1) Tidningar

Den viktigaste delen av mitt material är hämtat från lokaltidningarna:

a) Lunds Weckoblad, från 1897 Lunds Dagblad (vad gäller tiden fram t o m 1950). Att den legat närmast till hands som uppgiftslämnare angående Karl XII-firandet beror dels på att den ju från början var ortens "egen" tidning och före Lundagårds tid på visst sätt ett organ för studenterna, dels på att den var så utpräglat konservativ. Vilket innebar att 30-novembertågen - däremot inte oppositionen mot dem - åtminstone under mellankrigstiden ägnades långt större utrymme (förstasidesstoff under 30- och 40-talen) än i t ex

b) Arbetet, grundad 1887, vars policy länge tycks ha varit att fullständigt ignorera Karl XII och andra majestäter, men som vid vissa tillfällen yppade sitt hjärtas mening om dem. Även denna tidning var i viss utsträckning ett studentorgan, då naturligtvis för de radikala (främst Bengt Lidforss). En annan tidning i samhällskritisk anda var

c) Folkets tidning, grundad av Christian Bülow 1856 och övertagen av sonen Waldemar, som båda skrev i samma uppkäftiga stil - med liberalt förtecken. Föga imponerad av Karl XII. Upphörde 1920, samma år som

d) Lundagård, studentkårens egen tidning, grundades, vars redaktion aldrig tycks ha varit särskilt entusiastisk inför hjältekonungens minne, vilket däremot redaktionen för

e) Karolinskt i Lund, 30-novemberföreningens lilla tidskrift (utkommen från 1975) städse har förblivit.

f) Sydsvenska Dagbladet Snällposten har varit ledande organ för det senaste årtiondets fackeltågsbevakning och -debatt.

Lokalbladet Lundaliv, Skånska Dagbladet samt Uppsala Nya Tidning har också anlitats.

8) Yttrandefriheten

Allteftersom motdemonstrationerna blivit våldsammare har 30-novemberföreningen börjat framställa sitt fackeltåg som en manifestation för mötes- och yttrandefriheten. Så var t ex "För mötesfriheten" mottot för 1990 års fackeltåg, och ordföranden sa då: "För en del medlemmar tror jag att värnandet av mötesfriheten är lika viktig som att högtidlighålla minnet av Karl XII." (SDS 1/12 1990)

Det är också just på den här punkten som föreningen fått stöd från många håll - "även skitstövlar [...] ska ha rätten att genomföra en av polisen godkänd demonstration" tyckte t o m Arbetet. Och i fjol höstas (1993) pläderade DN för att regeringen skulle tillåta fackeltåget. "Det är när vi själva ogillar en åsikt som vår respekt för demokratiska fri- och rättigheter sätts på prov." (Arbetet 2/12 1991, DN 18/9 1993 - fackeltåget har ju sedan 1984 blivit en riksangelägenhet). 

I lokalpressens (särskilt Sydsvenskans) insändarspalter har de senaste åren en livlig debatt förts i detta ämne veckorna omkring den 30 november. Hur man effektivast ska bemöta 30-novemberföreningen är en fråga som det råder djupt delade meningar om - militanta extremvänstergrupper står mot mer fredliga antirasister. Att den utgör ett problem tycks dock de flesta anse.

5) Sekelskiftesstämningar

Decennierna kring sekelskiftet: svensk arbetarrörelses friska ungdomsår. Men också tiden för en intensiv national- och hembygdsromantik. Vi kan ju bland många andra exempel tänka på Skansens friluftsmuseum som grundades 1891, Svenska flaggans och nationalsångens genombrott under 1890-talet eller för all del Zorns spelmanstävlingar från 1906. Den svensknationella retoriken blommade upp inte m inst i samband med Norges frigörelse 1905. Men någon folklig nationalism "nerifrån" är svår att påvisa. Vid Lunds universitet firades som vi sett "urtima riksdagens försvarsbeslut" (försvarsbeslutet firades alltså, i motsats till tvåkammarriksdagens införande 1866!), och studenter medverkade både då och vid det s k försvarsförbundets fester, men initiativen låg uppenbarligen inte hos dem utan betydligt högre upp. Deras eget fosterländska arrangemang, fackeltåget, började allt oftare ställas in p g a bristande tillslutning.

Arbetarrörelsen som denna tid steg fram ur folkdjupet gjorde aldrig några försök att erövra symbolen Karl XII; tidningen Arbetet ("organ för klassmedveten arbetarrörelse") ignorerade oftast studenternas sistenovember-arrangemang, men häcklade det våldsamt emellanåt, särskilt just i samband med "urtiman" 1892, då följande suck stod att läsa:

Kungen, de 90 dagarne och Karl XII ha i dessa dagar utgjort föremål för fester, fackeltåg, baler och hurrarop i det oändliga. Det är nästan som om hela samhället flyttats tillbaka i barbariets svartaste tidsålder. 

(Arbetet 2/12 1892 - "de 90 dagarne" var den stadgade övningstiden i den nya värnpliktsarmén). 

Nej, svek studenterna Karls sak stod inte de ostuderade redo att ta vid (om än kand H E Larsson höll fördrag över ämnet "Från Karl XII:s tid" på "Malmö nya arbetareförenings" årsmöte den 30 november 1890). Det är annars intressant att se hur även Karl XII:s motståndare tidigare medgivit att kungen var populär bland allmogen, men man förklarade det med att folkets "kunskap om våra kungar öses vanligast ur folkskolans af ett försigtigt presterskap granskade böcker". (FT 29/11 1889, art. förmodligen av red Christian Bülow).

Men tiden 1890-1920 karaktäriseras vad fackeltåg och Karl XII-firande angår av att diverse professorer och militärer och museimän försöker skaka liv i studenterna och om möjligt återuppväcka den gamla "karolinska andan".

6) Mellankrigstida studentkonservatism

Efter första världskriget - eller, som man då sade, Världskriget, som aldrig skulle få återupprepas - såg det till en början ut som om socialismen eller åtminstone arbetarklassen var på väg att ta över den europeiska kontintenten. Demokratiseringsprocessen hade förvisso fått en avgörande skjuts i många länder - men inte alla såg detta som positivt. Demokratin tycktes medföra instabilitet, klass- och partimotsättningar - vore det då inte bättre med t ex en stark kungamakt?

Faktiskt gjorde sig den s k "lundakonservatismen" känd för sådana tankegångar. Nationella Ungdomsförbundet i Lund bildades 1918, och fem år senare satt tre av dess medlemmar i Sveriges Nationella Ungdomsförbunds styrelse. (S.N.U. bildades 1915 som stödorganisation åt högern, men gick alltmer sin egen väg. 1924 hölls förbundsstämman i Lund). Sture Bolin och Elmo Lindholm blev kanske de mest framträdande. De had ekommit till insikt om att konungen var folkets naturlige ledare och att folket borde fostras till vördnad för denne sin högste chef. (Wärenstam s 61). Lindholm valdes 1932 till S.N.U:s förbundsordförande.  Om hans åsikter då skriver Wärenstam: "Till demokratin och parlamentarismen intog L. en rent negativ ståndpunkt. [---] Vad han strävade efter var inte flertalsvälde utan elitrepresentation. [---] Kring konungens person skulle en stark statsmakt koncentreras." (Wärenstam s 195).

Men än sen då? 30-novemberföreningen spred ju inget politiskt budskap? Nej, inte direkt, men Karl XII hade nu (två sekler efter sin död!) fått bemärkta beundrare som inte bara såg upp till hans person utan också, och uttryckligen, till den starka kungamakt han representerade! Inte så att förstå som hade de tidigare beundrarna varit goda demokrater, men en stark statsmakt koncentrerad till konungens person var inte precis något som 1850-talets liberaler och skandinavister vurmade för (med all aktning för sagda person)! Är det då att undra på att fackeltågen och därmed förbundna orationer över Hjälten denna tid underförstods som propaganda för en återgång till om inte envälde så i varje fall något ditåt?

Debatten om Karl XII-firandet tog i varje fall fyr igen - i Nationell Samlings (konservativ-nationalistisk tidning 1920-26) första nummer ställdes frågan:

Varför skulle vi ej hedra Karl XII:s minne? Äro herrarna rädda för att se upp till Hjältekonungen? Bli Ni själva alltför små i Eder uppblåsta självgodhet? Sannerligen skulle vi inte behöva en personlighet som Karl XII i vår moraliskt slätstrukna tid!

Och året därpå skrev Bo Hasselrot i samma tidning:

Skulle inte Lunds studenter utan hänsyn till partipolitik kunna komma överens om att hylla Karl XII:s minne, alla radikala skrikhalsar till trots? Då studenterna hyllar Branting, kan man även i rättfärdighetens namn begära att de upplivar en gammal god tradition för att fira allas vår svenske kung Karl. Sämre bör ej andan vara inom Lunds studentkår, även om den har dåliga förespråkare. (Hillerdal/Starfelt s 188)

Tidningen Arbetet kunde dock under rubriken "Krigets glorifiering inom Lunds studentkår" konstatera att inte bara arbetarklassen, som "dessbättre" vore  "helt på det klara med ihåligheten i sådana tillställningar som nedan beröras", utan även studenter "reagerat mot fortsatt spektakel av detta slag", varpå följde ett inlägg av studenten Oscar Thuleson:

Det är beklagansvärt att vi i det tjugonde århundradet skola bevittna något sådant. Vore det icke mera värdigt, om det anordnades fackeltåg och demonstrationer med mottot "Mot krig, för fred!" Borde man inte kunna fordra, att åtminstone studenter skulle inse det kulturvidriga i allt vad våld och krig heter?" (Arbetet 4/12 1923)

Om polariseringen i Lunds studentvärld liksom annorstädes blev kraftig under 20- och 30-talen, ja, så kraftig att studentkåren en tid hotade att spricka, måste dock sägas att de "konservativa" länge hade överhanden. Visserligen hade "vänstern" i form av D.Y.G. och Clarté (bildad 1922) lyckats födhindra att kåren hyllade Gustav V, när denne kom till Lund vid 250-årsjubiléet av slaget vid Lund (4/12 1926), men kåren beslöt sig ändå för att delta i högtidligheterna i domkyrkan. Skälet till vänsterns avvisande hållning var att jubiléet ansågs vara en demonstration mot 1925 års nedrustningsbeslut och dessutom hållet i en anti-dansk ton. Liksom 1890 anordnades en "motfest" - men under åren som följde försvagades vänsterns position. (Hillerdal/Starfelt s 197ff, Skoglund s 162).

Vi har redan sett hur under 30-talet en klar men oftast otillräcklig majoritet var för att kåren skulle återta ansvaret för fackeltåget till Karl XII:s minne. Ännu en tidsbild (jag hävdar inte sambandet med den förra) ger studenternas protest våren 1938 mot att 10 läkare av judisk börd skulle tas emot i Sverige - protesten antogs med 724 röster mot 342. (Hillerdal/Starfelt s 20ff. År 1939 var 1400 svenska läkare arbetslösa, men...!).