6) "Värjan skämtar intet"

Tål du att skrattas åt, Karl? Eller tillhör du dem som är alltför måna om sin värdighet - och alltför osäkra i sin uppblåsta roll - för att tolerera att människor gycklar med dig och dina svagheter? En sak är det att det på din tid räknades som majestätsbrott att håna dig - en annan sak om du personligen blev purken, vilket vi i dag skulle anse småsint. (Enligt Ragnhild Hatton, aa s 252, blev Karl snarast road av smädepamfletterna mot honom. Gud vet hur det var).

Karl XII:s ord om att "värjan måste göra det bästa, ty hon skämtar intet" har väl tolkats inte som brist på humor utan mer som ledsnad vid ofruktbar diplomati. Vad som däremot är uppenbart är att Karl XII-firandet i Lund, särskilt under äldsta och nyaste tid, präglats betydligt mer av odämpad panegyrik än av humoristisk distans till festföremålet. Det är väl på sitt sätt fullt naturligt; det patetiska (d v s det högstämda, gripande - ordet anväds alltså här inte pejorativt, som annars oftast nuförtiden) har förvisso också sin plats här i världen. Ändå har det utan tvivel försvårat traditionens vidarebefordran in i vår tid. I stället för att bli en nationell fest- och minnesdag i största allmänhet, har den 30 november kommit att präglas av ganska oreserverade och allvarligt menade hyllningar av den döde krigarkungen, spexet Karl XII från 1904 till trots.

Användandet av Tegnérs Karl XII-sång kan kanske säga oss något om detta. Den hörde ju före 1920 till de stående inslagen i fackeltåget och sjöngs vanligen i anslutning till minnestalet. Men under 30-novemberföreningens tid har dess text, såvitt jag kunnat finna, aldrig sjungits vid detta tillfälle. (Däremot har O Westermarks melodi spelats som rent musikstycke). Personligen tolkar jag det så att Tegnérs ord, som väl trots allt från början var allvarligt menade, alltmer kommit att framstå som så pekoralartade att de inte kunde användas utan att utlösa små invärtes leenden. Så länge 30 november-firandet var studentkårens och hade lite av jippo över sig var denna effekt bara välkommen; textens uppenbart föråldrade hjältesyn förhindrade att man tog den och festföremålet på alltför blodigt allvar (solennt skulle det naturligtvis ändå vara). Detta är ju bara en spekulation, men det tycks mig ovedersägligt att 30-novemberföreningen stramade upp formerna för Karl XII-firandet - någon dans kring fackelbål hör man t ex inte mera talas om. Att man i Uppsala behöll "den tegnérska nationalsången" gjorde det nog snarast lättare att hålla liv i traditionen, som där till slut blev just en sångarfest utan vidhängande och tyngande tal.

Lektor Elmo Lindholm, som läsåret 1924/25 var 30-novemberföreningens ordförande, vill dock när han blickar tillbaka gärna se också mellankrigstidens fackeltåg som arrangemang i den klassiskt studentikosa traditionen. "Det är kanhända ett lundensiskt drag", skriver han, "att vi, som med fackeltåg firade minnet, också kunde med glädje avnjuta spexet Carl XII." (Lindholm s 185f).

Även dagens 30-novemberförening har ibland velat betona kontinuiteten också i detta avseende. Så här har man t ex kunnat uttrycka sig:

När det gäller "siste november" har spex och dans flyttats till närmaste helg, endast fackeltåget till Carl XII:s minne hålles på rätt dag. Det är därför oerhört viktigt att fackeltåget får finnas kvar. Annars kan "siste november" komma att till slut bli ett vanligt "lördagsdisko". Man har nämligen då och då funderat på att inställa spexet, som hotat gå med förlust. Carl XII-festen är genuint lundensisk. Att på ett festligt sätt blanda allvar och skämt är grundvalen för den studentikosa traditionen i Lund. Det ät därför du måste delta! (Ur informationsfoldern Varför? från 30-novemberföreningen, som inför 1981 års fackeltåg rekommenderade "profana aktiviteter" som "Kulturens julstök", se KiL nov 1981)