4) Karl XII:s gossar blå

30 november-firandet har, som synes, givit mycket litet utrymme för andra personligheter än Karl XII. Men några gånger har även svenska hären som helhet uppmärksammats, t ex 1935, då talaren vidgade Karl XII-minnets omfattning till att gälla också "de tusende soldater, de miljoner undersåtar, vilkas trohet och uthållighet är ett föredöme strålande för alla tider." Och redan 1868 ägnade festpoemet flera verser särskilt åt de "ädle Caroliner", så tappra och trofasta:

När på spillror av sin lycka eder hjältekonung gick,
ingen makt förmådde rycka bort er tro ett ögonblick.
(Se vidare bil. 4).

Det är att märka, att "de gossar blå" ständigt förutsätts ha frivilligt och helhjärtat stått bakom sin kung. När de omnämns är det också oftast för att låta deras påstådda idolisering av Karl legitimera fackelbärarnas. Eftersom de hyllade Karl XII bör också vi göra det - särskilt 1946 års tal ger uttryck för den tankegången. Frågan blir "Varför var han hela folkets ideal och hjälte?" (1930) istället för om han verkligen var det. 

Och i den nutida 30-novembergföreningens publikationer, där den "populärvetenskapliga" ambitionen givit de meniga soldaterna och övriga svenska folket större utrymme, finner man högst sparsamma antydningar om ovilighet bland Karl XII:s bussar. Peter Englunds bok om det fruktansvärda poltavaslaget (Poltava: berättelsen om en armés undergång, Atlantis 1988) tycks heller inte ha lett till någon omprövning i dessa kretsar, som däremot med tacksamhet tagit till sig norskfödda (!) professor Ragnhild Hattons Charles XII of Sweden (London 1968) med dess till huvudpersonens fel milt överseende inställning (KiL nov 1985).