge) envåldshärskaren rida genom Lund på nytt? Har inte den 30 november blivit ett begrepp som, långt ifrån att försvagas av ordningsmakt och motdemonstranter, tvärtom just genom dessa har fått allt skarpare konturer i det allmänna medvetandet?

De närmare anledningarna till den för de "karolinskt sinnade" allt mer beträngda situationen ska i någon mån diskuteras i det följande. Vare i detta sammanhang nog sagt, att de kravallartade och i hela landet uppmärksammade spektakel, som under de senaste åren ägt rum på Lunds gator, helt naturligt varit det avgörande skälet till att jag ägnat denna min C-uppsats i historia åt Karl XII-firandet i Lund. Samhällets plågor och skrin tilldrar sig ju alltid mer intresse än den hälsa som tiger still.

För att resultatet av mina ansträngningar har blivit så pass gott som det har blivit vill jag framför allt tacka

- den alltid lika tjänstvilliga och positiva personalen på UB4, där jag vevat mikrofilm åtskilliga timmar

- 30-novemberföreningens nuvarande ordförande, fil. kand. Lars Hultén, som välvilligt bidragit med en del material och upplysningar angående nyare tid

- arkivarie Göran Larsson vid Landsarkivet, vars tillmötesgående sparade mig mycket besvär

samt

- min handledare Sverker Oredsson, som dels genom sin forskning om synen på våra hjältekonungar genom tiderna, dels genom vänlig uppmuntran och talrika uppslag varit en stor tillgång. De brister som ändå vidlåder uppsatsen visar bara att jag inte inhämtat och följt hans råd i tillräcklig utsträckning.

Frid över Karl XII:s och hans olyckliga blå gossars minne!

Lund Regia Academia Carolina, våren 1994

Andreas Holmberg

I. INLEDNING

A. Målsättning

1) Mina frågor

Karl XII lämnade Lund i juni 1718 för att ge sig ut på det som skulle bli hans sista härnadståg. Då hade han i nästan två år haft sitt högkvarter i universitetsstaden, vilket inte var mycket kortare tid än han residerat i Stockholm (1697-1700). Det hus han bodde i under sin lundatid tillhörde då teol professor Hegardt, men numera som bekant Katedralskolan (sedan 1837). När den kunglige gästen lämnade Lund, för att innan året gått till ända vara död, återgick orten till att vara "en akademisk bondby", som Tegnér kallade den ännu ett sekel senare. Den kungliga närvaron blev en parentes i stadens historia, och det sällsynt blodiga slag mellan danskar och svenskar som stått där 40 år tidigare framstod länge som en mycket mer remarkabel händelse. Friden sänkte sig åter över Lund, snart var tolfte Karl begraven i Riddarholmskyrkan och den s k frihetstiden gjorde sitt intåg. Det karolinska enväldets tid var slut och nya ideal tog vid.

Men anledningen till att denna uppsats blev skriven är ju att Karl XII inte var slut som beundrad konungslig gestalt. "Han är ej död, han blundar", skaldade Tegnér 100 år efter skottet vid Fredrikssten, och faktiskt tycks ju karln ännu 275 år efter sin död gå igen, främst på Lunds och Stockholms gator. Det är förvisso en variant av "historiens återkomst" i samhället, men här spökar historien snarare än återuppstår - det är fråga om en eterisk, frambesvuren hjältekonung. Under dessa omständigheter tränger sig följande frågor på:

a) I vilken grad har historievetenskapens syn på Karl XII spelat någon roll för hur firandet motiverats? Denna fråga vill jag framhäva som den för mig mest betydelsefulla.

b) Under vilka närmare omständigheter började man fira Karl XII:s minne här i Lund? Vilka var initiativtagare? (Hur) har firandet förändrats?

c) Hur har olika grupper / institutioner inom och utom den akademiska världen ställt sig till firandet genom åren?

Och, sist och slutligen, en fråga lika svårbesvarad som oundviklig:

d) VARFÖR har "vi svenskar" (och då speciellt lundensare) inte kunnat lämna Karl XII åt sitt öde?

2) Avgränsningar

Att skriva historia kring Karl XII-firandet i Lund innebär på många sätt att man överger det allmänna och generella för att ägna sig åt det avvikande och besynnerliga. Detta gäller särskilt ju närmare vår egen tid man kommer, då det blir allt svårare att se fackeltåget som ett tidens tecken. Skildringen blir gärna kuriosabetonad (skulle kungens minne hedras med ett 3-, 4- eller 9-faldigt leve?) och når knappast de stora teoriernas andliga höjder. Min avsikt är visserligen inte i första hand att skriva en fackeltågshistorik, utan snarare att försöka förstå varför människor alls tågar till Karl XII:s minne och varför andra reagerar så häftigt på det. Men när jag nu ändå tagit mig igenom så många rätt enahanda tidningsreferat, vore det nästan synd att ignorera Karl XII-firandets rent yttre gestaltning, med dess ibland smått kufiska detaljer, som ibland kan vara nog så talande. Dock har jag inte så sällan upplevt att jag spillt både tid och krut på en pseudohändelse, vars nuvarande status som riksangelägenhet vore ett rent massmedialt påhitt.

Eftersom jag låter uppsatsen spänna över hela fackeltågshistorien, kan jag inte gärna låta den gå så långt ner på djupet. Tidsbilderna blir med nödvändighet för det mesta mycket summariska, och jag vill snarare peka på förändringarna (även de uteblivna) genom åren än alla möjliga aspekter av t ex 1984 års fackeltåg med omgivande rumor. Men några viktiga milstolpar i utvecklingen kommer särskilt att uppmärksammas.

Trots min uttryckliga avsikt att begränsa mig till Lund förekommer en del hänvisningar till Uppsala och Stockholm, mest för att eliminera eventuella uppfattningar om att lundafirandet skulle ha varit en isolerad företeelse.

B. Källor och litteratur

1) Tidningar

Den viktigaste delen av mitt material är hämtat från lokaltidningarna:

a) Lunds Weckoblad, från 1897 Lunds Dagblad (vad gäller tiden fram t o m 1950). Att den legat närmast till hands som uppgiftslämnare angående Karl XII-firandet beror dels på att den ju från början var ortens "egen" tidning och före Lundagårds tid på visst sätt ett organ för studenterna, dels på att den var så utpräglat konservativ. Vilket innebar att 30-novembertågen - däremot inte oppositionen mot dem - åtminstone under mellankrigstiden ägnades långt större utrymme (förstasidesstoff under 30- och 40-talen) än i t ex

b) Arbetet, grundad 1887, vars policy länge tycks ha varit att fullständigt ignorera Karl XII och andra majestäter, men som vid vissa tillfällen yppade sitt hjärtas mening om dem. Även denna tidning var i viss utsträckning ett studentorgan, då naturligtvis för de radikala (främst Bengt Lidforss). En annan tidning i samhällskritisk anda var

c) Folkets tidning, grundad av Christian Bülow 1856 och övertagen av sonen Waldemar, som båda skrev i samma uppkäftiga stil - med liberalt förtecken. Föga imponerad av Karl XII. Upphörde 1920, samma år som

d) Lundagård, studentkårens egen tidning, grundades, vars redaktion aldrig tycks ha varit särskilt entusiastisk inför hjältekonungens minne, vilket däremot redaktionen för

e) Karolinskt i Lund, 30-novemberföreningens lilla tidskrift (utkommen från 1975) städse har förblivit.

f) Sydsvenska Dagbladet Snällposten har varit ledande organ för det senaste årtiondets fackeltågsbevakning och -debatt.

Lokalbladet Lundaliv, Skånska Dagbladet samt Uppsala Nya Tidning har också anlitats.

2) Otryckt material

För att slippa lita helt till referat har jag gått direkt till en del gamla kårmötesprotokoll och s k teckningslistor. 30-novemberföreningens protokollsbok för åren 1937-48, 1961, 1965-66 har också haft en del att ge, men tyvärr finns alltså inga föreningsdokument bevarade från tiden före 1937 (vindsröjning?). Att analysera gästböcker är ingen rekommendabel sysselsättning, även om jag i någon mån försökt mig på den.

3) Muntliga uppgifter

Vad gäller de senare åren har jag fått en del intressanta uppgifter från 30-novemberföreningens återupprättare och ordförande Lars Hultén, utöver vad som stått att läsa i tidningarna. Hans beskrivningar av de yttre händelseförloppen i samband med fackeltågen har jag inte bedömt som särskilt omtvistliga, även om det naturligtvis rent allmänt är riskabelt att som forskare luta sig så tung mot en enda sida, när det som i detta fall gäller en konfliktsituation med minst två parter. Men jag var egentligen främst ute efter just Hulténs egen syn på sin verksamhet, mer än efter att exakt fastställa alla turer i de tumultartade scenarier som i nyare tid vållat sådan bestörtning på både lokal- och riksplanet.

Även om jag talar med ytterligare några personer (och sökt ännu fler) är alltså urvalet av intervjuobjekt mycket begränsat - uppsatsen bygger som framhållits främst på tidningsmaterial.

4) Lokalhistoriska böcker

Hit är att hänföra Carl Fehrmans Lärdomens Lund, som är en populärt skriven översikt av den vetenskapliga utvecklingen vid universitetet alltsedan dess tillkomst. Under Lundagårds kronor med dess brokiga samling av studentminnen (vars exakthet kan ifrågasättas p g a den vanligen mycket långa tidsrymd som förflutit innan sagesmannen tecknat ner dem), historiken över Akademiska föreningen 1830-1853 med större anspråk på korrekta data + diverse andra lundaskildringar av mer eller mindre kåserande karaktär.

Även Lunds universitets historia IV (1868-1968) av Jörgen Weibull får kanske räknas hit, även om boken också kunde hänföras till avdelningen

5) Vetenskapliga avhandlingar och uppsatser

Stor nytta har jag haft av Crister Skoglunds Vita mössor under röda fanor, som trots att den vill skildra just vad titeln anger även ger en utförlig bild av flera andra ideologiströmningar inom studentpopulationen. Vad gäller den konservativ-nationella gruppen under mellankrigstiden har jag, liksom Skoglund, dessutom anlitat Erik Wärenstams avhandling om Sveriges nationella ungdomsförbund och högern 1928-1934. Leif Jonssons Ljusets riddarvakt, om 1800-talets studentsång, har också varit synnerligen relevant i sammanhanget. 

För den Karl XII-historiografiska orienteringen har jag åkt snålskjuts på ett manuskript av Sverker Oredsson i mot Karl XII och dennes beundrare kritisk anda. Men Olov Westerlunds Karl XII i svensk litteratur och K-G Hildebrands uppsats Till Karl XII-uppfattningens historia har jag också använt mig av. 

Några uppsatser av studerande inom andra ämnen har jag med stort intresse tagit del av: en från kulturvetenskapliga och en från etnologiska institutionen, båda från de senare, "våldsamma" åren. Den förra behandlar enbart 30-novemberföreningen, medan den senare fokuserar den 30 november 1991 ur alla inblandade gruppers synvinklar.

C. Bakgrundsteckning

1) Frihetstidens Karl XII

Karl XII:s död brukar betecknas som slutet för det svenska stormaktsväldet. Den innebar också slutet för det kungliga enväldet. De nya herrarna hade inget intresse av att hedra "hjältekonungens" minne - tvärtom hade alla försök att göra det inneburit en tyst anklagelse mot dem själva, som inte ens försökt fullfölja hans sista fälttåg. Stormakten var liten vorden, enväldet ständervälde och Karl XII en övervunnen landsplåga. Under Arvid Horn och hans "mössors" regerande stod fredliga strävanden i centrum, men 1738 kom "hattarna" till makten och därmed krigshetsarna.

Hade mössorna sökt grannsämja med ryssen, var nu hattarna istället fyllda av revanschbegär, och liksom Karl XII sökte de gå i förbund med turken. När major Malcolm Sinclair 1739 var på väg hem från förhandlingar i Turkiet mördades han av ryska ryttare, vilket ytterligare ökade upphetsningen i Sverige. Karl XII-beundran tycks ha stigit i takt med krigsfebern, och kungen idealiseras i såväl Sinclairsvisan som andra alster från denna tid (Westerlund s 114ff).

Nå, kriget som bröt ut i juli 1741 slutade med svensk kapitulation ett drygt år senare och blev alltså inte lyckosammare än kung Karls härnadståg. Men ännu någon tid förblev Karl XII av allt att döma en populär symbol för den tappra om också fåfänga kampen mot det ryska imperiet - under kung Fredriks tid var kunglig envåldsmakt heller knappast så aktuell att hänsyftningarna på Karl blev politiskt känsliga.

Under 1750- och -60-talen sjönk Karl XII:s anseende, åtminstone bland kultureliten, och upplysningens idéer om förnuft och måtta i allting förtog mycket av glansen kring hjältekonungens minne. Såväl 1700-talets störste historiker Lagerbring i Lund som 1800-talets Geijer i Uppsala hade mycket att invända mot kungens politik, trots att hans personlighet för båda framstod som beundransvärd (Westerlund s 140f, 306ff, Geijer här i sin roll som historiker, inte som poet).

2) Esaias Tegnér och hans "skägglöse dundergud"

Gustav III, som ju restaurerade kungamakten, anknöt i sin retorik främst till de tidigare gustaverna (I & II) och knappast alls till kung Karl, förrän han liksom denne gick i clinch med ryssen (1789-90). Han jämförde efteråt det lyckade sjöslaget vid Svensksund med Narva och påstås ha under den kritiska tiden sökt efterlikna kung Karls klädsel, något som ju f ö även hans annars mindre teatraliskt lagde son sägs ha gjort ett par decennier senare; se t ex Runebergs dikt "Konungen" i Fänrik Ståls sägner. (Westerlund s 217 f).

Men under det nittonde seklets andra decennium aktualiserades Karl på allvar. Inte bara p g a att det gått 100 år sedan han dog, utan också genom Norges införlivande med Svea rike - det var som om Karl nu äntligen nått det mål han stred för vid Fredrikshald. I och med Jean Baptiste Bernadottes inträde på den svenska scenen hade åtskilligt av vår nationella prestige återvunnits - men samtidigt vållade Karl Johans (som ju fransmannen kom att heta) ryssvänliga politik irritation i det framväxande liberala lägret, till vilket den unge Tegnér kan sägas ha hört (hans politiska utveckling gick på kollisionskurs med kulturkollegan Geijers). När därför Esaias Tegnér 1818 blickade tillbaka på den unge hjältens antimoskovitiska bravader, framstod de för honom som undantagslöst beundrans- och efterföljansvärda.

Faktiskt måste Tegnérs sång "Kung Karl, den unga hjälte" särskilt uppmärksammas i detta sammanhang. Den kom att bli själva signaturen för det nittonde seklets Karl XII-beundrare, och den är väl det mest animerade uttrycket för den oreserverade hjältedyrkan som genom åren kommit Karl till del. Vår tid kan knappast se poemet som annat än pekoral, och personligen har jag ännu i denna dag svårt att medge (vilket jag väl måste) att ens dess författare menade allvar med den! Rader som

tre konungar tillhopa ej skrevo pilten bud,
lugn stod han mot Europa, en skägglös dundergud

eller

ur vägen, moskoviter! framåt, I gossar blå!

liknar mer en skildring av en dåtida Biggles än det epitafium över ett vardande nationalhelgon som det väl trots allt var avsett att bli. Grekisk-professorn Tegnér gav oss ju dock även de sublima, klassiskt sköna raderna

i med- och motgång lika, sin lyckas överman,
han kunde icke vika, blott falla kunde han

som förmodligen bidragit mer till vår bild av Karl XII än något lärt historiskt verk har gjort.

Det var alltså 1818 som den veterligen första Karl XII-festen i Lund ägde rum; den grupp av intellektuella (huvudsakligen akademiska lärare) som fylkats kring Tegnér, och gick under namnet "härbärgisterna", stod fadder för firandet. Det hölls tal till minnet och Tegnérs nyskrivna sång uruppfördes. Universitetsledning och studenter deltog i högtidligheten, men initiativet följdes inte upp; det blev en engångshändelse. (Böök s 273f).

Ändå kan man med skäl se Tegnér som portalfiguren för Karl XII-hyllningarna i Lund, och kanske var det inte bara en tillfällighet att hans staty avtäcktes samma år (1853) som hans beundrade hjältekonung började firas med fackeltåg. Under dettas första decennier kastade också deltagarna sina facklor vid tegnérmonumentets fot efter väl förrättat värv.

3) Skandinavismens decennier

Till Karl XII-fackeltågens bakgrund hör utan tvekan även den s k skandinavism, som under nittionde seklets mitt bredde ut sig, inte minst bland den studerande ungdomen. Även här spelade Esaias Tegnér en viktig om än knappast helt avgörande roll. Hans lagerkröning av den danske diktarkollegan Adam Oehlenschläger i Lunds domkyrka den 23 juni 1829 har utpekats som upptakten till den rörelse, som endast halvtannat decennium efter de för det nordiska samförståndet så olyckliga napoleonkrigen fick stora skaror av ungdomar att börja umgås över gränserna och verka för ett också i politiskt avseende förbrödrat Norden. Under 1830-talet växte sig rörelsen allt starkare; 1843 hölls ett "pan-skandinaviskt" möte i Uppsala och ett par år senare hölls skandinavistiska demonstrationer i både Lund och Köpenhamn. (Fehrman s 138f).

Skandinavism och liberalism gick ofta hand i hand - åtminstone i Lund, som karaktäriserats som fritänkande och demokratiskt jämfört med ett mer konservativt Uppsala. Och man närde storpolitiska visioner: den i Lund så framträdande skalden Talis Qualis (alias C V A Strandberg) talade vid ett studentmöte i Lund sig het för Finlands frihet, och han tycks inte ha varit värre däran än många andra. En nordisk identitet utmejslades aktivt, där man främst avgränsade sig från ryssen i öst. De under björnramen nedtryckta polackerna kunde räkna med skandinavisternas sympati, och under 1830-talets polska uppror for faktiskt några medicinstuderande lundensare över Östersjön för att hjälpa till. Något fler frivilliga svenskar for väl till dansk-tyska fronten 30 år senare, men kriget om Slesvig-Holstein blev ändå den skandinavistiska rörelsens stora fiasko, trots att den nu hade en så hög tillskyndare som kung Karl XV- man hade efter all storartad retorik kunnat förvänta sig att Sverige skulle stödja Danmark militärt. Också 1850-talets Krim-krig, som delvis utspelade sig i Östersjön (!), hade bidragit till att uppliva de antiryska och samnordiska stämningarna. (Fehrman s 142f).


Det i sammanhanget viktiga är att skandinavismen inte, som man skulle ha kunnat tro, hade ett horn i sidan till den mot Danmark-Norge stridande Karl XII, utan tvärtom medförde att denne framstod i ljusare dager än på länge. Ty det var ju just Karl XII som mer än någon annan nordisk monark kämpat för att hålla ryssen stången, och ingen skandinav efter Gustav II Adolf hade som han gjort sig ett namn på den storpolitiska scenen. I Uppsala hade de årliga minnesfesterna för Karl XII och Gustav II Adolf börjat redan på 1830-talet; i Lund började fackeltågen till Karl XII:s minne samma år som Krim-kriget, d v s 1853. (Jonsson s 73, 80).

II. EXPOSÉ

A. En tradition blir till (1853-1875)

1) Det första fackeltåget

Från omkring 1840 hölls, i enlighet med intentioner Akademiska Föreningen (AF) haft redan från sin uppkomst, regelbundna aftonunderhållningar eller "veckosoaréer" med musik, skämt och föredrag, där även lärare deltog. Vanligen hölls soaréerna på lördagskvällarna, men siste november 1853 var det soaré på AF trots att det var onsdag. Samkvämet skulle nämligen denna gång ägnas Karl XII:s minne. Initiativet till detta kom från litteraturhistorikern docent Gustaf Ljunggren (1823-1905), då "Sociala afdelningens [inom AF] förman", sedermera AF:s ordförande och universitetets rektor. Löjtnant Gustaf Nyblaeus, v förman, höll ett föredrag "öfwer denna swenskhetens ypperste representant, hwars minne äfwen särskildt är fästadt wid Lund", som Lunds Weckoblad dagen efter uttryckte saken.

Nå, föredraget kan vi just nu lämna därhän: kvällens händelse inträffade nämligen sedan talaren slutat, ty då blev det fackeltåg ner till Katedralskolan. "Studentkorpsen" + "flera av Academiens lärare och några af stadens invånare" gav sig iväg under sång och flammor, och väl framme utbragtes ett leve för Karls minne, varefter sångföreningen sjöng den enligt Weckobladet "för hwarje swenskt hjerta så kära sången", som Tegnér diktat till minnesfesten på samma plats 35 år tidigare. Fler moment innehöll ceremonin inte denna gång, och tåget gick tillbaka till Lundagård, där det upplöstes. (Sociala Afdelningens Journal samt LW 1/12 1853. OBS: Denna "exposé-avdelning" bygger generellt på LW/LD:s första nummer i december, om inget annat anges).

2) Ceremonin tar form

Nästa år högtidlighölls dagen på precis samma sätt (fast med ny föredragshållare); dock noteras nu vid Katedralskolan även ett niofaldigt leve för Karls minne.  Och 1854 års fackeltåg var inte mindre viktigt än det första; genom detta hade man åvägabragt något som redan året därefter betecknades som "wedertaget bruk" och som, visserligen med åtskilliga avbrott, skulle äga rum i många år framöver. Den nya traditionen tycks på det hela taget under sina första decennier ha intagit en stark och oantastad position bland lundastudenterna, trots att en "stickande storm" vid ett tillfälle omöjliggjorde dess uttryck.

Själva den yttre gestaltningen av firandet kom att variera en smula. Katedralskolan var dock alltid målet för fackeltåget, och snart blev det regel att det avslutades med fackelbål på Tegnérplatsen. Kung Karl den unga (senare "unge") hjälte, av Weckobladet kallad "den Tegnérska Nationalsången", var ett obligatoriskt nummer, men också Geijers "Wiken, tidens flygtiga minnen" (även nämnd "Narva-marschen", se bil. 3) hörde till de stående inslagen. Ett tal eller föredrag till Karls minne hölls som nämnts redan från början, men under 1850-talet i "societetssalen" i AF-borgen före (någon enstaka gång efter) fackeltåget. Under följande decennium blev det däremot sed att det skulle hållas vid det forna konungaresidenset. Festtalare var alltifrån studenter till docenter, vanligen i egenskap av förmän i "Sociala utskottet" eller (fr o m 1867) studentkårens ("corpsens") ordförande.

3) Gräddan av Karl XII-fester

Några av fackeltågen är värda ett särskilt omnämnande. T ex det som ägde rum år 1855 i samband med Akademiska Föreningens 25-årsjubileum. Det var ju nämligen så att Akademiska Föreningen (AF) bildats 1830 på dåvarande kronprins Oscars (sedermera Oscar I) födelsedag den 1 december, honom till heder - som tack för nådigt understöd. Och länge var den s k "Oscarsdagen" en av de stora begivenheterna i Lunds studentvärld och bidrog till att förstärka månadsskiftets allmänna festkaraktär (utom 1859, då Oscar dog och minnesfesten för honom inte tycks ha föregåtts av någon dito för Karl). Alltnog, detta jubileumsår medverkade vid fackeltåget Södra Skånes Regementes "musikkorps" för första gången (de skulle spela till Oscars ära dagen därpå). Tillsammans med studentsångarna gjorde de den inledande offentliga "soarén" på AF till en särdeles njutbar föreställning, som också bevistades av 8-900 personer.

Ett annat anmärkningsvärt årtal är 1861, då förutom studenterna själva även Lunds och Malmös borgaresångföreningar medverkade.

Men utan jämförelse mest storartade var festligheterna vid 150-årsminnet av skottet utanför Fredrikshald. Detta år, alltså 1868, hade man (liksom fem år senare) inbjudit också folket utanför den akademiska världen, ja, Lunds Weckoblad innehöll dagarna före en annons, undertecknad av "Flere borgare i Lund", där stadens invånare i uppfordrande ordalag manades att delta i firandet av dödsdagen. Klockan 12 den 30 november började man i AF:s festsal med "Hell dig, du höga nord", festpoem och "narvamarsch", varefter studentkårens ordförande, adjunkt C T Odhner (tre år senare professor i historia vid 35 års ålder) höll ett kort men för att vara Karl XII-tal ovanligt pregnant anförande, där han framställde kungen som en folkets man. Det följdes av festtåg till Katedralskolan (utan facklor, eftersom det ju var mitt på dagen), i vilket halva staden tycks ha deltagit: förutom studentkåren med sina banér och nationsfanor även universitetets lärare och ämbetsmän, stadens skolor, magistraten och stadsfullmäktige ortens officerare, borgerskapet med sin fana, arbetare och bönder. I täten gick Lunds Skarpskyttekorps och infanteriregementet stod för musiken. Dagen avslutades med "kollation" på AF, där man till långt efter midnatt skålade och sjöng i fosterländsk anda.

Nå, detta 150-årsfirande var ju på många sätt exceptionellt och ingick i en landsomfattande Karl XII-eufori med centrum i Stockholm, där statyn i Kungsträdgården nu uppenbarades för en skådelysten allmänhet. Sedan återgick firandet till det normala, d v s det blev åter en studentfestlighet, om också än en gång utvidgad år 1873. Nils Flensburg (1855-1926) har åskådligt tecknat bilden av hur det gick till detta år, då den stora allmänheten var inbjuden både att gå med i fackeltåget och att delta i eftersitsen på AF:

Den utsträckta handen mottogs med begärlighet, särskildt af stadens handelsbokhållare och yngre handtverkare. Utstyrda med sina bästa kläder, inställde sig dessa i god tid på Tegnérsplatsen, där utdelningen af beckfacklorna försiggick. Tyvärr hade de flesta uraktlåtit att iföra sig den skyddande förklädnad, som alltid bör anläggas vid dylika tillfällen, och följden af denna oförsiktighet blef ett och annat brandmärke, som deras galakläder länge bevarade som minnen af den festliga processionen i studenternas led. (Flensburg s 286f).


De i pressen återgivna talen vid gillet efteråt handlade mer om universitetets förhållande till samhället i övrigt än om Karl XII och hans tid. Och festkvädet, som hette "Till Lunds borgerskap", nämnde inte den stupade konungen, knappast ens anspelade på honom.

B. Storm och stiltje (1876-1900)

1) Traditionen luckras upp

Redan under denna period började Karl XII-firandets ställning att försvagas, och endast 11 av de 25 åren genomfördes något fackeltåg. Att det inte blev något 1876 berodde dock inte på likgiltighet inför vår ärorika historia - detta år firades den 4 december 200-årsminnet av slaget vid Lund med pukor och trumpeter. Och man hade den 30 november verkligen tågat till Katedralskolan, dock mitt på dagen och utan facklor, vilket synbarligen var fallet även de närmast följande åren. Fackeltåg igen 1879-81, men sedan blev det åter middagståg ett par år, "eftersom alltför få anmält sig" på de framlagda teckningslistorna - "alltför få" innebär troligen under 150 personer, den gräns som man länge brukade sätta för att garantera högtidlig stämning.

Så fortsatte hela 80-talet med vacklande uppslutning kring den nu 30-åriga traditionen. Alldeles städat gick det inte alltid till då heller: Folkets Tidning skrev om "de mångfaldiga oordningar och råa tilltag, som i synnerhet af lärlingar och öfverlastade personer [...] vid fackeltågen sätts i scen." (FT 19/11 1889).

Och år 1889 drevs frågan om fackeltågens vara eller icke vara till sin spets.

2) Kulturradikalerna segrar - och faller

Under 1880-talet hade den s k studentradikalismen vuxit sig stark i universitetsstäderna, så också i Lund, även om utvecklingen här till en början gick långsammare än i t ex Uppsala och Köpenhamn. Men våren 1889 hade studentkåren beslutat fira en särskild fest till minnet av den franska revolutionen, vilket säger en del om tidsandan. Det är då inte underligt att man samtidigt tydligare än förut ifrågasatte Karl XII-firandet. På hösten beslöt så kårens deputerade med 24 röster mot 16 att föreslå

att den hittills firade Carl XII:s-festen icke vidare måtte firas på den grund att vår tid ej längre kan anse Carl XII:s historiska betydelse vara af den art, att hans minne framför andra historiska personligheters bör genom en återkommande fest högtidlighållas (Kårmötesprotokoll 19/11 1889)

Men när kårmötet hölls den 19 november, visade det sig att radikalerna inte var i majoritet bland studenterna. Bara 148 av 404 röstade för deputerades förslag. Ändå var det ett nederlag för Karl XII:s sympatisörer, eftersom de enligt stadgarna behövde vara minst dubbelt så många som de övriga för att det skulle bli någon fest. En sorgsen skald lät sina känslor inför denna händelse få utlopp i Lunds Dagblad (rubr. "Lund den 19 nov 1889" i LD 30/11 1889):

På sin tunga väg emellan Holofzin och Fredrikshall
tog här in en gäst, som sällan någon like finna skall.
Såren läktes, gräset grodde uppå grafvarne igen,
och på Gud och Kungen trodde Sveriges friska ungdom än.

Minne, som ur dödens dalar än till slägt, som komma skall,
ej om segerns "glädje" talar, men om hjeltemod och fall!
Ack, det blod, som kinden brände frös till is på Norges fjell,
och den glimt, som hoppet tände, släcktes i November-qväll.

Men det storas vålnad sväfvar, Carolina, kring din mark:
i dess skugga fram du sträfvar, hoppets enfald gjort dig stark.
Skall hon skörd för minnet bära nya hundrasjutti år,
sen den unge hjeltens ära vid votering föll i går?

Ja, "hoppets enfald" ställde verkligen "nya hundrasjutti år" i utsikt, ty redan nästa år hade motståndarnas skara krympt till 105 av 404, och fackeltåget återupptogs alltså. Men beslutet hade föregåtts av en debatt som var minst lika intensiv som föregående års tvåtimslånga, under vilken den unge naturvetaren Bengt Lidforss föraktfullt karaktäriserat kung Karl som "ett löjtnantsgeni". (Beyer s 74, FT 23/11 1889)

3) Koch-festen och försvarsförbundet

Karl XII-striden 1889-90, den livligaste som stått i studentkretsar, var emellertid inte över för det. Radikalerna beslöt att anordna en fest till ära för tuberkulinets uppfinnare Robert Koch. (Under studentmötet den 26 november hade från Berlin anlänt ett telegram, som meddelade att studenterna därstädes tillsammans med åtskilliga föreningar förberedde ett stort fackeltåg till professor Kochs ära. Förmodligan har kulturradikalerna redan tidigare känt till och inspirerats av dessa planer. FT 28/11 1890). Först försökte de få kåren med sig, och det skulle förmodligen ha gått bra, ty de hade deputerades stöd, om förslaget inte (med rätta) uppfattats som framställt i mot Karl XII-firandet polemiskt syfte. Motionärerna nämnde själva i sin skrivelse att de reserverat sig mot kårens beslut att fira Karl XII:s fest, och nu fick de igen av den konservativa majoriteten som avslog förslaget, med motiveringen att frågan vore "för tidigt väckt".

Resultatet blev alltså att två studentfester samtidigt hölls den 30 november. På Knutssalen i Stadshuset var 150 studenter närvarande för att hylla Koch och tal hölls av med kand Karl Petrén (i fridsam och resonerande ton), av amanuens Bengt Lidforss (mindre fridsamt) samt kand Adolf Strömstedt, som framförde det av honom själv skrivna poemet De och vi (se bil. 3), där motsättningen inom studentvärlden beskrevs i gripande och uppfordrande ordalag. Ävenså hedrades författaren och liberalen August Blanches minne i ett, enligt Folkets Tidning, "af entusiasm för skalden och frihetskämpen prägladt tal" - den 30 november var nämligen även dennes dödsdag. (FT 2/12 1890)

"De andra" kunde nu åter fira Karl XII-dagen med fackeltåg och sång. "Ett ovanligt stort antal åskådare" rapporterades. Och samma dag hade Lunds och dess omnejds försvarsförbund haft sin första fest, nämligen i AF:s stora sal, där "studentkapellet" stod för musiken och kårordföranden, docent Wrangel, inledde. Efter att unisont ha sjungit "Du gamla, du friska" (sic!) beskådade man s k levande tavlor; det var medlemmar i gymnastikföreningen som klätts ut i tidstrogna kostymer. De visade Karl X:s samråd med Erik Dahlberg, Karl XI:s aftonbön efter slaget vid Lund samt Karl XII:s likfärd, och de presenterades av professor August Quennerstedt. Efter Herrliga land, bön av kh Hallberg och Vår Gud är oss en väldig borg utropades: "Gud bevare konungen och fäderneslandet!"

4) Seklets sista decennium

Man kunde vänta sig att det nu, efter denna uppslutning kring konung och fädernesland, skulle bli ordentlig fart på fackeltågandet igen. Och följande år, 1891, firades den 30 november verkligen med all sedvanlig pompa och till tonerna av Dåne liksom åskan, bröder. Men redan 1892 trasslade det åter till sig. Tidningen Arbetet i Malmö, "organ för klassmedveten arbetarrörelse", kunde triumferande meddela: "Karl XII:s minne håller nu faktiskt på att bli en saga blott". Hur så? Jo, då anteckningslistorna för deltagande i fackeltåget togs in, fanns på dem enligt Arbetet inte ett enda namn uppskrivet! (Arbetet 1/12 1892)

Det blev heller inget fackeltåg - och ändå fick Karl XII sin hyllning. Klockan 1 em fördes nationsfanorna ner till Katedralskolan, där docent Arthur Stille höll tal till minnet inför såväl studenter som utkommenderade skolelever med lärare (ett välkommet avbrott i schemat, får man förmoda). Men studentsångarna medverkade inte; "en mycket kännbar brist" (LW).

Flaggorna var hissade på såväl AF-borgen som Katedralskolan. Men det var denna gång inte i första hand för Karl XII:s skull. Nej, urtima riksdagens försvarsbeslut (bl a om värnpliktsarméns införande) var just fattat, och kuratorskollegiet hade velat ge offentligt uttryck för den glada stämning som beslutet väckt. AF:s överstyrelses ordförande, professor Martin Weibull, hade menat att det denna dag liksom 1593 kunde sägas att "nu är Sverige vordet en man." 300-årsjubileet av bemälda Uppsala möte stod ju för dörren; detta var nota bene en tid då man fortfarande i vida kretsar såg positivt på reformationen (vad som egentligen celebrerades under Svenska kyrkans nyssförflutna "jubelår" är väl för de flesta ännu höljt i dunkel).

Och när studenterna under sina fanor återvänt till Akademiska Föreningen, höll kårordföranden, docent Pfannenstill, från stora trappan vid Tegnér,platsen ett tal om försvarsbeslutet såsom en grundval, "varpå fosterlandet kan bygga en ny, rik och stark tuveckling."

Nästa år kom dock inget tåg till stånd, vare sig med eller utan facklor - det enda som utvisade dagens betydelse var de hissade flaggorna på AF-borgen. År 1894-95 ägde dock fackeltåg rum i vanlig ordning. Men sedan dröjde det till sekelskiftet, d v s hela fem år, innan Karl XII i Lund hedrades med mer än flaggning. Jag har inte funnit någon uttalad opposition mot fackeltågen dessa år - det var tydligen likgiltigheten som firade triumfer.


1900-talet började dock bra för Karl XII. Han fick den 30 november 1900 en marmortavla på Katedralskolan, med inskriften "Konung Carl XII hade här sitt högkvarter 1716-18" och skänkt av major R Södermark. Och förutom allmän flaggning från stadens offentliga byggnader, skolor m m hölls ånyo fackeltåg och därefter samkväm i AF:s stora sal. (Under rubriken "Han kunde icke vika" meddelade LD 1/12: "en af flaggstängerna å universitetshuset bräcktes vid middagstiden i går af den ganska hårda stormen tvärt af, hvarför flagghyllningen till Karl XII:s minne måste för återstoden af dagen inhiberas.") På AF lyssnade man på Kronprinsens husarregementes kår och sjöng unisont de nordiska nationalsångerna och Björneborgarnas marsch.  Leven utbragtes för bl a Paulus Krüger, president för "Transvaalrepubliken" i Sydafrika och boernas ledare i det pågående kriget mot britterna. (Nelson Mandela var ännu inte påtänkt).

C. Studenterna troppar av (1901-1920)

1) Professor Arthur Stille och spexandet
2) Militären räddar Karl XII:s ära
3) Krigsslut och 200-årsjubileum
4) Fackeltågsfrågan tas upp igen

1) Professor Arthur Stille och spexandet

Vid sekelskiftet hörde docent Arthur Stille (1862-1922) till de alltmer framträdande lundaprofilerna. Han hade i yngre dagar gjort sig känd som spexförfattare (till det första stora lundaspexet Gerda 1886, se Hillerdal/Starfeldt s 248f), men var nu stadgad historiker med krigshistoria och särskilt Karl XII som specialitet. Samma år som han fick professors namn (1905, riktig professor blev han först fyra år senare) var dock studenterna respektlösa nog att i stället för fackeltåg den 30 november framföra spexet Här på AF.s stora sal. Det var i och för sig också ett försök att göra historien levande, men handlade om 1200-talets Lund och Birka, vilket ju inte direkt anknöt till dagens speciella firningsämne.

Ändå hade uppståndelsen kanske varit större året innan, då man visserligen haft fackeltåg i god ordning, men efteråt samlats till uruppförandet av Kungen och Riksprocentaren, enligt uppgift första gången man vågat spela spex på en av våra nationella minnesdagar. Det ansågs på vissa håll som smutskastning av hjältekonungens minne, med ty åtföljande indignation å dennes vägnar.

Alltnog, när inte studenterna tänkte celebrera Karl XII-dagen, gjorde professor Stille det i stället med ett tal på Kulturen vid middagstid. Men nästa år, alltså den 30 november 1906, fick han hålla till på Akademiska Föreningen, ty nu hade studentkåren åter ordnat fackeltåg (vid vilket kårordföranden Fredrik Böök höll minnestal på vers!), och därefter fick man istället för spex lyssna till professorns föredrag om krigarkungen.

Även år 1907, då Kulturen fyllde 25 år, gick siste november alltigenom värdigt av stapeln - t o m landshövdningen och biskopen (och andra som varit på Kulturens bankett) gick detta år med i fackeltåget, varvid förutom den vanliga av fosterländsk kamplusta genomsyrade poesin även sjöngs Studentsången! Återtåget gick denna gång till Kulturen, där ett par brandsoldater såg till att fackelbålet inte hotade det jubilerande muséet.

Men när den 30 november 1908 stod för dörren, återgick studenterna till att fira dagen på ett mer vanvördigt sätt. Nu var det lundaspexens spex, Uarda, som för första gången presenterades i sitt fulla omfång (det hade i ett betydligt kortare utförande fungerat som karnevalsspex tidigare under året). Detta hindrade inte att man dessförinnan fackeltågat till Katedralskolan, där kårordföranden Hintze "erinrade om att i hjältekonungens person just sammanfattades de karaktärsdrag, som alltid böra vara tillfinnandes hos ett folk, som vill framåt." Den gamla seden med ringdans runt fackelbålet vid AF-borgen tillämpades sedan, innan man förväntansfullt bänkade sig i Stora salen. Egentligen var alltför få anmälda (55 av stipulerade 100 enligt teckningslistan), men genom att på detta sätt låta fakeltåget bli ett pikant preludium till spexet kunde man låta det gå av stapeln också detta år.

Från och med nu blev 30 november (eller åtminstone dess närmaste lördag) i första hand Lunds studenters stora spexdag, och även om det blev fackeltåg av också 1912-13 (trots att fackelbärarna då betydligt understeg 100-talet) var det knappast längre kvällens höjdpunkt. Man kunde t ex spela den för dagen passande pjäsen Kungen och riksprocentaren - men lika gärna något annat.

2) Militären räddar Karl XII:s ära

Åren 1914-20 fördes inga facklor Katedralskolan t & r. När första världskriget bröt ut blev visserligen måna studenter inkallade, men nog tycktes Karl XII:s minne mer än vanligt aktuellt, och den 30 november 1914 hade kåren (eller i vart fall Sociala Utskottet) tänkt sig ordna ett fackeltåg. Men Lunds Dagblad kunde med outtalat beklagande konstatera:

Det i afton planerade fackeltåget har inte rönt det väntade intresset. I går kväll hade endast ett 20-tal studenter anmält sig vilja deltaga i tåget, och då minimiantalet var fastställt till 100, tyckes det vara synnerligen klena utsikter - för denna gången.

Emellertid samlas kåren kl 9 e m å Föreningens stora sal för att se på spexet Nero. (LD 30/11 1914).

Ändå blev den gamle (nåja) krigarkonungen inte utan hyllning denna människoslaktens höst. Det var - naturligtvis - Kulturhistoriska muséet som öppnade sina portar för en riktig "militärfest", där alla de i Lund förlagda trupperna mötte upp. Endast 400 biljetter utbjöds till en, som man får förmoda, hugad allmänhet, och de lyckliga hundratalen kunde från museibyggnaderna se hur trupperna formerade sig på den marschallbelysta gården. Intendent Georg Karlin hälsade välkommen och docent P Sörensson höll tal till Karl XII:s minne. Regementsmusiken förhöjde stämningen.

Scenen upprepades nästa år. Då höll professor G Aurelius minnestalet och en mindre kör ur Lunds Studentsångförening medverkade med sång. Men det verkar inte som om det blev något arrangemang 1916-17.

3) Krigsslut och 200-årsjubileum

Möjligheter att fira jubiléer brukar ju dock sällan försummas, och den 30 november 1918, då krigets sordin inte längre dämpade stämningen, fick en festlig prägel runt om i landet. I Lund hölls minneshögtid i universitetsaulan, varvid professor Stille, sedan studentsångarna sjungit Kung Karl, den unge hjälte, talade eller rättare sagt docerade om konungens bedrifter. Akademiska kapellet spelade därefter och studentsångarna sjöng ånyo. Minst lika mycket musik blev det på studentaftonen samma dag, då professor Stille ånyo medverkade, denna gång med ett föredrag vilket, enligt LD, "formades till en framställning och en kritik af olika riktningar i den vetenskapliga forskningen om Karl XII".

Även i stadens lägre undervisningsanstalter hölls minnesstunder och tal för Karl XII och hans karoliner. T ex talade vid Högre elementarskolan för flickor fröken A Rönström om "Karl XII i Lund och vid Fredrikshald."

4) Fackeltågsfrågan tas upp igen

År 1919 förflöt utan fackeltåg, men 1920 utlyste Sociala utskottet ett sådant och lade fram teckningslista. Vi kårmötet den 25 november väckte detta diskussion. Vissa menade att Sociala utskottet inte borde ha tagit detta initiativ utan kårens hörande, eftersom fackeltågen av allmänheten uppfattades som arrangerade av studentkåren och med tanke på det nyss avslutade världskriget vore allmänt olämpliga. Ordföranden, docent Åke Hassler, pålyste nytt kårmöte till den 29 november för vidare behandling av frågan (Kårmötesprotokoll 25/11 1920).

När kåren så åter sammanträdde kunde ordföranden meddela att Sociala utskottet beslutat inställa festen p g a alltför ringa anslutning, och kårens deputerade (som förberett ärendet) föreslog att man skulle låta det därvid bero. Men Sociala utskottets förman, fil mag Ossian Lindskoug, ville försvara Utskottets agerande med att fackeltågen inte ginge i kårens namn utan vore en festlighet av mer privat karaktär. Majoriteten höll dock inte med honom om detta. Följande uttalande antogs:

Då det skall anordnas hyllningar eller opinionsyttringar, som gå i Kårens namn eller i varje fall av allmänheten uppfattas som Studenkårens, bör Kåren höras. (Kårmötesprotokoll 29/11 1920)

I tidningen Lundagård (som börjat utges detta år) fanns nästa vecka en beskrivning av vad Sociala utskottet sysslade med. Där kunde man läsa att det ordnade fester den 30 april, den 4 oktober (Tegnérfesten) och den 30 november, "av vilka dock den sistnämnda ej alls behöver firas, då denna festtradition numera är utdöd." (Lundagård 11/1920)


Det var varken första eller sista gången som 30 november-traditionen dödförklarats, men "ryktet om dess död" har, för att tala med Mark Twain, hittills ständigt visat sig vara "betydligt överdrivet."

D. 30-novemberföreningen rycker in (1921-1950)

1) Facklorna tänds igen

Hösten 1921 gick Karl XII-frågan mot sitt avgörande i Lunds studentkår. Det var då hela åtta år sedan fackeltåget senast gick av stapeln (det näst längsta uppehållet i dess historia), och 150 personer hade lämnat in en petition om dess återupptagande. Deputerade hade föreslagit avslag på petitionen, och 225 av 346 höll med deputerade på kårmötet den 14 november. - vilket innebar att bara 121 personer stödde petitionen! Men deputerades förslag föll likväl, eftersom det hade behövt 2/3 majoritet (!?).

Den 21 november hölls så ett nytt kårmöte, varvid frågan skulle avgöras. Deputerade lade då fram följande förslag till resolution:

Enär stadgarna i §29 sannolikt avse att garantera att hyllningar från kårens sida icke böra anordnas i andra fall än då kårmedlemmarna därtill i stort sett äro eniga, anse deputerade, med hänsyn till den stora meningsskiljaktighet, som inom kåren tycks råda om lämpligheten av att den såsom sådan anordnar fackeltåg den 30 nov. till firande av Karl XII:s minne, sig böra tillstyrka kåren att, under uttalande av att från dess sida intet hinder möter att medlemmarna i kåren enskilt ära Karl XII:s minne, icke bifalla det väckta förslaget. (Kårprotokoll 21/11 1921).

Nu inträffar det märkliga att det sedvanliga grälet om Karl XII och fackeltågen uteblir. Inte en enda talar emot deputerades förslag, och bland dem som talar för detta återfinns även fil mag Georg Göransson, den ledande figuren bland "karolinerna". Kåren avslår alltså de 150:s begäran om fackeltåg, och gör det enhälligt! (Enda missljudet kommer från en amanuens, som tycker att studentlivet är så "festligt på festdagen" att kåren borde fortsätta 30-novemberfirandet - fast med något annat festföremål!).

Tydligen hade fackeltågsvännerna redan före den 21:e resignerat och beslutit ta firandet i egna händer. En vecka senare meddelades att "För högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag har en särskild förening, 30-novemberföreningen, bildats". Och den 30 november hölls det första fackeltåget på 8 år inför stora åskådarmassor ("hela staden var på benen", enligt Lunds Dagblad), och 30-novemberföreningens grundare Georg Göransson höll ett tal, där Karl XII:s hederliga syften ställdes mot Versaillesfreden, där "lögn, lömskhet, fanatism och förtal ha segrat över redbarhet, tro och heder, och följderna därav komma att sträcka sig släktled framåt i tiden."

Så hade alltså en tradition som i sex decennier upprätthållits av Lunds Studentkår gått över till en särskilt förening, bildat just i syfte att föra den vidare. Det är angeläget att framhålla, att 30-novemberföreningen den gången bestod av universitetsstuderande och "graduerade". och att det alltså inte var några utanför akademin stående som ryckt in där studerande troppat av. Men studenterna som förenad kår stod inte längre bakom 30-novemberfirandet, och även den nybildade föreningen insåg skillnaden och kom att arbeta för en återgång till den gamla ordningen.

2) Det glada 20-talet

Nu följde tre decennier där fackeltågen gick regelbundet som aldrig förr. Så var de ju heller inte längre beroende av stormiga kårmöten. Inför 1922 års fackeltåg annonserade föreningen och påminde dem som tänkt delta om att bära nattskjorta ("labbisrock") och studentmössa, samt erbjöd facklor till ett pris av 1:50 (LD 29/11 1922). Föreskriften om studentmössa onödiggjorde ju ytterligare begränsningar av deltagandet. Facklorna var paraffinfacklor, något som Arbetet anmärkte på eftersom det tydligen gjort folk besvikna. (Arbetet 2/12 1922).

Åren därefter blev dock högtidligheten allt solennare, under medverkan av "Södra skåningarnas musikkår." (De kom från Södra Skånska Infanteriregementet, sedermera I7). Det noteras också särskilt att affärsmännen släckte skyltbelysningen, "vilket hör till". Fackelbärarnas antal kunde dock variera kraftigt, 1928 var det "inemot 150" men 1929 "endast cirka 50" personer, vilket med tanke på källan knappast torde vara en underdrift. De kunde dock alltfort räkna med allmänhetens intresse. Åtminstone några av åren anordnades efteråt supé på AF för 30-novemberföreningens medlemmar och andra hugade - 1929 höll själve docent Sture Bolin, föreningens dåvarande ordförande, högtidstal vid eftersitsen.

År 1926 överskuggades Karl XII-arrangemanget av Slagets vid Lund 250-årsjubileum, som drog ett tiotusental till försoningsmonumentet. Den med konungens närvaro hedrade minneshögtiden i domkyrkan vållade en för tiden typisk konflikt, som vi senare ska återkomma till, trots att det i det här fallet gällde elfte Karl och inte hans mer berömde son.

3) Åter till Kulturen

Vid Kulturhistoriska muséets 25-årsjubileum 1907 hade som nämnts fackeltåget avslutats där. Under krigsåren var ju Kulturen centrum för Karl XII-forandet. Och 30-talet innebar bokstavligen ett återtåg till Kulturen - fr o m 1931 avslutades fackeltågen framför den Karl XII-byst, som vid nyssnämnda jubileum donerats av zoologiprofessor August Quennerstedt (universitetsrektor 1895-99). Detta år, 1931, höll den 72-årige intendenten Karlin ett anförande, där han i Kulturhistoriska föreningens namn bad 30-novemberföreningen alltid vara välkommen till Kulturen.

(På AF hölls samma kväll en livlig debatt om "ungdomens vapenövningar", d v s den s k landstormens värnpliktsförberedande utbildning av ungdom som börjat under världskriget (1915). Lunds arbetarekommun hade protesterat mot att landstormen hade ett vapenupplag på Katedralskolan, vilket rektor Josua Mjöberg nu försvarade. Professor C Lindskog klagade på arrangörernas - förutom arbetarekommunen också föreningarna Frihet, Clarté och D Y G - val av datum: "tydligen hade man helst velat ha en privat andaktsstund med sina trogna". Men många "otrogna" hade trots allt mött upp, bl a en grupp nationalsocialister, av vilka någon yttrade: "Det är synd att Karl XII inte är här!" (LD 1/12 1931, Arbetet 1/12 1931))

Den 30 november året därefter firade Kulturen 50-årsjubileum, och dagen till ära fanns kronprins Gustav Adolf och prins Eugen på plats. Jubileet firades i huvudsak på AF:s stora sal med tal av Kulturhistoriska Föreningens ordförande, biskop Edvard Rodhe, men fackeltåget till Karl XII:s minne kom liksom att ingå i dagens högtidligheter. Fackelmännen hyllade de gästande prinsarna vid återkomsten till Kulturen, och intendenten tackade dem varmt.

Sedan dess har varje fackeltåg avslutats vid Karl XII:s byst på Kulturen, fram till 1983, då bysten demolerades natten till den 30 november. Och efter 1984 har 30-novemberföreningen över huvud taget inte tillåtits tåga till Kulturen. Varför ska vi återkomma till.

4) Karl på ännu ett kårmöte

Mycket hände som bekant under 30-talet, både i stora världen och härhemma. Utvecklingen i Lund, som vi närmare ska se på senare, gjorde att Karl XII-frågan mot slutet av decenniet återigen blev aktuell också på kårmötena. 30-novemberföreningen gjorde nämligen i slutet av 1937 den, som det visade sig, fullt riktiga bedömningen att tiden nu var mogen att föreslå Studentkåren att den skulle återta ansvaret för fackeltågsarrangemanget. Men inte villkorslöst: "Som oundgänglig förutsättning för studentkårens övertagande av detta minnesfirande måste ett bibehållande av de hittillsvarande formerna anses." (30-novemberföreningens protokollsbok 10/12 1937)

Torsdagen den 17 februari 1938 var det så dags: 30-novemberföreningens skrivelse av den 19 januari skulle behandlas på Lunds studentkårs kårmöte. Skrivelsen innehöll en tillbakablick på fackeltågets historia och föreslog att det åter borde bli en kårens officiella fest. Det viktigaste skälen vore:

I. Att festen inte skulle kunna beskyllas för att vara en politisk manifestation om kåren stod bakom den.

II. Att festen verkligen traditionellt är Studentkårens fest, ja, dess äldsta näst "Nordisk fest till fädrens minne".

Men deputerade i beredningsutskottet hade förordat avslag, p g a att deltagarna i fackeltåget brukat vara så få i förhållande till hela studentkårens numerär, att det syntes "föga sannolikt, att Lunds studenter skulle omfatta Karl XII-minnet med den särskilda hängivenhet, som bör vara grunden för att studentkåren såsom sådan högtidlighåller ett minne." Deputerade tyckte inte att Karls vistelse i Lund var skäl nog för ett fackeltåg och hänvisade till den utgiftsökning som skulle bli följden om kåren övertog Karl XII-festen.

När så frågan skulle avgöras, begärde 30-novemberföreningens ordförande, Sam Aurelius, ordet och höll ett anförande, varefter han yrkade att kårmötet nu skulle uttala sig principiellt för ett återupptagande av Karl XII-firandet, och senare låta utreda de ekonomiska och organisatoriska frågorna. Därefter förklarade ordföranden överläggningen avslutad. Efter sluten votering visade det sig att Aurelius fått 308 av 426 med sig, varför hans förslag blivit antaget med 2/3-majoritet. Kåren hade alltså beslutit att åter ställa sig bakom Karl XII-firandet (Kårmötesprotokoll 17/2 1938).

Men när kåren den 11 maj skulle ta ställning till utredningen av detaljfrågorna, visade det sig att endast 230 av 379 stod fast vid förra kårmötets beslut. Majoriteten var inte längre tillräckligt stor. Inte heller 1938 blev det alltså ett fackeltåg i kårens regi, trots att 358 av 573 på kårmötet den 16 november s å uttalade sig för ett sådant. Så 30-novemberföreningen fick fortsätta sin verksamhet på egen hand, men trots allt med vinden i ryggen. Och med ett visst ekonomiskt stöd från AF. (Kårmötesprotokoll 11/5 och 15/11 1938. Bidrag från Af utgick fram till 1945 (de sista åren med 100 kr / år enligt 30-novemberföreningens protokollsbok)).

5) Alla tiders fackeltåg

Ett fackeltåg efter första världskriget kan dock sägas ha gått i kårens namn. Lundagård visste att meddela hurusom "fackeltåget den 30 november var imponerande: ryssarna firade dagen med inmarsch i Finland." (Lundagård 12/1939).  P g a ryssarnas anfall mot Finland blev fackeltåget detta år verkligen imponerande, förmodligen det största någonsin - för första gången på många år fördes nu nationsfanorna i täten efter musikkåren och fackeltåget bestod av 250 studenter (och studentskor), mängden av åskådare oräknad.

6) Fackeltågen dör ut - eller går i dvala

Men ett decennium efter den grandiosa manifestationen 1939 var traditionen på utdöende - några "goda år" under andra världskriget till trots. Sten Carlsson tar i högtidstalet 1945 upp just problemet med den sviktande uppslutningen - 1947 var fackelbärarna endast "ett dussintal"(!) och 1949 bortåt 30". Året därefter (då man också lagt av de sedvanliga "nattskjortorna") hölls det sista fackeltåget i den 30 tåg långa obrutna traditionen från 1921. Lunds Dagblad uppger att det ännu den 30 november 1948 "flaggades allmänt från såväl offentliga som enskilda byggnader i staden", men nog var även flaggningen på utdöende.

Åren innan 30-novemberföreningens verksamhet upphörde präglas dess möten av missmod och förslag om att "förpuppa sig". Förutom medlemmarnas fåtalighet gjorde indragningen av anslagen från Akademiska Föreningen situationen alltmer prekär. Den 16 november 1948 hölls ett sammanträde dit allmänheten inbjudits för att diskutera Karl XII-firandets framtid - men endast några fackeltågets tillskyndare yttrade sig (många motståndare tycks inte ha dykt upp och anhängarna var knappast stort fler). Tre ytterligare fackeltåg hölls alltså, men sedan var det slut. Definitivt slut? (30-novemberföreningens protokollsbok 26/10 1947, 16/11 1948).

E. Det återupplivade fackeltåget (1965-1993)

1) De första upplivningsförsöken

Hundraårsdagen av det första fackeltåget i Lund tycktes jubilaren vara lika död som konung Karl. Och när 50-talet gick ut hade traditionen legat nere längre än någonsin tidigare. Men den 30 november 1960 spreds i Lund ett flygblad "Till Ungdomen" från "föreningen KONUNG CARLS DRABANTER", alias en 15-åring vid namn Lars Hultén. Det var inte så mycket en påminnelse om dagens historiska betydelse som en pamflett riktad mot det "materialistiska kulturförfallet", vållat av "marxistiska dödgrävare" och "desperata demokrater".

Några månader senare, den 1 januari 1961, kunde lundaborna ta del av ett upprop, undertecknat av tre till något mognare ålder komna personer, bland vilka märktes den som senast varit ordförande i 30-novemberföreningen, gymnastikdirektör Lars-Olof Roland, samt pol stud Lennart Ryde (dåförtiden stadsfullmäktigeledamot, numera kommunfullmäktiges ordförande). Däri kallades alla intresserade till ett restituerande möte på Akademiska Föreningen. Mötet ägde också rum (samma månad), och ett 20-tal personer var närvarande. Man valde styrelse och tanken var att anordna fackeltåg samma år, men av någon anledning kom det att dröja ytterligare fyra år innan traditionen återupptogs. 

Under mellantiden hade Lars Hultén gjort "studiebesök" i bl a Uppsala, där 30 november-firandet fortsatte som studentarrangemang ända till 1983, och där "Allmänna sången" tågade från Carolina Rediviva till Skytteanska valvet för att slutligen från Dombron kasta sina facklor i Fyrisån. (LH 2/5 1993). År 1950 hade uppsalastudenternas kårvice vållat stor uppståndelse genom att i högtidstalet gå till angrepp mot en som han menade "förfalskad bild av Karl XII". "Hans personlighet och gärning må mana till eftertanke men ej till efterföljd", slutade v kårordf lic Boman (UNT 1/12 1950). Talen i Uppsala distanserade sig ö h t alltmer från festföremålet, för att under de sista decennierna helt upphöra - firandet blev en Allmänna Sångens i st f kårens angelägenhet, en fest "till minnet av minnet" (NJH 1993).

2) Fackeltåget drar igång

Den 25 november 1965 satt nio unga herrar församlade i ett studentrum på högkyrkligt präglade Laurentiistiftelsen i södra delen av stan. Nu skulle man göra ett nytt försök att blåsa liv i 30-novemberföreningen. Stadgarna från 1961 antogs i oförändrat skick, och en ny styrelse utsågs bland de närvarande. (1961 års stadgar var desamma som de av år 1939, förutom §2, som nu inte längre skulle begränsa medlemskapet till "akademiska medborgare", samt en mindre ändring i §4).


Och nu blev det fackeltåg igen! I Sydsvenskan 1/12 1965 kunde man läsa:

Fackeltåget. En gammal, men avbruten tradition återupplivades i går kväll med ett fackeltåg till Karl XII:s minne. Drygt 100-talet studenter ställde upp på Tegnérsplatsen, där MFF-orkestern svarade för den musikaliska upptakten, och sedan gick tåget den traditionella vägen enr till Katedralskolans gård, där kandidat Lars Hultén i ett kort anförande erinrade om Karl XII:s insatser i svensk historia. Till tonerna av Marcia Carolus Rex gick återtåget till Karl XII:s staty framför "Bondpinan" på Kulturen, där facklorna kastades. Det hela förlöpte värdigt. Många åskådare hade infunnit sig på Katedralskolan. (SDS 1/12 1965)

Det blev alltså Lars Hultén som höll det första högtidstalet till Karl XII:s minne på 15 år. Faktiskt var biskop Martin Lindström (som hållit talet 25 år tidigare) tillfrågad, men han hade avböjt. Och kanske var det ändå mest naturligt, att den man, som mer än någon annan personifierat Karl XII-firandet i Lund, inledde den nya serien minnestal vid Katedralskolan.

Man hade som synes lyckats enrollera Malmö FF:s orkester; Södra Skånska Regementets (I7:s) musikkår, som i många år stått för marschmusiken den 30 november, kunde inte förmås att ställa upp utan vidare och krävde vid senare förfrågningar ett alltför högt arvode för att vara aktuell. (LH 3/5 1993 - härifrån kommer också de flesta av kapitlets övriga uppgifter om föreningens verksamhet).

Skånska Dagbladet gick genast till frontalangrepp. Löpsedeln såg ut så här:

FACKELTÅG

av studenter

LUNDASPEX

eller väckt

NYNAZISM?

Och inne i tidningen kunde man läsa att en "storsvensk förening" var "pånyttfödd", samt att "grunden till att traditionen upphörde låg i att föreningen visade politisk aktivitet med tendenser långt ut på högerkanten." (SkD 1/12 1965)

3) De lugna åren

Trots allt kunde fackeltågen de närmast följande åren försiggå utan anmärkningsvärda störningar. Efter tre år med MFF följde sex år med Trelleborgs musikkår och fr o m 1970 beledsagades fackeltåget av ridande polis. År 1970-72 inhyrdes dessutom "Lunds husartropp". Egen fana fick föreningen 1970.


Vid tåget till 250-årsminnet av Karl XII:s död, alltså 1968, deltog över 100 fackelbärare, rekord för tiden 1965-85. Lokala media uppmärksammade detta jubileum, men förbigick senare fackeltågen med tystnad, vilket föranledde föreningen att under 70-talet inrätta en pressombudsman.

Samma år (1968) slutade föreningen lägga ut teckningslistor för deltagande i tåget eftersom de inte togs seriöst (redan på 40-talet hade folk skrivit "Adolf Hitler" och liknande). Istället fick vem som ville möta upp den 30 november och bära en fackla så långt lagret räckte.

4) Motdemonstrationerna tar fart

Till de många besynnerligheter man möter genom fackeltågshistorien hör, att när det i början av 70-talet startades motdemonstrationer, var det inte FNL-are eller andra vänstergrupper utan MUF (Moderata ungdomsförbundet) som tog initiativet! Den då starka "amerikofila" strömningen inom förbundet (eller åtminstone dess lundaavdelning) ville distansera sig från de mer konservativt/nationalistiskt sinnade rörelser, till vilka 30-novemberföreningen var att hänföra. Så vid fackeltåget 1972 kunde åskådarna fördjupa sig i av ungmoderater utdelade flygblad, som innehöll polemik mot både Karl XII och hans vänner.

Ännu ett par år var det högern som störde friden, men när vänstern fick annat än vietnamkriget att tänka på, d v s efter 1975, tog den över ansvaret för motdemonstrerandet. Men burop och ägg var det enda som flög genom luften.

5) Det börjar osa hett

Under det glada 80-talet blev stämningen allt mer infekterad. År 1982 hade någon hällt rödfärg över Karl XII-bysten på Kulturen, och året därpå, natten till den 26 november 1983, vältes den överända och skadades svårt. Personalen fraktade bort den, för gott skulle det visa sig. (SDS 16/11 1983. Förstasidesrubriken löd "Karl XII fick åka moped").

Nästa år, 1984, utbröt full kalabalik. Åskådare häcklade fackelbärarna i talkörer, och när häradshövding Lars Åhlund skulle hålla tal vid Katedralskolan började ägg och stenar regna, vilket de 22 poliserna på plats inte kunde förhindra. När fackeltåget kom till Kulturen (för-)följdes det fortfarande av motdemonstranterna. Grinden till Kulturens gård stängdes, men polisen bedömde att detta var otillräckligt för att förhindra våldsamheter. Därför stängdes fackelbärarna in i själva muséet, där de fick sitta i ett par timmar innan de kunde skjutsas hem eller till järnvägsstationen (det var ju inte längre endast lundabor som högtidlighöll den 30 november i Lund). Eftersitsen på Grand fick alltså ställas in. Polisen grep fyra ungdomar, som dock släpptes samma kväll. (SDS 1/12 1984. Följande skildring bygger på SDS:s första decembernummer resp år).

År 1985 var ett ganska "lugnt" år - men det berodde på att det nu var omkring 100 poliser närvarande, alltså mer än dubbelt så många som Karl XII-firarna! Och detta år fick fackeltåget för första gången sedan 1930 avslutas på Tegnérplatsen, eftersom det inte längre var "välkommet" till Kulturen.

År 1986 var poliserna ännu fler (119) men då hade de s k antirasisterna mobiliserat och kunde ånyo kasta ägg (två personer greps för detta brott) och ropa "nassesvin" efter fackeltåget; stämningen beskrevs som "ytterst hotfull". Även fackelbärarna var ovanligt många, vilket till största delen berodde på att 1986 var det år då skinnhuvudena strömmade till. Polismästare Sixten Månsson var dock "nöjd", eftersom man med hjälp av bl a kravallstaket runt Tegnérplatsen lyckats förhindra sammanstötningar. Under de närmast följande åren lyckades också polisen (1987 ca 120 st, 1988 ca 140, 1989 ca 170) någorlunda, även om det 1988 dröjde ett par timmar innan de trognaste Karl XII-beundrarna kunde vandra ner till "Kattis".

6) 90-talet - slutet för fackeltåget till Katedralskolan?

Efter 1990 har inget Karl XII-fackeltåg gått den traditionella vägen nedför Stora Södergatan till Katedralskolan. År 1990 blev firandet "ganska lugnt" - 150 i fackeltåget, 170 poliser (varav 12 till häst och 12 med hundar) och 300 från aktionsgruppen Stoppa rasismen. Men år 1991 ställdes tåget helt in, sedan stadens gator barrikaderats av folkhopar, bl a ett 50-tal s k BZ-aktivister från Köpenhamn. År 1992 skulle så polisen statuera exempel, och 550 poliser hade kallats in till en kostnad av flera miljoner - men styrkorna sattes aldrig in mot de människor (bl a några busslaster danskar) som också detta år stängde vägen. 30-novemberföreningen med bihang fick nöja sig med ett varv runt Domkyrkan, en rejält snöpt marsch som avslutades framför och på universitetstrappan, vilket föranledde protest från rektorsämbetet.

Våren 1993 meddelade polisen att man inte mer tänker bevilja föreningen tillstånd att fackeltåga, ett beslut som omedelbart överklagades. Under våren fattade också beslut om att stänga Katedralskolans gård för allmänheten, eftersom sporadisk skadegörelse förekommit. Det torde väl dock knappast vara långsökt att förmoda att man även ville beröva 30-novemberföreningen dess "kultplats". Den 23 september gav ändå justitiedepartementet (också länstyrelsen hade dessförunnan sagt nej) klartecken för ännu ett fackeltåg. Lars Hultén tackade, lundapolisen suckade och anarkister muckade genom att omedelbart deklarera sin avsikt att stoppa tåget (se t ex Arbetet 24-25/9 1993). Men eftersom 30-novemberföreningen av polisen hänvisades till Klostergårdens idrottsplats (kl 15.00-15.30!) och inte fann sig i att avhysas från Lundagård, ställdes fackeltåget in. Numera står dock de många föreningarna och organisationerna på motståndarsidan som garanter för att dagen "högtidlighålls". En samling på Stortorget vid lunchtid (med bl a de etablerade politiska partierna) tillstaddes, men inte den till 16.30 utlysta demonstrationen på samma plats. Grupperna bakom den senare försökte ändå ta sig uppför Stora Södergatan, så till slut blev det gatustrid med polisen. (Arrangörer: Stoppa Rasismen, Folkmakt, Tidningen Barrikaden, Elevkampanjen, Iranska Arbetarkommunistpartiet, Anti-Fascistisk Aktion (AFA), Anti-Rasistisk Naetverk, Iranska Flyktingrådet, Iranska Kommunistpartiet Malmö, Autonoma Kvinnor, Arbetarpartiet Kommunisterna, Arbetarförbundet Offensiv). Det var över 1000 poliser och ungefär hälften så många "motdemonstranter", de flesta från Danmark (13 bussar!). Året innan hade polisen gripit två personer den 30 november. Detta år greps 419 stycken under kvällens lopp, misstänkta för våldsamt upplopp - "troligen det största massgripandet i Sverige". Tidigare på dagen hade två män i Malmö gripits, utrustade med 200 rånarluvor, 50 slangbomber samt 50 järnrör, och enligt polisen på väg till Lund. (SDS 1/12 och 4/12 1993).

Och 1994 tycks spiralen av ansökningar, avslag och överklaganden vridas igång igen. Trots att 30-novemberföreningen nu går med på att tills vidare inställa det traditionella fackeltåget genom staden och i stället stanna på Tegnérsplatsen, håller polisstyrelsen fast vid fjolårets hänvisning till Klostergården. "Risken för personskador och skadegörelse i centrala und är för stor", enligt polisstyrelsens ordförande Mårten Hansson (M). (SDS 30/4 1994).

Jo, vi vet.

III. ANALYS

A. Budskapet

1) De många talen

Vi har nu  på några få sidor genomlevt 140 års fackeltågshistoria; en icke föraktlig tidsrymd. Även om fackeltågen faktiskt ställts in en tredjedel av dessa år (därmed faller benämningar som "det 135:e fackeltåget" om 1987 års "jubileumsfackeltåg", som det kallas i 30-novemberföreningens Gästbok), har facklorna dock vid 94 tillfällen flammat till Karl XII:s minne mellan Lundagård och Katedralskolan - därav 38 gånger i Akademiska Föreningens och 56 gånger i 30-novemberföreningens regi. Ungefär lika ofta har det hållits tal, från början i första hand av studentkårens ordförande eller vice dito, men talarlistan (se bilaga) innehåller såväl professorer som "vanliga" studerande och, på senare år, personer utanför den akademiska världen. Endast i några få fall har samme person hållit högtidstal fler än en gång.

Talarna har således kommit och gått - men ämnet har ständigt varit detsamma: Karl XII. Och om detta ämne gäller detsamma som om kvinnan och våren: de har dels förmått inspirera till verbala stordåd och hisnande vinklingar, dels utsöndrat till leda upprepade floskler. Men om vi nu skulle försöka se något på hur man genom åren varierat temat, får vi först vara medvetna om att vi är beroende av mer eller mindre (vad gäller 1800-talet oftast mindre) utförliga tidningsreferat. Vad som verkligen sagts kan med andra ord vara diskutabelt, men låt oss för ögonblicket anta att talarna inte blivit i grund missuppfattade, och att de tal som finns återgivna med direkt anföring är något så när representativa.

Jag väljer att se högtidstalen som de viktigaste försöken att motivera firandet. För tiden efter 1965 har pressen, vad jag kan se, inte refererat något av talen - inte seriöst i varje fall. Men då har jag anlitat föreningens tidning, där ett par tre tal är återgivna, men där framför allt innehållet i stort ger en ganska fyllig bild av den inställning man har till historien och nuet. (Där inte annat anges är referaten i det följande hämtade ur Lunds Weckoblads/Dagblads första decembernummer).

2) Karl XII:s karaktär - och svenska folkets

Påfallande är hur kungens rent personliga egenskaper stått i fokus genom åren. Det är inte bara en ödesdiger dag eller ens en betydelsefull svensk politiker som ihågkommits, nej, det är framför allt hjälten som hyllats, den som tillika är "svenskhetens ypperste representant" (1853, 1856),  "det svenska krigaremodets huvudrepresentant" (1858), "en levande bild av det svenska lynnet" (1890), "en typ av svensken med hans fel och förtjänster (1891), "den mest svenske bland alla gestalterna från vår historias slagfält och salar" (1903). Just denna betoning av Karl XII som idealsvensken förkroppsligad hör främst fackeltågets första halvsekel till, men också senare kallas han "den siste, store kunglige bäraren för gammalsvensk anda" (1925) och sex år därefter sägs kan komma "den svenska idealgestalten nära" (1931).

Men även om just Karl XII:s "svenskhet" inte alltid uttryckligen poängterats, har hans karaktär för det mesta inte bara erkänts som god utan med emfas framhållits som förebildlig. Han har t ex sagts vara "ett lärorikt föredöme i allvar, flärdlöshet och sann religiositet" (1879), och, 50 år därefter, "den man, om vilken ingen kunde säga, att det fanns svek i hans bröst eller osanning på hans läppar" (1921). Ytterligare något halvsekel senare beskrivs han som "oföränderligt densamme", d v s en man som "rakryggat stod vid sitt ord och sina föresatser, oberoende av omgivningens bifall. En man som följde sin övertygelse och sitt samvete, och som hämtade kraft och styrka ur sin gudsförtröstan" (1965, L Hultén).

Det får räcka med dessa exempel på hur regeln "om de döda intet annat än gott" samvetsgrant tillämpats på Karl XII. Det var också ganska väntat - man går knappast i fackeltåg och håller tal till en persons minne, om man inte anser honom vara en åtminstone i huvudsak god och rejäl människa. Betydligt intressantare är de försök som gjorts att dämpa panegyriken eller åtminstone föra den över till ett annat plan, som vi ska se exempel på under nästa rubrik.

Intressant är också att det just i fråga om kungens ädla personlighet länge rådde en ganska stor enighet även bland historiker och andra, som inte nödvändigtvis uppskattade hans taktiska snille. Visserligen yttrade Geijer syrligt att "armstyrkan hos honom stigit så högt, att den inkvarterat sig i huvudet" (Jonasson s 7), visserligen antydde prästen/historikern Anders Fryxell och senare den s k gamla skolans forskare (mer om dem snart) själviska motiv för den stora satsningen österut, men en i huvudsak positiv bild av Karls karaktär tycks ändå ha varit dominerande. När så uppsalaprofessorn Harald Hjärne och den "nya skolan" tog sig ton omkring sekelskiftet, fick man höra att Karls "egentliga väsen och etydelse kännetecknas av hans okuvliga rättskamp. Det var hans rättssinne, som gjorde honom så sällsam i den politiserande samtidens ögon." (Hjärne s 132). Redan 1868 hade dåvarande adjunkten C T Odhner sagt att Karl kanske, vid sidan av Frankrikes helige Ludvig, är "den ende konung, som tillämpat sedelagen i hela dess stränghet på statskonsten". (Hildebrand s 16ff). I Frans G Bengtssons Karl XII:s levnad (1935) blir denna nitälskan för rättfärdigheten kungens allra främsta kännetecken. Men ingen har väl beskrivit den vackrare än gamle Tegnér:

Där slog så stort ett hjärta uti hans svenska barm,
i glädje och i smärta blott för det rätta varm.

3) Karl XII:s politik

Om Karls person undantagslöst och tiderna igenom varit föremål för fackelbärarnas beundrna, har faktiskt hans politik varit mera omtvistad också inom deras krets. Här kan man dels konstatera en tydlig omsvängning över tid, men dels också en fortsatt, märkligt kvardröjande diskrepans i synen på vad som motiverar firandet av Karl XII:s dödsdag.

Året efter det att Odhner vid 150-årsdagen av hjältekonungens död talat särskilt om dennes utomordentliga framsynthet (men också om hans "oförmåga att rätt bedöma de tillfälliga tidsomständigheterna"), hävdade den då anlitade högtidstalaren att "det är icke Carl XII:s politiska storhet, som med en sådan kraft anslår det svenska folket", utan "fastmer Carl XII:s personliga storhet [...] hans sedliga storhet, hans höga själsadel, hans rena karaktär." Ja, där kom karaktärsbetoningen tillbaka, men talaren överlåter sedan uttryckligen till "hävdaforskarna" att "kämpa en kanske onyttig strid om Carl XII:s politik och de olyckor, den bragte över Sverige" (1869). M a o: det är för firandet i stort sett egalt vilka följder kungens politik kom att få, eftersom det ändå är hans "väldige ande" som är föremål för hyllning. Och man kan förstå denna lätt föraktfulla inställning till historikerna, eftersom de flesta av dem under 1800-talet sysslade med mågot av vad Geijer låtit Karl XII beskriva med följande ord:

Nu på min grav de vise sig församla
och tala klokskaps ord och vilja rätta
min ban, för den ej är den platta, gamla.

Med något enstaka undantag var nämligen 1800-talshistorikerna (alltså även Geijer själv i egenskap av historiker!), såväl svenska som utländska, övervägande negativt inställda till Karl XII:s politik. Uppsalaprofessorn F F Carlsson (1811-87) beskrev under 1880-talet Karl XII:s levnad som "en sammansättning av underbara äventyr och försummade tillfällen", och få sade emot honom.. (Redan under 1860-talet hade dock den politiskt konservative amatörhistorikern Bernhard von Beskow velat se kungens ställningstaganden som i stort sett förnuftiga, se Oredsson, manus).

Samma inställning som i talet från 1869 kommer fram 1927, då talaren påpekar historikernas oenighet angående värdet av Karl XII:s gärning och fortsätter: "Oss tillkommer det icke att dryfta frågan om Karl XII:s storhet som statsman och fältherre. Vad vi främst beundra är Karl XII - människan." Nu på 20-talet kunde man faktiskt ha väntat annat ljud i skällan - ty aldrig hade väl de som gillade Karl XII:s politik haft starkare stöd från tongivande historiker. Uppsalaprofessorn Harald Hjärne hade under seklets första decennier framträtt som målsman för en "ny skola" inom Karl XII-forskningen, där kungens storpolitiska insatser kraftigt uppvärderades och, förenklat uttryckt, gärna framställdes som en kamp för europeisk civilisation mot asiatiskt barbari (Hjärne s 133). Och vår gamle bekante Arthur Stille hade 1908 givit ut sin studie av kungens krigsplanering och funnit den alltigenom rationell, om än p g a oriktiga rapporter och s k "krigshasard" utan framgång. Karl XII visade sig enligt Stille vid närmare studium "ej blott såsom den hjältemodige kämpen och skicklige truppföraren utan ock såsom den verklige strategen, fältherren av Guds nåde." (Stille s 89 och 245f).

De nämnda yttrandena av sistenovember-talare är ju närmast varianter på samma tema som vi tog upp tidigare (Karl XII:s ädla person) - fast denna gång sammankopplat med ett uttryckligt avvisande av andra, på Karl XII:s mer eller mindre lyckliga insatser grundade, motiv för 30-novemberfirandet. Länge tycks också Karl XII-firarna ha värjt sig mot en alltför stark uppbindning till historievetenskapen - det fick räcka med att hylla den idealgestalt, som påstods ha levat kvar i folkets medvetande, mer eller mindre oberoende av forskarna. "Som framgår av de tal som hölls vid fackeltågen, var det inte krigarkonungen vi hyllade, utan karaktären, den asketiska pliktmänniskan", menar Elmo Lindholm, ordförande i 30-novemberföreningen 1924-25. (Lindholm s 185. OBS: 30-novemberföreningens grundare Georg Göransson var en av Stilles lärjungar i historia).

Men 1934 frågar sig talaren, efter att på traditionellt vis ha erinrat om kungens beundransvärda egenskaper: "Men är detta allt? Är detta allt, så ha vi knappast större orsak att hylla Carl XII än många andra, som i historien träder oss till mötes med samma stora dygder." Och så går han över till att prisa Karl XII:s verk som krigaren och framför allt tanken bakom detta: nämligen att försvara sig mot hotet från Östern, både på den "yttre" fronten och på den "inre" - en kamp som är "svår i en tid, då den nordiska människan, den nordiska tanken mer och mer synes på väg att trängas tillbaka; i en tid då samhällskroppen frätes av kulturbolsjevismens tärande gift." Denna framställning präglas av både den gamla rysskräcken, Hjärnes med meningsfränders idealisering av Karl som Europas försvarare, samt av den (delvis antidemokratiska) socialistfobi som särskilt mellankrigstiden gav talrika prov på.

Naturligtvis refereras tydligare till forskningen de gånger professionella historiker hållit högtidstalen - vi har redan citerat Odhner 1868, men också Stille fick ju chansen, två gånger t o m (studentaftonen 1906 oräknad). År 1892 handlade hans tal om Karl XII:s och svenska folkets offervilja då respektive nu och om arvet efter Karl XII, vilket "är fosterlandet, som var, som är och som skall vara." Tjugosex år senare däremot, 1918, alltså, är det den "nya skolans" hängivne företrädare som talar om kungens höga slutmål och skarpa förstånd. Det föredrag progessor Stille höll på studentaftonen efteråt (just när det värsta krigslarmet tystnat) innehöll ett direkt angrepp på den äldre Karl XII-forskningen. Och Lindholm vittnar om vilket inflytande Stille hade bland konservativ ungdom; uppenbarligen inspirerade Stille kraftigt till nya fackeltåg. (Lindholm s 185).

Även åren 1937 och 1945 talade historiker den 30 november, far respektive son, professor Gottfrid Carlsson respektive dåvarande docenten Sten Carlsson. Den förre hävdade att "historieforskningen, såvida den verkligen tränger in i problemen", tillmäter kulan vid Fredrikssten en avgörande betydelse: "Ingen borde kunna tvivla på att det stora nordiska krigets utgång skulle ha blivit en helt annan än vad den blev, om Sverige hade fått behålla kung Carl." Ja, vi är tillbaka vid personen Karl, men det är inte som så ofta annars bara den gode och modige Karl, utan den rationelle och dynamiske fältherren, som om han fått ännu en chans skulle ha fört Sverige till seger. Sten Carlsson lämnar frågan öppen: "Det är vetenskapens uppgift att söka fastställa, i vad mån hans handlande i varje enskilt fall byggde på illusioner elelr var förestavat av realiteternas obönhörliga krav." Och så övergår han till att tala högst ovetenskapligt men ganska gripande om kungen och de nationella värdena.

I det minst "högtidliga" av de tal jag kunnat läsa, det 1938, ställer talaren den våldsamma kritiken av Karl mot idolbilden av honom och försöker nå en syntes. Han karaktäriserar Karl som "en 1700-tals Kreuger", vars politik var "en dålig spekulation", och påminner samtidigt om Karls intresse för reformer såsom förmögenhetsskatt och självdeklaration samt för naturvetenskapliga expeditioner i Mellanöstern. Slutsatsen blir att Karls olycka, "men knappast hans fel", var att han levde i den tid han levde: just då Ryssland vaknade och allt. Detta försök att förmänskliga Karl ter sig sympatiskt, men följden blir onekligen att den i övrigt allvarsmättade tillställningen förefaller klent motiverad. Skulle det vara meningsfullt att hylla en 1700-tals-Kreuger, om än aldrig så naturvetenskapligt intresserad?

4) Karl XII:s gossar blå

30 november-firandet har, som synes, givit mycket litet utrymme för andra personligheter än Karl XII. Men några gånger har även svenska hären som helhet uppmärksammats, t ex 1935, då talaren vidgade Karl XII-minnets omfattning till att gälla också "de tusende soldater, de miljoner undersåtar, vilkas trohet och uthållighet är ett föredöme strålande för alla tider." Och redan 1868 ägnade festpoemet flera verser särskilt åt de "ädle Caroliner", så tappra och trofasta:

När på spillror av sin lycka eder hjältekonung gick,
ingen makt förmådde rycka bort er tro ett ögonblick.
(Se vidare bil. 4).

Det är att märka, att "de gossar blå" ständigt förutsätts ha frivilligt och helhjärtat stått bakom sin kung. När de omnämns är det också oftast för att låta deras påstådda idolisering av Karl legitimera fackelbärarnas. Eftersom de hyllade Karl XII bör också vi göra det - särskilt 1946 års tal ger uttryck för den tankegången. Frågan blir "Varför var han hela folkets ideal och hjälte?" (1930) istället för om han verkligen var det. 

Och i den nutida 30-novembergföreningens publikationer, där den "populärvetenskapliga" ambitionen givit de meniga soldaterna och övriga svenska folket större utrymme, finner man högst sparsamma antydningar om ovilighet bland Karl XII:s bussar. Peter Englunds bok om det fruktansvärda poltavaslaget (Poltava: berättelsen om en armés undergång, Atlantis 1988) tycks heller inte ha lett till någon omprövning i dessa kretsar, som däremot med tacksamhet tagit till sig norskfödda (!) professor Ragnhild Hattons Charles XII of Sweden (London 1968) med dess till huvudpersonens fel milt överseende inställning (KiL nov 1985).