6) Mellankrigstida studentkonservatism

Efter första världskriget - eller, som man då sade, Världskriget, som aldrig skulle få återupprepas - såg det till en början ut som om socialismen eller åtminstone arbetarklassen var på väg att ta över den europeiska kontintenten. Demokratiseringsprocessen hade förvisso fått en avgörande skjuts i många länder - men inte alla såg detta som positivt. Demokratin tycktes medföra instabilitet, klass- och partimotsättningar - vore det då inte bättre med t ex en stark kungamakt?

Faktiskt gjorde sig den s k "lundakonservatismen" känd för sådana tankegångar. Nationella Ungdomsförbundet i Lund bildades 1918, och fem år senare satt tre av dess medlemmar i Sveriges Nationella Ungdomsförbunds styrelse. (S.N.U. bildades 1915 som stödorganisation åt högern, men gick alltmer sin egen väg. 1924 hölls förbundsstämman i Lund). Sture Bolin och Elmo Lindholm blev kanske de mest framträdande. De had ekommit till insikt om att konungen var folkets naturlige ledare och att folket borde fostras till vördnad för denne sin högste chef. (Wärenstam s 61). Lindholm valdes 1932 till S.N.U:s förbundsordförande.  Om hans åsikter då skriver Wärenstam: "Till demokratin och parlamentarismen intog L. en rent negativ ståndpunkt. [---] Vad han strävade efter var inte flertalsvälde utan elitrepresentation. [---] Kring konungens person skulle en stark statsmakt koncentreras." (Wärenstam s 195).

Men än sen då? 30-novemberföreningen spred ju inget politiskt budskap? Nej, inte direkt, men Karl XII hade nu (två sekler efter sin död!) fått bemärkta beundrare som inte bara såg upp till hans person utan också, och uttryckligen, till den starka kungamakt han representerade! Inte så att förstå som hade de tidigare beundrarna varit goda demokrater, men en stark statsmakt koncentrerad till konungens person var inte precis något som 1850-talets liberaler och skandinavister vurmade för (med all aktning för sagda person)! Är det då att undra på att fackeltågen och därmed förbundna orationer över Hjälten denna tid underförstods som propaganda för en återgång till om inte envälde så i varje fall något ditåt?

Debatten om Karl XII-firandet tog i varje fall fyr igen - i Nationell Samlings (konservativ-nationalistisk tidning 1920-26) första nummer ställdes frågan:

Varför skulle vi ej hedra Karl XII:s minne? Äro herrarna rädda för att se upp till Hjältekonungen? Bli Ni själva alltför små i Eder uppblåsta självgodhet? Sannerligen skulle vi inte behöva en personlighet som Karl XII i vår moraliskt slätstrukna tid!

Och året därpå skrev Bo Hasselrot i samma tidning:

Skulle inte Lunds studenter utan hänsyn till partipolitik kunna komma överens om att hylla Karl XII:s minne, alla radikala skrikhalsar till trots? Då studenterna hyllar Branting, kan man även i rättfärdighetens namn begära att de upplivar en gammal god tradition för att fira allas vår svenske kung Karl. Sämre bör ej andan vara inom Lunds studentkår, även om den har dåliga förespråkare. (Hillerdal/Starfelt s 188)

Tidningen Arbetet kunde dock under rubriken "Krigets glorifiering inom Lunds studentkår" konstatera att inte bara arbetarklassen, som "dessbättre" vore  "helt på det klara med ihåligheten i sådana tillställningar som nedan beröras", utan även studenter "reagerat mot fortsatt spektakel av detta slag", varpå följde ett inlägg av studenten Oscar Thuleson:

Det är beklagansvärt att vi i det tjugonde århundradet skola bevittna något sådant. Vore det icke mera värdigt, om det anordnades fackeltåg och demonstrationer med mottot "Mot krig, för fred!" Borde man inte kunna fordra, att åtminstone studenter skulle inse det kulturvidriga i allt vad våld och krig heter?" (Arbetet 4/12 1923)

Om polariseringen i Lunds studentvärld liksom annorstädes blev kraftig under 20- och 30-talen, ja, så kraftig att studentkåren en tid hotade att spricka, måste dock sägas att de "konservativa" länge hade överhanden. Visserligen hade "vänstern" i form av D.Y.G. och Clarté (bildad 1922) lyckats födhindra att kåren hyllade Gustav V, när denne kom till Lund vid 250-årsjubiléet av slaget vid Lund (4/12 1926), men kåren beslöt sig ändå för att delta i högtidligheterna i domkyrkan. Skälet till vänsterns avvisande hållning var att jubiléet ansågs vara en demonstration mot 1925 års nedrustningsbeslut och dessutom hållet i en anti-dansk ton. Liksom 1890 anordnades en "motfest" - men under åren som följde försvagades vänsterns position. (Hillerdal/Starfelt s 197ff, Skoglund s 162).

Vi har redan sett hur under 30-talet en klar men oftast otillräcklig majoritet var för att kåren skulle återta ansvaret för fackeltåget till Karl XII:s minne. Ännu en tidsbild (jag hävdar inte sambandet med den förra) ger studenternas protest våren 1938 mot att 10 läkare av judisk börd skulle tas emot i Sverige - protesten antogs med 724 röster mot 342. (Hillerdal/Starfelt s 20ff. År 1939 var 1400 svenska läkare arbetslösa, men...!).