Förord (1994)

När detta arbete publiceras (30/5 1994) firar solen dagligen nya triumfer över allt vad mörker och kyla heter. Inget känns just nu mer avlägset än den grå novemberdimman eller den kulna höstkväll som dateras till den 30 november. Och få känns i vårvärmen så definitivt undanröjda till historiens dammiga vindsvåning som tolfte Karl, han om vilken Fredrik Böök år 1908 yttrade att "det breder sig köld kring hans väg och det råder evig vinter där han går fram."

Även hans vänner i Lund har på senare år verkat under bistra förhållanden och tycks nu definitivt städas undan från stadens gator. Inte sedan 1990 har de, som sed varit, kunnat tåga ner till Katedralskolan och Karl XII-huset med facklor i händerna, och frågan är om inte fackeltågens saga definitivt är all. Inte mycket tyder på att traditionen återigen skulle leva upp bland studenter och en bredare allmänhet. Kanske är tiden nu inne att (som jag här ska försöka) slutgiltigt sammanfatta vad den genom åren betytt, för att sedan med en lättnadens suck lägga materialet till handlingarna.

Och ändå - när höststormarna åter brakar in över Skåne och solen sticker sig undan bakom en grå molnmassa, komer vi inte då att få se den gamle (men genom sin tidiga död evigt unge) envåldshärskaren rida genom Lund på nytt? Har inte den 30 november blivit ett begrepp som, långt ifrån att försvagas av ordningsmakt och motdemonstranter, tvärtom just genom dessa har fått allt skarpare konturer i det allmänna medvetandet?

De närmare anledningarna till den för de "karolinskt sinnade" allt mer beträngda situationen ska i någon mån diskuteras i det följande. Vare i detta sammanhang nog sagt, att de kravallartade och i hela landet uppmärksammade spektakel, som under de senaste åren ägt rum på Lunds gator, helt naturligt varit det avgörande skälet till att jag ägnat denna min C-uppsats i historia åt Karl XII-firandet i Lund. Samhällets plågor och skrin tilldrar sig ju alltid mer intresse än den hälsa som tiger still.

För att resultatet av mina ansträngningar har blivit så pass gott som det har blivit vill jag framför allt tacka

- den alltid lika tjänstvilliga och positiva personalen på UB4, där jag vevat mikrofilm åtskilliga timmar

- 30-novemberföreningens nuvarande ordförande, fil. kand. Lars Hultén, som välvilligt bidragit med en del material och upplysningar angående nyare tid

- arkivarie Göran Larsson vid Landsarkivet, vars tillmötesgående sparade mig mycket besvär

samt

- min handledare Sverker Oredsson, som dels genom sin forskning om synen på våra hjältekonungar genom tiderna, dels genom vänlig uppmuntran och talrika uppslag varit en stor tillgång. De brister som ändå vidlåder uppsatsen visar bara att jag inte inhämtat och följt hans råd i tillräcklig utsträckning.

Frid över Karl XII:s och hans olyckliga blå gossars minne!

Lund Regia Academia Carolina, våren 1994

Andreas Holmberg

1) De första upplivningsförsöken

Hundraårsdagen av det första fackeltåget i Lund tycktes jubilaren vara lika död som konung Karl. Och när 50-talet gick ut hade traditionen legat nere längre än någonsin tidigare. Men den 30 november 1960 spreds i Lund ett flygblad "Till Ungdomen" från "föreningen KONUNG CARLS DRABANTER", alias en 15-åring vid namn Lars Hultén. Det var inte så mycket en påminnelse om dagens historiska betydelse som en pamflett riktad mot det "materialistiska kulturförfallet", vållat av "marxistiska dödgrävare" och "desperata demokrater".

Några månader senare, den 1 januari 1961, kunde lundaborna ta del av ett upprop, undertecknat av tre till något mognare ålder komna personer, bland vilka märktes den som senast varit ordförande i 30-novemberföreningen, gymnastikdirektör Lars-Olof Roland, samt pol stud Lennart Ryde (dåförtiden stadsfullmäktigeledamot, numera kommunfullmäktiges ordförande). Däri kallades alla intresserade till ett restituerande möte på Akademiska Föreningen. Mötet ägde också rum (samma månad), och ett 20-tal personer var närvarande. Man valde styrelse och tanken var att anordna fackeltåg samma år, men av någon anledning kom det att dröja ytterligare fyra år innan traditionen återupptogs. 

Under mellantiden hade Lars Hultén gjort "studiebesök" i bl a Uppsala, där 30 november-firandet fortsatte som studentarrangemang ända till 1983, och där "Allmänna sången" tågade från Carolina Rediviva till Skytteanska valvet för att slutligen från Dombron kasta sina facklor i Fyrisån. (LH 2/5 1993). År 1950 hade uppsalastudenternas kårvice vållat stor uppståndelse genom att i högtidstalet gå till angrepp mot en som han menade "förfalskad bild av Karl XII". "Hans personlighet och gärning må mana till eftertanke men ej till efterföljd", slutade v kårordf lic Boman (UNT 1/12 1950). Talen i Uppsala distanserade sig ö h t alltmer från festföremålet, för att under de sista decennierna helt upphöra - firandet blev en Allmänna Sångens i st f kårens angelägenhet, en fest "till minnet av minnet" (NJH 1993).

2) Fackeltåget drar igång

Den 25 november 1965 satt nio unga herrar församlade i ett studentrum på högkyrkligt präglade Laurentiistiftelsen i södra delen av stan. Nu skulle man göra ett nytt försök att blåsa liv i 30-novemberföreningen. Stadgarna från 1961 antogs i oförändrat skick, och en ny styrelse utsågs bland de närvarande. (1961 års stadgar var desamma som de av år 1939, förutom §2, som nu inte längre skulle begränsa medlemskapet till "akademiska medborgare", samt en mindre ändring i §4).


Och nu blev det fackeltåg igen! I Sydsvenskan 1/12 1965 kunde man läsa:

Fackeltåget. En gammal, men avbruten tradition återupplivades i går kväll med ett fackeltåg till Karl XII:s minne. Drygt 100-talet studenter ställde upp på Tegnérsplatsen, där MFF-orkestern svarade för den musikaliska upptakten, och sedan gick tåget den traditionella vägen enr till Katedralskolans gård, där kandidat Lars Hultén i ett kort anförande erinrade om Karl XII:s insatser i svensk historia. Till tonerna av Marcia Carolus Rex gick återtåget till Karl XII:s staty framför "Bondpinan" på Kulturen, där facklorna kastades. Det hela förlöpte värdigt. Många åskådare hade infunnit sig på Katedralskolan. (SDS 1/12 1965)

Det blev alltså Lars Hultén som höll det första högtidstalet till Karl XII:s minne på 15 år. Faktiskt var biskop Martin Lindström (som hållit talet 25 år tidigare) tillfrågad, men han hade avböjt. Och kanske var det ändå mest naturligt, att den man, som mer än någon annan personifierat Karl XII-firandet i Lund, inledde den nya serien minnestal vid Katedralskolan.

Man hade som synes lyckats enrollera Malmö FF:s orkester; Södra Skånska Regementets (I7:s) musikkår, som i många år stått för marschmusiken den 30 november, kunde inte förmås att ställa upp utan vidare och krävde vid senare förfrågningar ett alltför högt arvode för att vara aktuell. (LH 3/5 1993 - härifrån kommer också de flesta av kapitlets övriga uppgifter om föreningens verksamhet).

Skånska Dagbladet gick genast till frontalangrepp. Löpsedeln såg ut så här:

FACKELTÅG

av studenter

LUNDASPEX

eller väckt

NYNAZISM?

Och inne i tidningen kunde man läsa att en "storsvensk förening" var "pånyttfödd", samt att "grunden till att traditionen upphörde låg i att föreningen visade politisk aktivitet med tendenser långt ut på högerkanten." (SkD 1/12 1965)

9) Röda vågen - och Lars Hultén

Tre decennier efter 1938-39 hade so bekant studenterna gjort helt om. Nu var det internationell solidaritet, rättvisa och fred på den kommunistiska världsordningens grund som gällde. Att eldsflammor återigen lyste upp Lundagård den 30 november var sannerligen inget tecken i tiden - Lars Hultén med följe kunde inte påräkna applåder från övriga studenter. När studenternas egen tidning uppmärksammade det första fackeltåget på 15 år skedde det med bitande ironi. På ledarplats stod följande under rubriken "Calles renässans":

Med djup rörelse erfar vi att Karl XII ånyo hyllas av den lundensiska ungdomen. I en tid som präglas av extrem trolöshet mot alla ideal och sedligt förfall utan motstycke i vår ärorika historia känns det på något sätt riktigt att söka tröst hos våra hädangångna heroer, som varken i med- eller motgång kunde vika, och som redoboget kämpade till folkets sista blodsdroppar.
  Vi lundensare har ofta varit steget före andra svenskar då det gällt att upptäcka verkligt stora män, i Sverige eller på kontintentetn. Vi gläds med 30-novemberföreningen, som haft mod att med kraft upprätthålla denna vår gamla tradition och som fått oss att minnas den tid då den svenska flaggan färgades röd på anständigt sätt. (Lundagård 18/1965)

Snart nog (ht 1966) kom föreningen tillbaka i studentkatalogen, där den stod under rubriken "Erkända studentföreningar" ända till 1987, då den degraderades till gruppen "Föreningar med anknytning till studentverksamhet". Året därefter petades den helt. (Studentkataloger 1966-88).

1986 hade föreningen beskrivit sin verksamhet så här:

Upprätthåller Lunds äldsta studenttradition, fackeltåget till Karl XII:s minne, anordnar historiska studieresor, föredrag m m. Tidskrift: Karolinskt i Lund. (Studentkatalogen 1986)

Men att 80-talets 30-novemberförening inte längre kunde karaktäriseras som studentförening stod nog uppenbart för alla, även dess egna medlemmar. Genom att föreningen öppnats för alla hugade (även kvinnor!), hade fackeltåget definitivt och efterhand alltmer uppenbart förlorat dels sin ungdomliga framtoning, dels sin karaktär av sepecifikt "universitetsarrangemang", utan att fördenskull kunna sägas ha blivit folkligare. Visserligen har smärre grupper studenter deltagit i föreningens verksamhet också på senare tid, men det förändrar inte helhetsintrycket. Att Lars Hultén enligt stadgarna "har säte i styrelsen så länge han lever" (se bilaga) har knappast heller bidragit till föryngringen, men å andra sidan gjort fackeltåget oberoende av skiftande värderingar i studentvärlden.