1) Professor Arthur Stille och spexandet

Vid sekelskiftet hörde docent Arthur Stille (1862-1922) till de alltmer framträdande lundaprofilerna. Han hade i yngre dagar gjort sig känd som spexförfattare (till det första stora lundaspexet Gerda 1886, se Hillerdal/Starfeldt s 248f), men var nu stadgad historiker med krigshistoria och särskilt Karl XII som specialitet. Samma år som han fick professors namn (1905, riktig professor blev han först fyra år senare) var dock studenterna respektlösa nog att i stället för fackeltåg den 30 november framföra spexet Här på AF.s stora sal. Det var i och för sig också ett försök att göra historien levande, men handlade om 1200-talets Lund och Birka, vilket ju inte direkt anknöt till dagens speciella firningsämne.

Ändå hade uppståndelsen kanske varit större året innan, då man visserligen haft fackeltåg i god ordning, men efteråt samlats till uruppförandet av Kungen och Riksprocentaren, enligt uppgift första gången man vågat spela spex på en av våra nationella minnesdagar. Det ansågs på vissa håll som smutskastning av hjältekonungens minne, med ty åtföljande indignation å dennes vägnar.

Alltnog, när inte studenterna tänkte celebrera Karl XII-dagen, gjorde professor Stille det i stället med ett tal på Kulturen vid middagstid. Men nästa år, alltså den 30 november 1906, fick han hålla till på Akademiska Föreningen, ty nu hade studentkåren åter ordnat fackeltåg (vid vilket kårordföranden Fredrik Böök höll minnestal på vers!), och därefter fick man istället för spex lyssna till professorns föredrag om krigarkungen.

Även år 1907, då Kulturen fyllde 25 år, gick siste november alltigenom värdigt av stapeln - t o m landshövdningen och biskopen (och andra som varit på Kulturens bankett) gick detta år med i fackeltåget, varvid förutom den vanliga av fosterländsk kamplusta genomsyrade poesin även sjöngs Studentsången! Återtåget gick denna gång till Kulturen, där ett par brandsoldater såg till att fackelbålet inte hotade det jubilerande muséet.

Men när den 30 november 1908 stod för dörren, återgick studenterna till att fira dagen på ett mer vanvördigt sätt. Nu var det lundaspexens spex, Uarda, som för första gången presenterades i sitt fulla omfång (det hade i ett betydligt kortare utförande fungerat som karnevalsspex tidigare under året). Detta hindrade inte att man dessförinnan fackeltågat till Katedralskolan, där kårordföranden Hintze "erinrade om att i hjältekonungens person just sammanfattades de karaktärsdrag, som alltid böra vara tillfinnandes hos ett folk, som vill framåt." Den gamla seden med ringdans runt fackelbålet vid AF-borgen tillämpades sedan, innan man förväntansfullt bänkade sig i Stora salen. Egentligen var alltför få anmälda (55 av stipulerade 100 enligt teckningslistan), men genom att på detta sätt låta fakeltåget bli ett pikant preludium till spexet kunde man låta det gå av stapeln också detta år.

Från och med nu blev 30 november (eller åtminstone dess närmaste lördag) i första hand Lunds studenters stora spexdag, och även om det blev fackeltåg av också 1912-13 (trots att fackelbärarna då betydligt understeg 100-talet) var det knappast längre kvällens höjdpunkt. Man kunde t ex spela den för dagen passande pjäsen Kungen och riksprocentaren - men lika gärna något annat.

3) Kulturen

När biskop Edvard Rodhe vid Kulturens 50-årsjubileum 1932 karaktäriserade intendent Karlin som "mussolinitypen bland museimännens månghövdade skara" var det säkerligen menat som en komplimang. "Kulturhistoriska föreningen har under många år prövat den författningsform som först på senare år blivit populär här och var i Europa", slog biskopen fast (LD 1/12 1932).  Och visst var han en smula självrådig, denne Georg Johansson, som enligt obekräftad men sannolik uppgift tog sig namnet Karlin just p g a sin beundran för den likaledes enväldige Karl XII.

Man kommer inte ifrån att Kulturen är den institution utanför den inre akademiska sfären som genom åren, tillsammans med militären, haft mest samverkan eller åtminstone välvilligt samröre med de Karl XII-firande studenterna. Detta främst p g a Karlin, eldsjälen bakom muséet, vilket (liksom Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige) grundades 1882. (Månne föreningen bildades just den 30 november, eftersom jubileumshögtiderna ägde rum den dagen?).

Redan för 30-novemberföreningens tid hade fackeltåget avslutats framför "vita huset", nämligen 1907, då Kulturen fyllde 25. Tidigare under dagen talade Kulturhistoriska föreningens ordförande och professor Pontus Fahlbeck (även ledamot av riksdagens första kammare) om "en af de främste, honom hvars bild står där ute och hvars hjälteskugga vi i dag hedra", d vs Karl XII, vars bild nu faktiskt stod "där ute", i form av en blybyst som Lunds väl genom tiderna störste Karl XII-beundrare, zoologiprofessorn August Quennerstedt, just hade donerat till muséet, och som skulle stå kvar där i nästan 76 år. (LD 2/12 1907 - på den tiden fanns på Kulturen ett särskilt Karl XII-rum, inrett som kungens kansli!). 

Nästa gång fackeltåget gick till Kulturen var 1931. Tydligen skedde det på initiativ av intendent Karlin, som personligen tog emot fackelbärarna när de till tonerna av Björneborgarnas marsch skred fram till Karl XII-bysten och bildade ring runt den. Efter att musikkåren spelat Hjältar som bedjen (trots att denna hymn av C W Böttiger opassande nog besjunger "hjälten på Lützens blodiga slätt"!) citerade intendent Karlin professor Quennerstedt, som 24 år tidigare skulle ha yttrat att "Karl XII, om Kulturen på hans lundatid funnits till, säkerligen blivit en trogen gäst där". Karlin uttryckte vidare glädje över "den vaknande karolinska andan", varefter han "i Kulturhistoriska föreningens namn" bad 30-novemberföreningen "alltid vara välkommen till Kulturen." (LD 1/12 1933). 

Kulturen blev också fackeltågets slutstation i 40 år - dels de 20 åren 1931-50 och dels de 20 åren 1965-1984. Men under den senare perioden brukade muséets intendenter inte sentera "den karolinska andan". (En av Lars Hultén år 1961 planerad kransnedläggning vid Karl XII:s byst hindrades enligt honom själv av intendent Bengt Bengtsson - några år senare gick det alltså för sig, fast det tycks ha suttit ganska hårt åt.

Karl XII-bysten fick stå i fred fram till 1982, då den blev rödfärgad av okända förövare. Denna misshandel var dock ringa jämfört med 1983, då bysten en vecka före siste november vältes omkull och blev hopplöst illa tilltygad. "Karl XII fick åka moped" löd rubriken på Sydsvenskans förstasida, som visade en bild på hur bysten forslades bort. Kulturen-chefen Anders W Mårtensson beklagade vandaliseringen, som han naturligtvis satte i samband med den förestående Karl XII-dagen. "Det är ju oss på Kulturen vandalerna skadar och inte anhängare till Karl XII:s idéer", sa han till Sydsvenskans utsände. "Vårt intresse av kungen ligger på det historiska planet. (SDS 16/11 1983).

Att 30-novemberföreningens medlemmar av säkerhetsskäl skulle nödgas sitta inlåsta i muséet två långa timmar den 30 november 1984 ingick knappast i ritualen. Så var de därefter heller inte "välkomna till Kulturen" mer. Det ansågs inte vara mycket att diskutera: Karl XII-firandet måste avhysas från Kulturens domäner för att förhindra att muséet kom till skada. Av samma skäl har man inte velat sätta upp den nya Karl XII-byst som föreningen året därpå donerade. (A.W.M. 13/11 1993).

Man kan konstatera att Kulturen inte längre ser som sin uppgift att påminna om Karl XII:s vistelse i Lund - det enda föremål som numera erinrar om potentaten ifråga torde vara hans gunghäst! [Presstopp! Den 1983 demolerade bysten finns tydligen nu (1994) i ett hörn av "Lundautställningen" i Warholmska huset].  Man kan då också med ett litet leende dra sig till minnes hur professor Fahlbeck vid Kulturens 25-årsjubileum, efter att ha påstått att "Karl XII har styrt Sverige från Lund under längre tid än från någon annan svensk stad", konkluderade: "Det vore underligt, om ej minnen däraf skulle lefva kvar och omhuldas, framför allt af detta museum". (LD 2/12 1907).