2) Kulturradikalerna segrar - och faller

Under 1880-talet hade den s k studentradikalismen vuxit sig stark i universitetsstäderna, så också i Lund, även om utvecklingen här till en början gick långsammare än i t ex Uppsala och Köpenhamn. Men våren 1889 hade studentkåren beslutat fira en särskild fest till minnet av den franska revolutionen, vilket säger en del om tidsandan. Det är då inte underligt att man samtidigt tydligare än förut ifrågasatte Karl XII-firandet. På hösten beslöt så kårens deputerade med 24 röster mot 16 att föreslå

att den hittills firade Carl XII:s-festen icke vidare måtte firas på den grund att vår tid ej längre kan anse Carl XII:s historiska betydelse vara af den art, att hans minne framför andra historiska personligheters bör genom en återkommande fest högtidlighållas (Kårmötesprotokoll 19/11 1889)

Men när kårmötet hölls den 19 november, visade det sig att radikalerna inte var i majoritet bland studenterna. Bara 148 av 404 röstade för deputerades förslag. Ändå var det ett nederlag för Karl XII:s sympatisörer, eftersom de enligt stadgarna behövde vara minst dubbelt så många som de övriga för att det skulle bli någon fest. En sorgsen skald lät sina känslor inför denna händelse få utlopp i Lunds Dagblad (rubr. "Lund den 19 nov 1889" i LD 30/11 1889):

På sin tunga väg emellan Holofzin och Fredrikshall
tog här in en gäst, som sällan någon like finna skall.
Såren läktes, gräset grodde uppå grafvarne igen,
och på Gud och Kungen trodde Sveriges friska ungdom än.

Minne, som ur dödens dalar än till slägt, som komma skall,
ej om segerns "glädje" talar, men om hjeltemod och fall!
Ack, det blod, som kinden brände frös till is på Norges fjell,
och den glimt, som hoppet tände, släcktes i November-qväll.

Men det storas vålnad sväfvar, Carolina, kring din mark:
i dess skugga fram du sträfvar, hoppets enfald gjort dig stark.
Skall hon skörd för minnet bära nya hundrasjutti år,
sen den unge hjeltens ära vid votering föll i går?

Ja, "hoppets enfald" ställde verkligen "nya hundrasjutti år" i utsikt, ty redan nästa år hade motståndarnas skara krympt till 105 av 404, och fackeltåget återupptogs alltså. Men beslutet hade föregåtts av en debatt som var minst lika intensiv som föregående års tvåtimslånga, under vilken den unge naturvetaren Bengt Lidforss föraktfullt karaktäriserat kung Karl som "ett löjtnantsgeni". (Beyer s 74, FT 23/11 1889)