1) Facklorna tänds igen

Hösten 1921 gick Karl XII-frågan mot sitt avgörande i Lunds studentkår. Det var då hela åtta år sedan fackeltåget senast gick av stapeln (det näst längsta uppehållet i dess historia), och 150 personer hade lämnat in en petition om dess återupptagande. Deputerade hade föreslagit avslag på petitionen, och 225 av 346 höll med deputerade på kårmötet den 14 november. - vilket innebar att bara 121 personer stödde petitionen! Men deputerades förslag föll likväl, eftersom det hade behövt 2/3 majoritet (!?).

Den 21 november hölls så ett nytt kårmöte, varvid frågan skulle avgöras. Deputerade lade då fram följande förslag till resolution:

Enär stadgarna i §29 sannolikt avse att garantera att hyllningar från kårens sida icke böra anordnas i andra fall än då kårmedlemmarna därtill i stort sett äro eniga, anse deputerade, med hänsyn till den stora meningsskiljaktighet, som inom kåren tycks råda om lämpligheten av att den såsom sådan anordnar fackeltåg den 30 nov. till firande av Karl XII:s minne, sig böra tillstyrka kåren att, under uttalande av att från dess sida intet hinder möter att medlemmarna i kåren enskilt ära Karl XII:s minne, icke bifalla det väckta förslaget. (Kårprotokoll 21/11 1921).

Nu inträffar det märkliga att det sedvanliga grälet om Karl XII och fackeltågen uteblir. Inte en enda talar emot deputerades förslag, och bland dem som talar för detta återfinns även fil mag Georg Göransson, den ledande figuren bland "karolinerna". Kåren avslår alltså de 150:s begäran om fackeltåg, och gör det enhälligt! (Enda missljudet kommer från en amanuens, som tycker att studentlivet är så "festligt på festdagen" att kåren borde fortsätta 30-novemberfirandet - fast med något annat festföremål!).

Tydligen hade fackeltågsvännerna redan före den 21:e resignerat och beslutit ta firandet i egna händer. En vecka senare meddelades att "För högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag har en särskild förening, 30-novemberföreningen, bildats". Och den 30 november hölls det första fackeltåget på 8 år inför stora åskådarmassor ("hela staden var på benen", enligt Lunds Dagblad), och 30-novemberföreningens grundare Georg Göransson höll ett tal, där Karl XII:s hederliga syften ställdes mot Versaillesfreden, där "lögn, lömskhet, fanatism och förtal ha segrat över redbarhet, tro och heder, och följderna därav komma att sträcka sig släktled framåt i tiden."

Så hade alltså en tradition som i sex decennier upprätthållits av Lunds Studentkår gått över till en särskilt förening, bildat just i syfte att föra den vidare. Det är angeläget att framhålla, att 30-novemberföreningen den gången bestod av universitetsstuderande och "graduerade". och att det alltså inte var några utanför akademin stående som ryckt in där studerande troppat av. Men studenterna som förenad kår stod inte längre bakom 30-novemberfirandet, och även den nybildade föreningen insåg skillnaden och kom att arbeta för en återgång till den gamla ordningen.

3) Karl XII:s politik

Om Karls person undantagslöst och tiderna igenom varit föremål för fackelbärarnas beundrna, har faktiskt hans politik varit mera omtvistad också inom deras krets. Här kan man dels konstatera en tydlig omsvängning över tid, men dels också en fortsatt, märkligt kvardröjande diskrepans i synen på vad som motiverar firandet av Karl XII:s dödsdag.

Året efter det att Odhner vid 150-årsdagen av hjältekonungens död talat särskilt om dennes utomordentliga framsynthet (men också om hans "oförmåga att rätt bedöma de tillfälliga tidsomständigheterna"), hävdade den då anlitade högtidstalaren att "det är icke Carl XII:s politiska storhet, som med en sådan kraft anslår det svenska folket", utan "fastmer Carl XII:s personliga storhet [...] hans sedliga storhet, hans höga själsadel, hans rena karaktär." Ja, där kom karaktärsbetoningen tillbaka, men talaren överlåter sedan uttryckligen till "hävdaforskarna" att "kämpa en kanske onyttig strid om Carl XII:s politik och de olyckor, den bragte över Sverige" (1869). M a o: det är för firandet i stort sett egalt vilka följder kungens politik kom att få, eftersom det ändå är hans "väldige ande" som är föremål för hyllning. Och man kan förstå denna lätt föraktfulla inställning till historikerna, eftersom de flesta av dem under 1800-talet sysslade med mågot av vad Geijer låtit Karl XII beskriva med följande ord:

Nu på min grav de vise sig församla
och tala klokskaps ord och vilja rätta
min ban, för den ej är den platta, gamla.

Med något enstaka undantag var nämligen 1800-talshistorikerna (alltså även Geijer själv i egenskap av historiker!), såväl svenska som utländska, övervägande negativt inställda till Karl XII:s politik. Uppsalaprofessorn F F Carlsson (1811-87) beskrev under 1880-talet Karl XII:s levnad som "en sammansättning av underbara äventyr och försummade tillfällen", och få sade emot honom.. (Redan under 1860-talet hade dock den politiskt konservative amatörhistorikern Bernhard von Beskow velat se kungens ställningstaganden som i stort sett förnuftiga, se Oredsson, manus).

Samma inställning som i talet från 1869 kommer fram 1927, då talaren påpekar historikernas oenighet angående värdet av Karl XII:s gärning och fortsätter: "Oss tillkommer det icke att dryfta frågan om Karl XII:s storhet som statsman och fältherre. Vad vi främst beundra är Karl XII - människan." Nu på 20-talet kunde man faktiskt ha väntat annat ljud i skällan - ty aldrig hade väl de som gillade Karl XII:s politik haft starkare stöd från tongivande historiker. Uppsalaprofessorn Harald Hjärne hade under seklets första decennier framträtt som målsman för en "ny skola" inom Karl XII-forskningen, där kungens storpolitiska insatser kraftigt uppvärderades och, förenklat uttryckt, gärna framställdes som en kamp för europeisk civilisation mot asiatiskt barbari (Hjärne s 133). Och vår gamle bekante Arthur Stille hade 1908 givit ut sin studie av kungens krigsplanering och funnit den alltigenom rationell, om än p g a oriktiga rapporter och s k "krigshasard" utan framgång. Karl XII visade sig enligt Stille vid närmare studium "ej blott såsom den hjältemodige kämpen och skicklige truppföraren utan ock såsom den verklige strategen, fältherren av Guds nåde." (Stille s 89 och 245f).

De nämnda yttrandena av sistenovember-talare är ju närmast varianter på samma tema som vi tog upp tidigare (Karl XII:s ädla person) - fast denna gång sammankopplat med ett uttryckligt avvisande av andra, på Karl XII:s mer eller mindre lyckliga insatser grundade, motiv för 30-novemberfirandet. Länge tycks också Karl XII-firarna ha värjt sig mot en alltför stark uppbindning till historievetenskapen - det fick räcka med att hylla den idealgestalt, som påstods ha levat kvar i folkets medvetande, mer eller mindre oberoende av forskarna. "Som framgår av de tal som hölls vid fackeltågen, var det inte krigarkonungen vi hyllade, utan karaktären, den asketiska pliktmänniskan", menar Elmo Lindholm, ordförande i 30-novemberföreningen 1924-25. (Lindholm s 185. OBS: 30-novemberföreningens grundare Georg Göransson var en av Stilles lärjungar i historia).

Men 1934 frågar sig talaren, efter att på traditionellt vis ha erinrat om kungens beundransvärda egenskaper: "Men är detta allt? Är detta allt, så ha vi knappast större orsak att hylla Carl XII än många andra, som i historien träder oss till mötes med samma stora dygder." Och så går han över till att prisa Karl XII:s verk som krigaren och framför allt tanken bakom detta: nämligen att försvara sig mot hotet från Östern, både på den "yttre" fronten och på den "inre" - en kamp som är "svår i en tid, då den nordiska människan, den nordiska tanken mer och mer synes på väg att trängas tillbaka; i en tid då samhällskroppen frätes av kulturbolsjevismens tärande gift." Denna framställning präglas av både den gamla rysskräcken, Hjärnes med meningsfränders idealisering av Karl som Europas försvarare, samt av den (delvis antidemokratiska) socialistfobi som särskilt mellankrigstiden gav talrika prov på.

Naturligtvis refereras tydligare till forskningen de gånger professionella historiker hållit högtidstalen - vi har redan citerat Odhner 1868, men också Stille fick ju chansen, två gånger t o m (studentaftonen 1906 oräknad). År 1892 handlade hans tal om Karl XII:s och svenska folkets offervilja då respektive nu och om arvet efter Karl XII, vilket "är fosterlandet, som var, som är och som skall vara." Tjugosex år senare däremot, 1918, alltså, är det den "nya skolans" hängivne företrädare som talar om kungens höga slutmål och skarpa förstånd. Det föredrag progessor Stille höll på studentaftonen efteråt (just när det värsta krigslarmet tystnat) innehöll ett direkt angrepp på den äldre Karl XII-forskningen. Och Lindholm vittnar om vilket inflytande Stille hade bland konservativ ungdom; uppenbarligen inspirerade Stille kraftigt till nya fackeltåg. (Lindholm s 185).

Även åren 1937 och 1945 talade historiker den 30 november, far respektive son, professor Gottfrid Carlsson respektive dåvarande docenten Sten Carlsson. Den förre hävdade att "historieforskningen, såvida den verkligen tränger in i problemen", tillmäter kulan vid Fredrikssten en avgörande betydelse: "Ingen borde kunna tvivla på att det stora nordiska krigets utgång skulle ha blivit en helt annan än vad den blev, om Sverige hade fått behålla kung Carl." Ja, vi är tillbaka vid personen Karl, men det är inte som så ofta annars bara den gode och modige Karl, utan den rationelle och dynamiske fältherren, som om han fått ännu en chans skulle ha fört Sverige till seger. Sten Carlsson lämnar frågan öppen: "Det är vetenskapens uppgift att söka fastställa, i vad mån hans handlande i varje enskilt fall byggde på illusioner elelr var förestavat av realiteternas obönhörliga krav." Och så övergår han till att tala högst ovetenskapligt men ganska gripande om kungen och de nationella värdena.

I det minst "högtidliga" av de tal jag kunnat läsa, det 1938, ställer talaren den våldsamma kritiken av Karl mot idolbilden av honom och försöker nå en syntes. Han karaktäriserar Karl som "en 1700-tals Kreuger", vars politik var "en dålig spekulation", och påminner samtidigt om Karls intresse för reformer såsom förmögenhetsskatt och självdeklaration samt för naturvetenskapliga expeditioner i Mellanöstern. Slutsatsen blir att Karls olycka, "men knappast hans fel", var att han levde i den tid han levde: just då Ryssland vaknade och allt. Detta försök att förmänskliga Karl ter sig sympatiskt, men följden blir onekligen att den i övrigt allvarsmättade tillställningen förefaller klent motiverad. Skulle det vara meningsfullt att hylla en 1700-tals-Kreuger, om än aldrig så naturvetenskapligt intresserad?