För att då ta det hela kronologiskt och alltså återvända till perioden 1853-1875 (en på mitt godtycke grundad periodisering), kan vi börja med att notera den ideologiska omsvängning som i all fridfullhet ägde rum redan då! Den "progressiva" och politiskt dynamiska skandinavism som presenterades i inledningen kulminerade vid seklets mitt, för att på 1860-talet ha reducerats till en tamare "kulturskandinavism". Den lundensiska studentkår som varit präglad av frisinne och demokratiska strävanden, väckte snart uppseende genom sin konservatism. T ex avslogs ett förslag om att fira 1865 års riksdagsbeslut om representationsreformen med 98 röster mot 65. Beslutet föranledde signaturen Orvar Odd i liberala Aftonbladet att kalla studenterna "unga gubbar", en benämning som på 1880-talet paradoxalt nog togs upp av radikalerna, som bildade studentklubben "Den Unge Gubben" (D.U.G.), varom mera i det följande. (Fehrman s 143f, 199).
Det anmärkningsvärda är att Karl XII-firandet inte på minsta vis led men av denna omsvängning. Det var lätt anpassat, eller rättare: det behövde inte anpassas för att lämpa sig i en medvetet konservativ sfär under det 1870-tal som karaktäriserats som "punsch-decenniet framför andra". (Skoglund s 54). Hade de liberala - eller de av liberalerna som uppskattade honom - tagit fasta på Karl XII:s framåtanda och föredömliga ståndaktighet mot hotet från öster, kunde de mer konservativa lika gärna se honom som symbol för det åldriga statsskick man i möjligaste mån ville bevara. Som vi redan har sett var lundastudenternas Karl XII-firande så oprofilerat att det i sin dåtida miljö inte stack många i ögonen - en liten festlighet till minnet av en modig svensk. Ändå var firandet genom sin underförstådda ryssfientlighet en smula känsligt, och det dröjde länge innan det fick något stöd från högre ort. Men 150-årsjubileet av kungens död visar att allt fler också bland överhet och etablissemang ville vara med och "dela på" Karl XII.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar