Om nu fackeltåget alls för fram något begripligt budskap, är det i så fall politiskt? Att traditionen som fosterländsk manifestation alltid varit helt opolitisk är ett axiom för dess företrädare. Människor ur olika socialgrupper och med vitt skilda politiska uppfattningar ska med gott mod kunna högtidlighålla den 30 november - förutsatt naturligtvis att de är någorlunda "svensksinnade" och icke störande pacifistiskt/internationalistiskt lagda. Redan 1921 ville Sture Bolin framhålla att tåget var planerat av "såväl konservativa som radikala studenter". (Lundagård 11/1921, s 12f). "Det fanns karoliner även på den radikala sidan", påstår 1957 även Elmo Lindholm, som dock gör följande medgivande: "Hyllningen fick emellertid härigenom [genom 30-novemberföreningens bildande] karaktären av politisk demonstration och avhånades vederbörligen varje år i ungefär samma ordalag i radikal press." (Lindholm s 184 - mitt intryck är dock att L. betydligt överdriver frekvensen av den uppmärksamhet just 30-novemberföreningen fick från radikal press som Arbetet och Clarté)
Ett faktum är att partipolitiken hållits väl undan från firandet; uttalanden av direkt politisk natur är över huvud taget sällsynta. Möjligen innebar dock 30-novemberföreningens inskridande en något ökade benägenhet till sådana: 1921 års värdeomdöme om Versaillesfreden och 1936 års tal om "ett nordiskt frihetsblock", "en stormakt som skrämmer, därför att vi vilja vara neutrala", är väl de mest iögonstickande exemplen. Men vid det senare tillfället talades, som senare under kriget, mest om svensk försvarsvilja i allmänhet, liksom det också polemiserades mot dem som ville se Karl XII-festen som nazistpåverkad: "Våra facklor äro lika litet som Narvamonumentet en utmaning mot det stora landet i öster". Två år tidigare, 1934, hade och som vi sett "österns hot" accentuerats, fast mest som en inre fara, en smittande "kulturbolsjevism" som hitade "den nordiska människan".
Visst är ändå Ryssland som Karl XII:s och vår huvudfiende ständigt (om också oftast outtalat) närvarande den 30 november, alltifrån skandinavismens 1850-tal till högernationalismens 1930-tal. Och aldrig var fackeltåget så mycket politisk manifestation, fast den gången inrikespolitiskt mer neutralt än någonsin, som torsdagen den 30 november 1939!
Så kommer vi då till vår egen tid. Och underligt är att märka hur Karl XII-firandet nu verkligen uppfattas som en politisk yttring (i ämnet invandrarpolitik), samtidigt som dess företrädare ivrigare än någonsin tonar ner föreningens eventuella budskap, ja, det är t o m diskutabelt om man alls står för något officiellt. Tanken om tradition för traditionens skull - den är ju gammal bevars - tycks ha blivit allt viktigare för arrangörerna, åtminstone att döma av Lars Hulténs uttalanden (Nilsson s 27). Men han själv och andra framträdande föreningsmedlemmar har, visserligen mest som privatpersoner, uttalat sig mot dagens svenska invandrar- och flyktingpolitik. Hultén säger sig t o m vara rasist, men samtidigt "helt för den demokratiska ordningen" och "alltså inte nazist".(Nilsson s 28f, Lundaliv nov 1992 s 22, Lundagård 14/1988 s 10f). Ovedersägligen deltar dock gamla bekännande nationalsocialister och fascister i föreningens verksamhet, utan att mig veterligen ha tagit avstånd från sitt förflutna. Ingen bör stämplas som nazist eller fascist bara för att han tillhör 30-novemberföreningen, men en tillfällig deltagare får lätt ett intryck av att åtminstone missnöjet med invandringspolitiken delas av de flesta. Intern debatt om föreningens inriktning har dock förekommit och hårdnade under 80-talet - infiltrationsförsök av BSS/Sverigepartiet och masstillströmning av skinheads oroade många och föranledde till slut flera avhopp från föreningen (Tornbjer s 73f, bestyrker till stor del mina egna intryck, KiL 1982 och 1-2/1988 - debattnumret framför andra).
Frågan är om det bara är en tidningskomplott att fackeltåget numera oftast beskrivs som en "demonstration" - den stora mängd skinnhuvuden som mot 80-talets slut anslöt sig torde i varje fall knappast ha gjort det för att upprätthålla "Lunds äldsta studenttradition". Redan under mellankrigstiden kom Karl XII-firandet att av många ohjälpligt associeras med den aktiva politiska propaganda som flera av 30-novemberföreningens ledande medlemmar resten av året ägnade sig åt. Vi återkommer till detta senare.
En fackelbärare som intervjuades i november 1990 sade sig vara folkpartist och lika gärna kunna gå med i ett fackeltåg till Olof Palmes ära (SDS 1/12 1990). Och i det första numret av Karolinskt i Lund efter Olof Palmes död fanns faktiskt en bild av Olof Palme stående framför Karl XII-monumentet vid Fredrikssten! Med bildtexten
Visst är ändå Ryssland som Karl XII:s och vår huvudfiende ständigt (om också oftast outtalat) närvarande den 30 november, alltifrån skandinavismens 1850-tal till högernationalismens 1930-tal. Och aldrig var fackeltåget så mycket politisk manifestation, fast den gången inrikespolitiskt mer neutralt än någonsin, som torsdagen den 30 november 1939!
Så kommer vi då till vår egen tid. Och underligt är att märka hur Karl XII-firandet nu verkligen uppfattas som en politisk yttring (i ämnet invandrarpolitik), samtidigt som dess företrädare ivrigare än någonsin tonar ner föreningens eventuella budskap, ja, det är t o m diskutabelt om man alls står för något officiellt. Tanken om tradition för traditionens skull - den är ju gammal bevars - tycks ha blivit allt viktigare för arrangörerna, åtminstone att döma av Lars Hulténs uttalanden (Nilsson s 27). Men han själv och andra framträdande föreningsmedlemmar har, visserligen mest som privatpersoner, uttalat sig mot dagens svenska invandrar- och flyktingpolitik. Hultén säger sig t o m vara rasist, men samtidigt "helt för den demokratiska ordningen" och "alltså inte nazist".(Nilsson s 28f, Lundaliv nov 1992 s 22, Lundagård 14/1988 s 10f). Ovedersägligen deltar dock gamla bekännande nationalsocialister och fascister i föreningens verksamhet, utan att mig veterligen ha tagit avstånd från sitt förflutna. Ingen bör stämplas som nazist eller fascist bara för att han tillhör 30-novemberföreningen, men en tillfällig deltagare får lätt ett intryck av att åtminstone missnöjet med invandringspolitiken delas av de flesta. Intern debatt om föreningens inriktning har dock förekommit och hårdnade under 80-talet - infiltrationsförsök av BSS/Sverigepartiet och masstillströmning av skinheads oroade många och föranledde till slut flera avhopp från föreningen (Tornbjer s 73f, bestyrker till stor del mina egna intryck, KiL 1982 och 1-2/1988 - debattnumret framför andra).
Frågan är om det bara är en tidningskomplott att fackeltåget numera oftast beskrivs som en "demonstration" - den stora mängd skinnhuvuden som mot 80-talets slut anslöt sig torde i varje fall knappast ha gjort det för att upprätthålla "Lunds äldsta studenttradition". Redan under mellankrigstiden kom Karl XII-firandet att av många ohjälpligt associeras med den aktiva politiska propaganda som flera av 30-novemberföreningens ledande medlemmar resten av året ägnade sig åt. Vi återkommer till detta senare.
En fackelbärare som intervjuades i november 1990 sade sig vara folkpartist och lika gärna kunna gå med i ett fackeltåg till Olof Palmes ära (SDS 1/12 1990). Och i det första numret av Karolinskt i Lund efter Olof Palmes död fanns faktiskt en bild av Olof Palme stående framför Karl XII-monumentet vid Fredrikssten! Med bildtexten
KARL XII 1682-1718
OLOF PALME 1927-1986
KRIG OCH FRED:
Två skott -
Två hjältar -
Ett folk:
SVERIGE!
SVERIGE!
(KiL okt 1986)
Nationalismens seger över partisinnet? - Det enligt uppgift enda tydligt politiska uttalandet i ett tal efter 1965 betecknas som ett olycksfall och kom från en organiserad socialdemokrat, som hävdade att fackeltåget var en protest mot det ryska adelssystem, som i form av privilegier för partimedlemmar upprättats i det kommunistiska Ryssland, samt att folkpartiet(!) var ett av de många namn som kommunisterna i Sverige numera dolde sig under. (R.S. 13/11 1993).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar