Men stora förändringar har förvisso skett i sammansättningen av fackelbärare. Det som från början var en allmän studentfest, en av de fyra hörnen i det akademiska årets stolta byggnad, blev först en angelägenhet för en särskild förening inom studentkåren och slutligen för en förening (med samma namn) som blivit åtskilligt heterogenare i fråga om medlemmarnas ålder och samhällsställning. Och utan att "fackeltågsritualen" eller föreningens verksamhet i övrigt på något sätt inbegriper nazistisk eller fascistisk propaganda, har s k högerextrema personers deltagande särskilt de sista åren kommit en bred opinion att betrakta tåget och föreningen som inte bara "tokkonservativt" utan även främlingsfientligt och smått samhällsfarligt.
Fackeltåget har dock alltid varit omstritt, i varje fall fr o m 1880-talet, även om det senaste decenniets våldsamheter är utan motsvarighet i tidigare fackeltågshistoria. Striden stod länge främst inom studentkåren, vars radikala grupperingar inte utan anledning såg Karl XII-firandet som en symbol för konservatism och krigshets. Och just genom radikalernas opposition blev Karl XII definitivt inföst i den konservativa/reaktionära fållan. Inga andra grupper gjorde vad jag vet anspråk på hans kungliga person - åtminstone inte förrän nazisterna gjorde entré.
Men, för att gripa tillbaka på mina inledande frågor, fackeltågen till Karl XII:s minne började på studentskandinavismens och krimkrigets tid - det var inte envåldshärskaren/konungen utan nordbon/ynglingen/ryssbekämparen som man beundrade och framställde till föresyn. Det var en tid av politiskt engagemang inom studentkåren, men också av uppblomstrande sociala aktiviteter rent allmänt - AF-borgen var ju nyinvigd och flitigt utnyttjad för soaréer och fester. Karl XII:s dödsdag låg bra till mitt i höstmörkret (i omedelbar anslutning till Oscarsdagen) och dessutom hade man vid det uppländska universitetet redan ett 20-tal år firat den med facklor och sång. Skulle då inte detta mycket hellre ske i Lund, där Karl rent av residerat?
Den 30 november hade ju dock firats även i Lund så tidigt som 1818, och det var Tegnér som i ännu högre grad än Geijer blivit målsman för den romantiska hjältesyn, där Karl XII placerades i nivå med Alexander och Napoleon. Denna syn på hjälten (inkarnerad i bl a Karl XII) som redskap för högre makter och i denna egenskap höjd över all kritik gjorde naturligtvis att historievetenskapens nyktrare beskrivning av honom blev ganska ointressant. Det viktiga var att han envetet kämpat för det han ansåg vara sin rätt, samt att han offrat sitt liv i denna kamp - se där det nödvändiga och fullt tillräckliga stoffet för de skalder som ville bygga honom en poesins eviga minnesvård!
Samtidigt vill det synas som om tidens rudimentära historievetenskap (i Sverige representerad av Geijer), ehuru i sig själv idealistisk, lyckas hålla sig relativt opåverkad av jubiléernas och nationalhögtidernas känslorus. Hur ska man annars förklara att Geijer i sina föreläsningar är så ogin mot den hjälte han annars panegyriskt besjunger? Rollerna tycks etablerade: historikern ska representera det kallkloka nyttotänkandet, medan skalden ska låta sig hänföras av det storslagna, hur dårskapslikt det än må vara. Någon förening dem emellan är ännu inte tänkbar.
Så gick då fackeltågen de första decennierna till största delen ut på att i Karl XII hylla den svenska folksjälen förkroppsligad - det lokalpatriotiska anslag man från början givit tycks aldrig riktigt ha präglat lundafirandet: den 30 november förblev att betrakta som ett i första hand nationellt märkesdatum, vilket framgick av att dagen celebrerades minst lika flitigt i Uppsala och senare även på Skansen och regementen ute i landet. Så passerade 1870-talet utan att den då politiskt oengagerade studenthopen reagerade mot den trevliga seden, som inte heller tycks ha stött stadens borgerskap för pannan.
Den under 1880-talet framväxande oppositionen mot Karl XII-firandet hade inte sin grund i någon historikernas omvärdering av kungens politik, eftersom de redan tidigare i allmänhet förhållit sig kallsinniga till denna. Det nya var att "radikalerna" inte ens ville erkänna kungens moraliska storhet och rättfärdiga sak, eller i varje fall inte medge att hans livsverk var värt att fira. Man kan säga att Bengt Lidforss och hans meningsfränder bara drog konsekvenserna av den historiska forskningens dåvarande ståndpunkt, fast utifrån ett nytt och rent rationalistiskt perspektiv: eftersom Karl XII:s handlande inte i allo var klokt och förtänksamt, kunde det omöjligt anses hyllning värt. Firandet hade också, särskilt efter 1868, fått en allt mer politiskt konservativ prägel, vilket naturligtvis i sig bidrog till de radikalas aversion.
Viss betydelse för Karl XII-firandet fick däremot den omvärdering av kungens politik som "den nya skolan" initierade: här i Lund kunde Arthur Stille föra ut sina nya rön direkt till studenter och andra intresserade, och visst togs de nya skälen att hylla Karl XII tacksamt emot. Av de redan "frälsta", åtminstone. Man kan knappast påvisa att studenterna som grupp blev mer fackeltågsbenägna än tidigare. Utvecklingen gick obevekligt fram mot 1921 års kårmötesbeslut att sluta arrangera fackeltåget.
Att man med bemärkta historiker i ryggen nu kunde hävda att Karl XII var en skicklig strateg med besynnerlig otur, gjorde det dock mycket lättare för den nationellt och rojalistiskt sinnade ungdomen att motivera sin beundran för honom. Den nya tiden krävde rationella motiv och fick dem också. Men Harald Hjärnes mera metafysiska resonemang om skillnaden mellan öst och väst och om Karl XII:s världshistoriska insats i kampen för det västerländska vann genklang i kretsar som, särskilt efter bolsjevikernas maktövertagande, av rent ideologiska skäl illa tålde Ryssland. Man märker inte minst på högtidstalen hur denna idealistiskt präglade syn på Karl XII:s gärning fortlever genom åren - "nya skolan" hade inte ifrågasatt någon av de gamla dogmerna om hjältekonungens gränslösa djärvhet, flärdlöshet och höga moral, utan bara fogat taktiskt snille och storpolitisk framsynthet till listan över hans prisvärda egenskaper.
Här är inte platsen att summera "nya skolans" roll för vår syn på Karl XII - men det förefaller onekligen som om hans popularitet var större innan historiker började försvara inte bara hans hjältedygder utan också hans fälttågsplaner. Inte ens en historiker kan tydligen göra så mycket åt förändringarna av våra ideal.
Om nu Karl XII, efter att först ha firats av skandinavistiskt "yra" studenter, blev en galjonsfigur för inflytelserika och konservativa samhällskrafter med militären i spetsen (för att därefter till synes ohjälpligt fastna i högerfållan), måste man idag konstatera att det är en närmast utstött minoritet av de mest skilda åldrar och socialgrupper som fortfarande försöker högtidlighålla Karl XII:s dödsdag. Den tid är fjärran, då den 30 november var en slags "allmän flaggdag" här i Lund, och då det ansågs socialt acceptabelt (eller t o m respektabelt) att sluta upp kring firandet av krigarkonungens minne - då universitetets ledning (även om den inte deltog officiellt annat än vid de stora jubileumsfesterna) var välvilligt inställd eller åtminstone neutral, och då Kulturen under intendent Karlin aktivt stöttade den gamla lundatraditionen.
Otvivelaktigt är det Lars Hulténs och 30-novemberföreningens förtjänst (eller fel) att en 140-årig tradition, fastän tynande, lever vidare i Lund. Samtidigt har föreningen kapitalt misslyckats med att vinna gehör för sin sak, vilken den nu egentligen är. Och ju dunklare syfte man har, desto lättare blir man utnyttjad av ännu dunklare krafter, vilket föreningen uppenbarligen har blivit. Det är också ibland svårt att avgöra om det är å egna eller å föreningens vägnar ordföranden uttalar sig när han t ex utvecklar rasistiska tankegångar eller reflekterar över invandrarpolitiken.
Men vi måste samtidigt konstatera att "30 november" ånyo blivit ett allmänt känt begrepp - om också mest herostratiskt ryktbart. Hela Sverige får ta del av obegripliga lundakravaller, där dock själva 30-novemberföreningen och konung Karl på sistone spelat en allt mindre framträdande roll. Efter att radikala vänstergrupper på 80-talet börjat göra anspråk på dagaen i fråga, har de senaste åren också "etablissemanget" vid detta tillfälle manifesterat avsky mot rasism och främlingsfientlighet i talrikt besökta men mindre uppmärksammade torgmöten.
- - - - -
Så till sist några mer personliga reflektioner: 1993 proklamerades ju som "historiens år". Och Karl XII tillhör definitivt Sveriges och Lunds historia, även om jag fortfarande inte begriper varför han väcker så stormiga känslor än i dag. Frågan är i och för sig om han verkligen gör det hos särskilt många - flertalet svenskar torde när allt kommer omkring vara tämligen oengagerade i frågan om värdet av Karl XII:s historiska insats. Och i en tid då man kan hålla högtidstal till imperialisten Knut den stores ära (Lund 2/10 1993), då Karl XII själv - ehuru svårt skallskadad - åter finns på Kulturen och då kända kulturpersonligheter som bl a Peter Englund och Hans Alfredson rekommenderar flaggning den 30 november - ja, då borde väl tiden vara inne att göra denna dag till en den svenska historiens särskilda dag, då gamla och nya svenskar förenas till en färgsprakande fest i höstmörkret, och då i synnerhet finnar, ukrainare och turkar (och varför inte ryssar?) uppmärksammas lite extra? Även om det låter naivt att tro att dagen (och staden) ska kunna återerövras från de grupper i marginalen som gjort den till sin. Och även om man kan anta att intresset för denna speciella novemberkväll en vacker dag ebbar ut och att friden återställs. Men tyder verkligen de senaste årens utveckling på det?
På min sida har jag t o m en gammal rabiat Karl XII-hatare som redaktör Christian Bülow på Folkets Tidning, som den 29 november 1889 skrev: "Ingen händelse i Sverige är af mera epokgörande glädje i Sveriges historia än Karl XII:s död. Ville folket fira en nationalfest vore därför aftonen den 30 november nog den lämpligaste. Man borde pryda kyrkor, palatser och enskilda byggnader med flaggor, illuminera i städer, byar, ja i kojorna i ödemarken, vara glad vid minnet att vid denne konungs död försvann det farligaste hotet mot vår självständighet."
Och med denna appell (som får stå för red Bülow) väljer jag att avsluta min uppsats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar