3) Skandinavismens decennier

Till Karl XII-fackeltågens bakgrund hör utan tvekan även den s k skandinavism, som under nittionde seklets mitt bredde ut sig, inte minst bland den studerande ungdomen. Även här spelade Esaias Tegnér en viktig om än knappast helt avgörande roll. Hans lagerkröning av den danske diktarkollegan Adam Oehlenschläger i Lunds domkyrka den 23 juni 1829 har utpekats som upptakten till den rörelse, som endast halvtannat decennium efter de för det nordiska samförståndet så olyckliga napoleonkrigen fick stora skaror av ungdomar att börja umgås över gränserna och verka för ett också i politiskt avseende förbrödrat Norden. Under 1830-talet växte sig rörelsen allt starkare; 1843 hölls ett "pan-skandinaviskt" möte i Uppsala och ett par år senare hölls skandinavistiska demonstrationer i både Lund och Köpenhamn. (Fehrman s 138f).

Skandinavism och liberalism gick ofta hand i hand - åtminstone i Lund, som karaktäriserats som fritänkande och demokratiskt jämfört med ett mer konservativt Uppsala. Och man närde storpolitiska visioner: den i Lund så framträdande skalden Talis Qualis (alias C V A Strandberg) talade vid ett studentmöte i Lund sig het för Finlands frihet, och han tycks inte ha varit värre däran än många andra. En nordisk identitet utmejslades aktivt, där man främst avgränsade sig från ryssen i öst. De under björnramen nedtryckta polackerna kunde räkna med skandinavisternas sympati, och under 1830-talets polska uppror for faktiskt några medicinstuderande lundensare över Östersjön för att hjälpa till. Något fler frivilliga svenskar for väl till dansk-tyska fronten 30 år senare, men kriget om Slesvig-Holstein blev ändå den skandinavistiska rörelsens stora fiasko, trots att den nu hade en så hög tillskyndare som kung Karl XV- man hade efter all storartad retorik kunnat förvänta sig att Sverige skulle stödja Danmark militärt. Också 1850-talets Krim-krig, som delvis utspelade sig i Östersjön (!), hade bidragit till att uppliva de antiryska och samnordiska stämningarna. (Fehrman s 142f).


Det i sammanhanget viktiga är att skandinavismen inte, som man skulle ha kunnat tro, hade ett horn i sidan till den mot Danmark-Norge stridande Karl XII, utan tvärtom medförde att denne framstod i ljusare dager än på länge. Ty det var ju just Karl XII som mer än någon annan nordisk monark kämpat för att hålla ryssen stången, och ingen skandinav efter Gustav II Adolf hade som han gjort sig ett namn på den storpolitiska scenen. I Uppsala hade de årliga minnesfesterna för Karl XII och Gustav II Adolf börjat redan på 1830-talet; i Lund började fackeltågen till Karl XII:s minne samma år som Krim-kriget, d v s 1853. (Jonsson s 73, 80).