4) Seklets sista decennium

Man kunde vänta sig att det nu, efter denna uppslutning kring konung och fädernesland, skulle bli ordentlig fart på fackeltågandet igen. Och följande år, 1891, firades den 30 november verkligen med all sedvanlig pompa och till tonerna av Dåne liksom åskan, bröder. Men redan 1892 trasslade det åter till sig. Tidningen Arbetet i Malmö, "organ för klassmedveten arbetarrörelse", kunde triumferande meddela: "Karl XII:s minne håller nu faktiskt på att bli en saga blott". Hur så? Jo, då anteckningslistorna för deltagande i fackeltåget togs in, fanns på dem enligt Arbetet inte ett enda namn uppskrivet! (Arbetet 1/12 1892)

Det blev heller inget fackeltåg - och ändå fick Karl XII sin hyllning. Klockan 1 em fördes nationsfanorna ner till Katedralskolan, där docent Arthur Stille höll tal till minnet inför såväl studenter som utkommenderade skolelever med lärare (ett välkommet avbrott i schemat, får man förmoda). Men studentsångarna medverkade inte; "en mycket kännbar brist" (LW).

Flaggorna var hissade på såväl AF-borgen som Katedralskolan. Men det var denna gång inte i första hand för Karl XII:s skull. Nej, urtima riksdagens försvarsbeslut (bl a om värnpliktsarméns införande) var just fattat, och kuratorskollegiet hade velat ge offentligt uttryck för den glada stämning som beslutet väckt. AF:s överstyrelses ordförande, professor Martin Weibull, hade menat att det denna dag liksom 1593 kunde sägas att "nu är Sverige vordet en man." 300-årsjubileet av bemälda Uppsala möte stod ju för dörren; detta var nota bene en tid då man fortfarande i vida kretsar såg positivt på reformationen (vad som egentligen celebrerades under Svenska kyrkans nyssförflutna "jubelår" är väl för de flesta ännu höljt i dunkel).

Och när studenterna under sina fanor återvänt till Akademiska Föreningen, höll kårordföranden, docent Pfannenstill, från stora trappan vid Tegnér,platsen ett tal om försvarsbeslutet såsom en grundval, "varpå fosterlandet kan bygga en ny, rik och stark tuveckling."

Nästa år kom dock inget tåg till stånd, vare sig med eller utan facklor - det enda som utvisade dagens betydelse var de hissade flaggorna på AF-borgen. År 1894-95 ägde dock fackeltåg rum i vanlig ordning. Men sedan dröjde det till sekelskiftet, d v s hela fem år, innan Karl XII i Lund hedrades med mer än flaggning. Jag har inte funnit någon uttalad opposition mot fackeltågen dessa år - det var tydligen likgiltigheten som firade triumfer.


1900-talet började dock bra för Karl XII. Han fick den 30 november 1900 en marmortavla på Katedralskolan, med inskriften "Konung Carl XII hade här sitt högkvarter 1716-18" och skänkt av major R Södermark. Och förutom allmän flaggning från stadens offentliga byggnader, skolor m m hölls ånyo fackeltåg och därefter samkväm i AF:s stora sal. (Under rubriken "Han kunde icke vika" meddelade LD 1/12: "en af flaggstängerna å universitetshuset bräcktes vid middagstiden i går af den ganska hårda stormen tvärt af, hvarför flagghyllningen till Karl XII:s minne måste för återstoden af dagen inhiberas.") På AF lyssnade man på Kronprinsens husarregementes kår och sjöng unisont de nordiska nationalsångerna och Björneborgarnas marsch.  Leven utbragtes för bl a Paulus Krüger, president för "Transvaalrepubliken" i Sydafrika och boernas ledare i det pågående kriget mot britterna. (Nelson Mandela var ännu inte påtänkt).