3) Skandinavismens decennier

Till Karl XII-fackeltågens bakgrund hör utan tvekan även den s k skandinavism, som under nittionde seklets mitt bredde ut sig, inte minst bland den studerande ungdomen. Även här spelade Esaias Tegnér en viktig om än knappast helt avgörande roll. Hans lagerkröning av den danske diktarkollegan Adam Oehlenschläger i Lunds domkyrka den 23 juni 1829 har utpekats som upptakten till den rörelse, som endast halvtannat decennium efter de för det nordiska samförståndet så olyckliga napoleonkrigen fick stora skaror av ungdomar att börja umgås över gränserna och verka för ett också i politiskt avseende förbrödrat Norden. Under 1830-talet växte sig rörelsen allt starkare; 1843 hölls ett "pan-skandinaviskt" möte i Uppsala och ett par år senare hölls skandinavistiska demonstrationer i både Lund och Köpenhamn. (Fehrman s 138f).

Skandinavism och liberalism gick ofta hand i hand - åtminstone i Lund, som karaktäriserats som fritänkande och demokratiskt jämfört med ett mer konservativt Uppsala. Och man närde storpolitiska visioner: den i Lund så framträdande skalden Talis Qualis (alias C V A Strandberg) talade vid ett studentmöte i Lund sig het för Finlands frihet, och han tycks inte ha varit värre däran än många andra. En nordisk identitet utmejslades aktivt, där man främst avgränsade sig från ryssen i öst. De under björnramen nedtryckta polackerna kunde räkna med skandinavisternas sympati, och under 1830-talets polska uppror for faktiskt några medicinstuderande lundensare över Östersjön för att hjälpa till. Något fler frivilliga svenskar for väl till dansk-tyska fronten 30 år senare, men kriget om Slesvig-Holstein blev ändå den skandinavistiska rörelsens stora fiasko, trots att den nu hade en så hög tillskyndare som kung Karl XV- man hade efter all storartad retorik kunnat förvänta sig att Sverige skulle stödja Danmark militärt. Också 1850-talets Krim-krig, som delvis utspelade sig i Östersjön (!), hade bidragit till att uppliva de antiryska och samnordiska stämningarna. (Fehrman s 142f).


Det i sammanhanget viktiga är att skandinavismen inte, som man skulle ha kunnat tro, hade ett horn i sidan till den mot Danmark-Norge stridande Karl XII, utan tvärtom medförde att denne framstod i ljusare dager än på länge. Ty det var ju just Karl XII som mer än någon annan nordisk monark kämpat för att hålla ryssen stången, och ingen skandinav efter Gustav II Adolf hade som han gjort sig ett namn på den storpolitiska scenen. I Uppsala hade de årliga minnesfesterna för Karl XII och Gustav II Adolf börjat redan på 1830-talet; i Lund började fackeltågen till Karl XII:s minne samma år som Krim-kriget, d v s 1853. (Jonsson s 73, 80).

2) Altaret

Här kommer också "altaret", d v s kyrkan, till synes. Annars får man nog, åtminstone för Lunds del, säga att Karl XII-firandet ända från början mestadels varit av rent profan (om också idealistisk) karaktär. Vissa hänvisningar till Karl XII:s religiositet ändrar inte det intrycket. Det är också uppenbart att Karl XII inte alls på samma sätt som Gustav II Adolf har kunnat utmålas som den evangeliska trons "korsriddare" (jfr Oredsson 1992, s 120 ff. Så har Karl aldrig firats även om han förvisso 1706-07 gynnade de schlesiska protestanternas sak, se Hatton s 263!). Däremot har han, som vi noterat, hellre beskrivits som den västerländska rättsordningens försvarare gentemot Österns barbari.

Men vid 30 november-firandet på Kulturen 1915 var i varje fall Dalbys kyrkoherde Sven Erik Aurelius en av talarna. (Arbetet 1/12 1915. Kyrkoherden uppges av tidningen ha "predikat" om "svenska folkets plikt att nu som fordomdags låta driva sig till slaktbänken för att slå vakt om de nationella chimärerna" - tidningsrubriken var "Nationalism och avgudadyrkan").

Noteras bör även de fester som "Lunds med omnejd försvarsförbund" arrangerade siste november 1890 och 1892, och där såväl studentkapell som kårordförande medverkade. Vid båda dessa tillfällen förrättade en präst bön, varpå man unisont sjöng "Vår Gud är oss en väldig borg", första versen. (LW 2/12 1890 och 3/12 1892). 

Och just den versen har fr o m 1965 kommit att ingå i fackeltågens "ritual"! Därmed har den restituerade 30-novemberföreningen tillfört traditionen ett konfessionellt moment, som inte fanns med 1853, men som onekligen hörde till karolinernas värld. Ett korum vid middagstid har också flera gånger ingått i dagsprogrammet. (En rundvandring på Norra kyrkogården med smyckning av avlidna medlemmars gravar hör också till). Ävenså har föreningen vid fyra tillfällen de senaste decennierna anordnat gudstjänster (bl a i Stora Råby) efter den ordning som gällde på Karl XII:s tid! Fem präster har under samma tid anlitats som högtidstalare.

Förslag om att i övrigt ge föreningen en mer konfessionellt kristen/luthersk prägel, bl a för att motverka högerextremistiskt inflytande, har däremot avvisats med motiveringen att den ska vara öppen för alla intresserade, oberoende av religiös eller politisk inställning. (KiL 1-2/1988 s 3ff, R.S. 13/11 1993).

För att uttrycka känslorna hos dem i föreningen som gärna såge en starkare kristen profil skrev dåvarande redaktören för Karolinskt i Lund ner följande vers i föreningens gästbok:

Blixtra, svarta klubba,
likt kung Carols svärd,
visa för en värld
karolinerhärens kors
som inga hakar bär.

(30-nov.föreningens gästbok 30/11 1982)

Men kyrkan verkar inte vara särskilt intresserad av att hysa Karl XII-firarna. T ex nekar kyrkoherde Lars-Erik Axelsson 30-novemberföreningen att hålla gudstjänst i Stora Råby igen. "Föreningen har fått ett symbolvärde som står rakt i strid med vad vi i kyrkan står för. Och jag tror jag talar för alla präster." (SDS 19/11 1993)