3) Koch-festen och försvarsförbundet

Karl XII-striden 1889-90, den livligaste som stått i studentkretsar, var emellertid inte över för det. Radikalerna beslöt att anordna en fest till ära för tuberkulinets uppfinnare Robert Koch. (Under studentmötet den 26 november hade från Berlin anlänt ett telegram, som meddelade att studenterna därstädes tillsammans med åtskilliga föreningar förberedde ett stort fackeltåg till professor Kochs ära. Förmodligan har kulturradikalerna redan tidigare känt till och inspirerats av dessa planer. FT 28/11 1890). Först försökte de få kåren med sig, och det skulle förmodligen ha gått bra, ty de hade deputerades stöd, om förslaget inte (med rätta) uppfattats som framställt i mot Karl XII-firandet polemiskt syfte. Motionärerna nämnde själva i sin skrivelse att de reserverat sig mot kårens beslut att fira Karl XII:s fest, och nu fick de igen av den konservativa majoriteten som avslog förslaget, med motiveringen att frågan vore "för tidigt väckt".

Resultatet blev alltså att två studentfester samtidigt hölls den 30 november. På Knutssalen i Stadshuset var 150 studenter närvarande för att hylla Koch och tal hölls av med kand Karl Petrén (i fridsam och resonerande ton), av amanuens Bengt Lidforss (mindre fridsamt) samt kand Adolf Strömstedt, som framförde det av honom själv skrivna poemet De och vi (se bil. 3), där motsättningen inom studentvärlden beskrevs i gripande och uppfordrande ordalag. Ävenså hedrades författaren och liberalen August Blanches minne i ett, enligt Folkets Tidning, "af entusiasm för skalden och frihetskämpen prägladt tal" - den 30 november var nämligen även dennes dödsdag. (FT 2/12 1890)

"De andra" kunde nu åter fira Karl XII-dagen med fackeltåg och sång. "Ett ovanligt stort antal åskådare" rapporterades. Och samma dag hade Lunds och dess omnejds försvarsförbund haft sin första fest, nämligen i AF:s stora sal, där "studentkapellet" stod för musiken och kårordföranden, docent Wrangel, inledde. Efter att unisont ha sjungit "Du gamla, du friska" (sic!) beskådade man s k levande tavlor; det var medlemmar i gymnastikföreningen som klätts ut i tidstrogna kostymer. De visade Karl X:s samråd med Erik Dahlberg, Karl XI:s aftonbön efter slaget vid Lund samt Karl XII:s likfärd, och de presenterades av professor August Quennerstedt. Efter Herrliga land, bön av kh Hallberg och Vår Gud är oss en väldig borg utropades: "Gud bevare konungen och fäderneslandet!"

4) Radikalismen

När så det i Lund rätt sömniga 1870-talet följdes av 1880-talets andliga uppvaknande genom de s k kulturradikalerna, hade Karl XII i mångas ögon blivit hopplöst förknippad med gamla värderingar som man nu ville markera avstånd ifrån. Dessa radikaler vägrade hylla en människa som inte var "allmännyttig" och rationellt tänkande, vilket i deras ögon ytterst få av den svenska historiens mera ryktbara personer kunde anses ha varit, och allra minst en sådan som Karl. Istället blev de mot det borgerliga samhället uppstudsiga hetsporrarna, som t ex Strindberg, eller de i (natur-)vetenskapens värld banbrytande intelligenserna, som t ex Robert Koch, deras beundrade heroer och förebilder. Lundaradikalernas eget stjärnskott, botanikern Bengt Lidforss, tillhörde båda dessa kategorier - och blev följdriktigt sedermera, trots åtskilliga av sunda förnuftet rätt otyglade fritidsupptåg, själv i vissa kretsar föremål för en till genikult gränsande beundran. Lidforss med anhang stod också för en "europeism" som skarpt bröt av mot det nationalistiskt färgade Karl XII-firandet. (Hillerdal/Starfelt s 111).

Annars var Köpenhamn och Uppsala den här gången steget före. Redan 1882 bildades där de vänsterorienterade sällskapen Studentersamfundet respektive Verdandi. En stor del av Lunds studenter avvisade uttryckligen närmare kontakt med det förra, eftersom "till detta Studentersamfund höra personer, som gjort sig kända för den mest fanatiska opposition mot mycket af det, som hittills i den Skandinaviska Norden aktats högst och heligast!" (Hillerdal/Starfelt s 105).

Fast medvetet radikal blev knappast någon större del av lundastudenterna senare heller. Det är svårt att fastslå grad och omfång av engagemang hos folk; sannolikt har de studenter som med verklig lidelse tagit ideologisk ställning alltid varit i klar minoritet. Ändå blev det den ur Stora Diskussionsföreningen (grundad 1884) uppkomna klubben Den Unge Gubben (D.U.G., 1897 följd av D.Y.G) som liksom kom att bli den tigande (och därmed samtyckande?) majoritetens ansikte utåt. Kårmötenas direktdemokrati gav de debattränade radikalerna stora möjligheter, och höjdpunkten för deras inflytande inom studenkåren nåddes väl 1889, då kåren på våren utan diskussion (!) beslöt fira den franska kungamördarrevolutionen och på hösten inställde Karl XII-firandet. (Vendelfelt s 104 - franske kungen avrättades visserligen inte förrän 1793). Klart är att D.U.G:s ifrågasättande av Karl XII:s ställning vann gehör hos många - "de karolinska" kunde aldrig mer vara säkra på mängdens stöd. (Hillerdal/Starfelt s 106ff).

En detalj i samband med Koch-festen 1890 avslöjar mer än något annat hur Karl XII på en generation bytt politiskt läger. "Motdemonstranterna" hyllade ju förutom Robert Koch även August Blanche, stockholmsliberalen som dött den 30 november 1868. Men Blanche var på sin tid en glödande beundrare av Karl XII!