2) Karl XII:s karaktär - och svenska folkets

Påfallande är hur kungens rent personliga egenskaper stått i fokus genom åren. Det är inte bara en ödesdiger dag eller ens en betydelsefull svensk politiker som ihågkommits, nej, det är framför allt hjälten som hyllats, den som tillika är "svenskhetens ypperste representant" (1853, 1856),  "det svenska krigaremodets huvudrepresentant" (1858), "en levande bild av det svenska lynnet" (1890), "en typ av svensken med hans fel och förtjänster (1891), "den mest svenske bland alla gestalterna från vår historias slagfält och salar" (1903). Just denna betoning av Karl XII som idealsvensken förkroppsligad hör främst fackeltågets första halvsekel till, men också senare kallas han "den siste, store kunglige bäraren för gammalsvensk anda" (1925) och sex år därefter sägs kan komma "den svenska idealgestalten nära" (1931).

Men även om just Karl XII:s "svenskhet" inte alltid uttryckligen poängterats, har hans karaktär för det mesta inte bara erkänts som god utan med emfas framhållits som förebildlig. Han har t ex sagts vara "ett lärorikt föredöme i allvar, flärdlöshet och sann religiositet" (1879), och, 50 år därefter, "den man, om vilken ingen kunde säga, att det fanns svek i hans bröst eller osanning på hans läppar" (1921). Ytterligare något halvsekel senare beskrivs han som "oföränderligt densamme", d v s en man som "rakryggat stod vid sitt ord och sina föresatser, oberoende av omgivningens bifall. En man som följde sin övertygelse och sitt samvete, och som hämtade kraft och styrka ur sin gudsförtröstan" (1965, L Hultén).

Det får räcka med dessa exempel på hur regeln "om de döda intet annat än gott" samvetsgrant tillämpats på Karl XII. Det var också ganska väntat - man går knappast i fackeltåg och håller tal till en persons minne, om man inte anser honom vara en åtminstone i huvudsak god och rejäl människa. Betydligt intressantare är de försök som gjorts att dämpa panegyriken eller åtminstone föra den över till ett annat plan, som vi ska se exempel på under nästa rubrik.

Intressant är också att det just i fråga om kungens ädla personlighet länge rådde en ganska stor enighet även bland historiker och andra, som inte nödvändigtvis uppskattade hans taktiska snille. Visserligen yttrade Geijer syrligt att "armstyrkan hos honom stigit så högt, att den inkvarterat sig i huvudet" (Jonasson s 7), visserligen antydde prästen/historikern Anders Fryxell och senare den s k gamla skolans forskare (mer om dem snart) själviska motiv för den stora satsningen österut, men en i huvudsak positiv bild av Karls karaktär tycks ändå ha varit dominerande. När så uppsalaprofessorn Harald Hjärne och den "nya skolan" tog sig ton omkring sekelskiftet, fick man höra att Karls "egentliga väsen och etydelse kännetecknas av hans okuvliga rättskamp. Det var hans rättssinne, som gjorde honom så sällsam i den politiserande samtidens ögon." (Hjärne s 132). Redan 1868 hade dåvarande adjunkten C T Odhner sagt att Karl kanske, vid sidan av Frankrikes helige Ludvig, är "den ende konung, som tillämpat sedelagen i hela dess stränghet på statskonsten". (Hildebrand s 16ff). I Frans G Bengtssons Karl XII:s levnad (1935) blir denna nitälskan för rättfärdigheten kungens allra främsta kännetecken. Men ingen har väl beskrivit den vackrare än gamle Tegnér:

Där slog så stort ett hjärta uti hans svenska barm,
i glädje och i smärta blott för det rätta varm.