4) Seklets sista decennium

Man kunde vänta sig att det nu, efter denna uppslutning kring konung och fädernesland, skulle bli ordentlig fart på fackeltågandet igen. Och följande år, 1891, firades den 30 november verkligen med all sedvanlig pompa och till tonerna av Dåne liksom åskan, bröder. Men redan 1892 trasslade det åter till sig. Tidningen Arbetet i Malmö, "organ för klassmedveten arbetarrörelse", kunde triumferande meddela: "Karl XII:s minne håller nu faktiskt på att bli en saga blott". Hur så? Jo, då anteckningslistorna för deltagande i fackeltåget togs in, fanns på dem enligt Arbetet inte ett enda namn uppskrivet! (Arbetet 1/12 1892)

Det blev heller inget fackeltåg - och ändå fick Karl XII sin hyllning. Klockan 1 em fördes nationsfanorna ner till Katedralskolan, där docent Arthur Stille höll tal till minnet inför såväl studenter som utkommenderade skolelever med lärare (ett välkommet avbrott i schemat, får man förmoda). Men studentsångarna medverkade inte; "en mycket kännbar brist" (LW).

Flaggorna var hissade på såväl AF-borgen som Katedralskolan. Men det var denna gång inte i första hand för Karl XII:s skull. Nej, urtima riksdagens försvarsbeslut (bl a om värnpliktsarméns införande) var just fattat, och kuratorskollegiet hade velat ge offentligt uttryck för den glada stämning som beslutet väckt. AF:s överstyrelses ordförande, professor Martin Weibull, hade menat att det denna dag liksom 1593 kunde sägas att "nu är Sverige vordet en man." 300-årsjubileet av bemälda Uppsala möte stod ju för dörren; detta var nota bene en tid då man fortfarande i vida kretsar såg positivt på reformationen (vad som egentligen celebrerades under Svenska kyrkans nyssförflutna "jubelår" är väl för de flesta ännu höljt i dunkel).

Och när studenterna under sina fanor återvänt till Akademiska Föreningen, höll kårordföranden, docent Pfannenstill, från stora trappan vid Tegnér,platsen ett tal om försvarsbeslutet såsom en grundval, "varpå fosterlandet kan bygga en ny, rik och stark tuveckling."

Nästa år kom dock inget tåg till stånd, vare sig med eller utan facklor - det enda som utvisade dagens betydelse var de hissade flaggorna på AF-borgen. År 1894-95 ägde dock fackeltåg rum i vanlig ordning. Men sedan dröjde det till sekelskiftet, d v s hela fem år, innan Karl XII i Lund hedrades med mer än flaggning. Jag har inte funnit någon uttalad opposition mot fackeltågen dessa år - det var tydligen likgiltigheten som firade triumfer.


1900-talet började dock bra för Karl XII. Han fick den 30 november 1900 en marmortavla på Katedralskolan, med inskriften "Konung Carl XII hade här sitt högkvarter 1716-18" och skänkt av major R Södermark. Och förutom allmän flaggning från stadens offentliga byggnader, skolor m m hölls ånyo fackeltåg och därefter samkväm i AF:s stora sal. (Under rubriken "Han kunde icke vika" meddelade LD 1/12: "en af flaggstängerna å universitetshuset bräcktes vid middagstiden i går af den ganska hårda stormen tvärt af, hvarför flagghyllningen till Karl XII:s minne måste för återstoden af dagen inhiberas.") På AF lyssnade man på Kronprinsens husarregementes kår och sjöng unisont de nordiska nationalsångerna och Björneborgarnas marsch.  Leven utbragtes för bl a Paulus Krüger, president för "Transvaalrepubliken" i Sydafrika och boernas ledare i det pågående kriget mot britterna. (Nelson Mandela var ännu inte påtänkt).

1) Professor Arthur Stille och spexandet

Vid sekelskiftet hörde docent Arthur Stille (1862-1922) till de alltmer framträdande lundaprofilerna. Han hade i yngre dagar gjort sig känd som spexförfattare (till det första stora lundaspexet Gerda 1886, se Hillerdal/Starfeldt s 248f), men var nu stadgad historiker med krigshistoria och särskilt Karl XII som specialitet. Samma år som han fick professors namn (1905, riktig professor blev han först fyra år senare) var dock studenterna respektlösa nog att i stället för fackeltåg den 30 november framföra spexet Här på AF.s stora sal. Det var i och för sig också ett försök att göra historien levande, men handlade om 1200-talets Lund och Birka, vilket ju inte direkt anknöt till dagens speciella firningsämne.

Ändå hade uppståndelsen kanske varit större året innan, då man visserligen haft fackeltåg i god ordning, men efteråt samlats till uruppförandet av Kungen och Riksprocentaren, enligt uppgift första gången man vågat spela spex på en av våra nationella minnesdagar. Det ansågs på vissa håll som smutskastning av hjältekonungens minne, med ty åtföljande indignation å dennes vägnar.

Alltnog, när inte studenterna tänkte celebrera Karl XII-dagen, gjorde professor Stille det i stället med ett tal på Kulturen vid middagstid. Men nästa år, alltså den 30 november 1906, fick han hålla till på Akademiska Föreningen, ty nu hade studentkåren åter ordnat fackeltåg (vid vilket kårordföranden Fredrik Böök höll minnestal på vers!), och därefter fick man istället för spex lyssna till professorns föredrag om krigarkungen.

Även år 1907, då Kulturen fyllde 25 år, gick siste november alltigenom värdigt av stapeln - t o m landshövdningen och biskopen (och andra som varit på Kulturens bankett) gick detta år med i fackeltåget, varvid förutom den vanliga av fosterländsk kamplusta genomsyrade poesin även sjöngs Studentsången! Återtåget gick denna gång till Kulturen, där ett par brandsoldater såg till att fackelbålet inte hotade det jubilerande muséet.

Men när den 30 november 1908 stod för dörren, återgick studenterna till att fira dagen på ett mer vanvördigt sätt. Nu var det lundaspexens spex, Uarda, som för första gången presenterades i sitt fulla omfång (det hade i ett betydligt kortare utförande fungerat som karnevalsspex tidigare under året). Detta hindrade inte att man dessförinnan fackeltågat till Katedralskolan, där kårordföranden Hintze "erinrade om att i hjältekonungens person just sammanfattades de karaktärsdrag, som alltid böra vara tillfinnandes hos ett folk, som vill framåt." Den gamla seden med ringdans runt fackelbålet vid AF-borgen tillämpades sedan, innan man förväntansfullt bänkade sig i Stora salen. Egentligen var alltför få anmälda (55 av stipulerade 100 enligt teckningslistan), men genom att på detta sätt låta fakeltåget bli ett pikant preludium till spexet kunde man låta det gå av stapeln också detta år.

Från och med nu blev 30 november (eller åtminstone dess närmaste lördag) i första hand Lunds studenters stora spexdag, och även om det blev fackeltåg av också 1912-13 (trots att fackelbärarna då betydligt understeg 100-talet) var det knappast längre kvällens höjdpunkt. Man kunde t ex spela den för dagen passande pjäsen Kungen och riksprocentaren - men lika gärna något annat.

3) Krigsslut och 200-årsjubileum

Möjligheter att fira jubiléer brukar ju dock sällan försummas, och den 30 november 1918, då krigets sordin inte längre dämpade stämningen, fick en festlig prägel runt om i landet. I Lund hölls minneshögtid i universitetsaulan, varvid professor Stille, sedan studentsångarna sjungit Kung Karl, den unge hjälte, talade eller rättare sagt docerade om konungens bedrifter. Akademiska kapellet spelade därefter och studentsångarna sjöng ånyo. Minst lika mycket musik blev det på studentaftonen samma dag, då professor Stille ånyo medverkade, denna gång med ett föredrag vilket, enligt LD, "formades till en framställning och en kritik af olika riktningar i den vetenskapliga forskningen om Karl XII".

Även i stadens lägre undervisningsanstalter hölls minnesstunder och tal för Karl XII och hans karoliner. T ex talade vid Högre elementarskolan för flickor fröken A Rönström om "Karl XII i Lund och vid Fredrikshald."

3) Karl XII:s politik

Om Karls person undantagslöst och tiderna igenom varit föremål för fackelbärarnas beundrna, har faktiskt hans politik varit mera omtvistad också inom deras krets. Här kan man dels konstatera en tydlig omsvängning över tid, men dels också en fortsatt, märkligt kvardröjande diskrepans i synen på vad som motiverar firandet av Karl XII:s dödsdag.

Året efter det att Odhner vid 150-årsdagen av hjältekonungens död talat särskilt om dennes utomordentliga framsynthet (men också om hans "oförmåga att rätt bedöma de tillfälliga tidsomständigheterna"), hävdade den då anlitade högtidstalaren att "det är icke Carl XII:s politiska storhet, som med en sådan kraft anslår det svenska folket", utan "fastmer Carl XII:s personliga storhet [...] hans sedliga storhet, hans höga själsadel, hans rena karaktär." Ja, där kom karaktärsbetoningen tillbaka, men talaren överlåter sedan uttryckligen till "hävdaforskarna" att "kämpa en kanske onyttig strid om Carl XII:s politik och de olyckor, den bragte över Sverige" (1869). M a o: det är för firandet i stort sett egalt vilka följder kungens politik kom att få, eftersom det ändå är hans "väldige ande" som är föremål för hyllning. Och man kan förstå denna lätt föraktfulla inställning till historikerna, eftersom de flesta av dem under 1800-talet sysslade med mågot av vad Geijer låtit Karl XII beskriva med följande ord:

Nu på min grav de vise sig församla
och tala klokskaps ord och vilja rätta
min ban, för den ej är den platta, gamla.

Med något enstaka undantag var nämligen 1800-talshistorikerna (alltså även Geijer själv i egenskap av historiker!), såväl svenska som utländska, övervägande negativt inställda till Karl XII:s politik. Uppsalaprofessorn F F Carlsson (1811-87) beskrev under 1880-talet Karl XII:s levnad som "en sammansättning av underbara äventyr och försummade tillfällen", och få sade emot honom.. (Redan under 1860-talet hade dock den politiskt konservative amatörhistorikern Bernhard von Beskow velat se kungens ställningstaganden som i stort sett förnuftiga, se Oredsson, manus).

Samma inställning som i talet från 1869 kommer fram 1927, då talaren påpekar historikernas oenighet angående värdet av Karl XII:s gärning och fortsätter: "Oss tillkommer det icke att dryfta frågan om Karl XII:s storhet som statsman och fältherre. Vad vi främst beundra är Karl XII - människan." Nu på 20-talet kunde man faktiskt ha väntat annat ljud i skällan - ty aldrig hade väl de som gillade Karl XII:s politik haft starkare stöd från tongivande historiker. Uppsalaprofessorn Harald Hjärne hade under seklets första decennier framträtt som målsman för en "ny skola" inom Karl XII-forskningen, där kungens storpolitiska insatser kraftigt uppvärderades och, förenklat uttryckt, gärna framställdes som en kamp för europeisk civilisation mot asiatiskt barbari (Hjärne s 133). Och vår gamle bekante Arthur Stille hade 1908 givit ut sin studie av kungens krigsplanering och funnit den alltigenom rationell, om än p g a oriktiga rapporter och s k "krigshasard" utan framgång. Karl XII visade sig enligt Stille vid närmare studium "ej blott såsom den hjältemodige kämpen och skicklige truppföraren utan ock såsom den verklige strategen, fältherren av Guds nåde." (Stille s 89 och 245f).

De nämnda yttrandena av sistenovember-talare är ju närmast varianter på samma tema som vi tog upp tidigare (Karl XII:s ädla person) - fast denna gång sammankopplat med ett uttryckligt avvisande av andra, på Karl XII:s mer eller mindre lyckliga insatser grundade, motiv för 30-novemberfirandet. Länge tycks också Karl XII-firarna ha värjt sig mot en alltför stark uppbindning till historievetenskapen - det fick räcka med att hylla den idealgestalt, som påstods ha levat kvar i folkets medvetande, mer eller mindre oberoende av forskarna. "Som framgår av de tal som hölls vid fackeltågen, var det inte krigarkonungen vi hyllade, utan karaktären, den asketiska pliktmänniskan", menar Elmo Lindholm, ordförande i 30-novemberföreningen 1924-25. (Lindholm s 185. OBS: 30-novemberföreningens grundare Georg Göransson var en av Stilles lärjungar i historia).

Men 1934 frågar sig talaren, efter att på traditionellt vis ha erinrat om kungens beundransvärda egenskaper: "Men är detta allt? Är detta allt, så ha vi knappast större orsak att hylla Carl XII än många andra, som i historien träder oss till mötes med samma stora dygder." Och så går han över till att prisa Karl XII:s verk som krigaren och framför allt tanken bakom detta: nämligen att försvara sig mot hotet från Östern, både på den "yttre" fronten och på den "inre" - en kamp som är "svår i en tid, då den nordiska människan, den nordiska tanken mer och mer synes på väg att trängas tillbaka; i en tid då samhällskroppen frätes av kulturbolsjevismens tärande gift." Denna framställning präglas av både den gamla rysskräcken, Hjärnes med meningsfränders idealisering av Karl som Europas försvarare, samt av den (delvis antidemokratiska) socialistfobi som särskilt mellankrigstiden gav talrika prov på.

Naturligtvis refereras tydligare till forskningen de gånger professionella historiker hållit högtidstalen - vi har redan citerat Odhner 1868, men också Stille fick ju chansen, två gånger t o m (studentaftonen 1906 oräknad). År 1892 handlade hans tal om Karl XII:s och svenska folkets offervilja då respektive nu och om arvet efter Karl XII, vilket "är fosterlandet, som var, som är och som skall vara." Tjugosex år senare däremot, 1918, alltså, är det den "nya skolans" hängivne företrädare som talar om kungens höga slutmål och skarpa förstånd. Det föredrag progessor Stille höll på studentaftonen efteråt (just när det värsta krigslarmet tystnat) innehöll ett direkt angrepp på den äldre Karl XII-forskningen. Och Lindholm vittnar om vilket inflytande Stille hade bland konservativ ungdom; uppenbarligen inspirerade Stille kraftigt till nya fackeltåg. (Lindholm s 185).

Även åren 1937 och 1945 talade historiker den 30 november, far respektive son, professor Gottfrid Carlsson respektive dåvarande docenten Sten Carlsson. Den förre hävdade att "historieforskningen, såvida den verkligen tränger in i problemen", tillmäter kulan vid Fredrikssten en avgörande betydelse: "Ingen borde kunna tvivla på att det stora nordiska krigets utgång skulle ha blivit en helt annan än vad den blev, om Sverige hade fått behålla kung Carl." Ja, vi är tillbaka vid personen Karl, men det är inte som så ofta annars bara den gode och modige Karl, utan den rationelle och dynamiske fältherren, som om han fått ännu en chans skulle ha fört Sverige till seger. Sten Carlsson lämnar frågan öppen: "Det är vetenskapens uppgift att söka fastställa, i vad mån hans handlande i varje enskilt fall byggde på illusioner elelr var förestavat av realiteternas obönhörliga krav." Och så övergår han till att tala högst ovetenskapligt men ganska gripande om kungen och de nationella värdena.

I det minst "högtidliga" av de tal jag kunnat läsa, det 1938, ställer talaren den våldsamma kritiken av Karl mot idolbilden av honom och försöker nå en syntes. Han karaktäriserar Karl som "en 1700-tals Kreuger", vars politik var "en dålig spekulation", och påminner samtidigt om Karls intresse för reformer såsom förmögenhetsskatt och självdeklaration samt för naturvetenskapliga expeditioner i Mellanöstern. Slutsatsen blir att Karls olycka, "men knappast hans fel", var att han levde i den tid han levde: just då Ryssland vaknade och allt. Detta försök att förmänskliga Karl ter sig sympatiskt, men följden blir onekligen att den i övrigt allvarsmättade tillställningen förefaller klent motiverad. Skulle det vara meningsfullt att hylla en 1700-tals-Kreuger, om än aldrig så naturvetenskapligt intresserad?

5) Karl XII:s lundavistelse

När docent Gustaf Ljunggren den 26 november 1853 drev igenom att man skulle ägna nästkommande onsdag "åt minnet af hjeltekonungen", betonades det att denne

utom sin allmänna nationella betydelse, för denna ort var af serskilt intresse, emedan det var Lund, som han efter återkomsten från Turkiet gjorde till sin hufvudstad, och der han tillbragte sin sista tid. (Sociala Afdelningens Journal)

Både i högtidstalen 1890 och 1918 betonades Karls lokalhistoriska betydelse väl så mycket som hans nationella. Vid det förra tillfället uppmanades åhörarna erinra sig

huru Lunds studenter, då striden afbröt de fredliga idrotterna, tjenade sin konung och sitt land under garnisonstjenst i vår grannstad. Senare blef Lund under tvenne år den svenske konungens högqvarter. Hans namn hann då att sammanväxa med vårt universitet, hvars föreläsningar och disputationer han under denna tid egnade ett lifligt intresse. (SDS 1/12 1890)

Att Lund var "Sveriges verkliga hufvudstad" 1715-17 var också en huvudpunkt i Arthur Stilles tal i universitetsaulan 1918, liksom att Skånes försvenskning fullbordades under Karl XII:s tid. "Vi firar att Karl XII är den mest kände person som bott i Lund", förkunnade Lars Hultén den 30 november 1990 (SDS 1/12 1990). Att rent allmänt "hedra Lund", sin födelsestad, har han också gärna angivit som motiv. (Lundaliv nov 1992).

När Sverker Oredsson i en debattartikel ifrågasätter skälen till fackeltåget, utelämnar han den lokalhistoriska aspekten, som dock med viss rätt kan sägas ha varit den ursprungligen mest betydelsefulla, i varje fall nominellt. (Oredsson: "Varför hylla Karl XII?" SDS 26/11 1988).