3) Kvinnor i fackeltåget

Inte förrän på 20-talet tog tillströmningen av kvinnor ordentlig fart, särskilt sedan de, förutom rösträtt 1921, genom 1923 års "behörighetslag" fått rätt att söka och inneha statstjänst på samma villkor som männen. Från ht 1923 till ht 1927 ökade sålunda antalet kvinnor vid filosofiska fakulteten (d v s i stort sett alla universitetsstuderande kvinnor) från 129 till 273 (Weibull s 114 och 155).

Att det på 20-talet (visserligen redan dess första år), när fackeltågen återigen var aktuella, också blev debatt om kvinnligt deltagande i desamma, bör då inte vara ägnat att förvåna. År 1920, då ett fackeltåg ju planerades, utlöste ett kvinnligt namn på den i Ateneum utlagda teckningslistan formliga ramaskrin i Lunds Dagblad, där ett eventuellt tåg med kvinnliga deltagare liknades vid såväl karnevalståg som häxbålsprocession ("man tänke sig den spöklika tavlan"). Dock kunde en mer sansad student som blandade sig i skriverierna berätta att en studentska deltagit redan 1908, iförd manskläder (KiL nov 1977).

Ingeborg Björklund väver i en lundaroman in denna diskvalificering i handlingen - ett kapitel handlar om en grupp studentskor som beslutit sig för att delta i ett fackeltåg, men som hindras av förfärade män, måna om firandets värdighet. Att tillfället anges till den 30 november 1916 markerar dock att uppgiften inte gör några anspråk på exakthet - detta år kom ju inget fackeltåg alls, vare sig manligt eller mixat, till stånd (Björklund s 100-17).

Så blev ju heller inte fallet år 1920 - men då fick "båda sidor" en knäpp på näsan av "en i Skånes kulturella liv bemärkt kvinna", sign. N.M.S., som först ironiserar över den skeptiska inställningen till kvinnor i fackeltåget, men sedan faktiskt mest över den "samvetsömhet" som hindrat även männen att deltaga. Inläggets andra del avslöjar hennes egentliga ärende: hon vill klandra studenterna för att de inte (med t ex fackeltåg och sång) hyllade "Sibiriens ängel", Elsa Brändström, som under hösten varit inbjuden till en studentafton. Hon slutar med en föga smickrande teckning av den studentgeneration, som lundagårdsredaktören samma år karaktäriserade som "som typ opolitisk" (Lundagård 10/1920):

Freds- och fridsälskande studenter läto den svenska flickan, som är vördad, känd och älskad i stora delar av Europa, som stred fredens strid i ett Ryssland, sig alldeles likt som för 200 år sedan, resa i lugn och ro. De försummade detta tillfälle att värma och värmas. Varken freds- eller krigskärlek!

Ingen sångens ton bryter nattens lugn i Lund. Intet fackelsken lyser upp höstaftonen, varken för dem som före oss stredo och ledo, eller för dem som nu strida och lida. Vi sköta vårt dagliga arbete, vi äta och sova. Grå dagar, grå människor, grå likgiltighet, gråa gator och hus, grå tankegång. (LD 1/12 1920).

Den 17 november 1938 gav 30-novemberföreningen, efter livlig diskussion, även kvinnliga studerande tillstånd att med facklor i händerna följa Karl XII och hans häst i spåren (30-novemberföreningens protokollsbok 17/11 1938). Samma år uppges i Sydsvenskan 10 av 110 fackelbärare ha varit av kvinnligt kön, och 1939 bör det ju ha varit ännu fler. Också efter 1965 har kvinnor varit välkomna att delta och vissa har förvisso även deltagit; de flesta tycks dock inte ha uppskattat denna reform efter förtjänst. De senaste årens anslutning av den, med viss underdrift sagt, manligt dominerade gruppen skinnhuvuden, har starkt bidragit till att ställa Karl XII:s återstående beundrarinnor i skymundan.

Och någon kvinnlig högtidstalare tycks aldrig ha varit aktuell.