Allteftersom motdemonstrationerna blivit våldsammare har 30-novemberföreningen börjat framställa sitt fackeltåg som en manifestation för mötes- och yttrandefriheten. Så var t ex "För mötesfriheten" mottot för 1990 års fackeltåg, och ordföranden sa då: "För en del medlemmar tror jag att värnandet av mötesfriheten är lika viktig som att högtidlighålla minnet av Karl XII." (SDS 1/12 1990)
Det är också just på den här punkten som föreningen fått stöd från många håll - "även skitstövlar [...] ska ha rätten att genomföra en av polisen godkänd demonstration" tyckte t o m Arbetet. Och i fjol höstas (1993) pläderade DN för att regeringen skulle tillåta fackeltåget. "Det är när vi själva ogillar en åsikt som vår respekt för demokratiska fri- och rättigheter sätts på prov." (Arbetet 2/12 1991, DN 18/9 1993 - fackeltåget har ju sedan 1984 blivit en riksangelägenhet).
I lokalpressens (särskilt Sydsvenskans) insändarspalter har de senaste åren en livlig debatt förts i detta ämne veckorna omkring den 30 november. Hur man effektivast ska bemöta 30-novemberföreningen är en fråga som det råder djupt delade meningar om - militanta extremvänstergrupper står mot mer fredliga antirasister. Att den utgör ett problem tycks dock de flesta anse.
