2) Ceremonin tar form

Nästa år högtidlighölls dagen på precis samma sätt (fast med ny föredragshållare); dock noteras nu vid Katedralskolan även ett niofaldigt leve för Karls minne.  Och 1854 års fackeltåg var inte mindre viktigt än det första; genom detta hade man åvägabragt något som redan året därefter betecknades som "wedertaget bruk" och som, visserligen med åtskilliga avbrott, skulle äga rum i många år framöver. Den nya traditionen tycks på det hela taget under sina första decennier ha intagit en stark och oantastad position bland lundastudenterna, trots att en "stickande storm" vid ett tillfälle omöjliggjorde dess uttryck.

Själva den yttre gestaltningen av firandet kom att variera en smula. Katedralskolan var dock alltid målet för fackeltåget, och snart blev det regel att det avslutades med fackelbål på Tegnérplatsen. Kung Karl den unga (senare "unge") hjälte, av Weckobladet kallad "den Tegnérska Nationalsången", var ett obligatoriskt nummer, men också Geijers "Wiken, tidens flygtiga minnen" (även nämnd "Narva-marschen", se bil. 3) hörde till de stående inslagen. Ett tal eller föredrag till Karls minne hölls som nämnts redan från början, men under 1850-talet i "societetssalen" i AF-borgen före (någon enstaka gång efter) fackeltåget. Under följande decennium blev det däremot sed att det skulle hållas vid det forna konungaresidenset. Festtalare var alltifrån studenter till docenter, vanligen i egenskap av förmän i "Sociala utskottet" eller (fr o m 1867) studentkårens ("corpsens") ordförande.

4) Fackeltågsfrågan tas upp igen

År 1919 förflöt utan fackeltåg, men 1920 utlyste Sociala utskottet ett sådant och lade fram teckningslista. Vi kårmötet den 25 november väckte detta diskussion. Vissa menade att Sociala utskottet inte borde ha tagit detta initiativ utan kårens hörande, eftersom fackeltågen av allmänheten uppfattades som arrangerade av studentkåren och med tanke på det nyss avslutade världskriget vore allmänt olämpliga. Ordföranden, docent Åke Hassler, pålyste nytt kårmöte till den 29 november för vidare behandling av frågan (Kårmötesprotokoll 25/11 1920).

När kåren så åter sammanträdde kunde ordföranden meddela att Sociala utskottet beslutat inställa festen p g a alltför ringa anslutning, och kårens deputerade (som förberett ärendet) föreslog att man skulle låta det därvid bero. Men Sociala utskottets förman, fil mag Ossian Lindskoug, ville försvara Utskottets agerande med att fackeltågen inte ginge i kårens namn utan vore en festlighet av mer privat karaktär. Majoriteten höll dock inte med honom om detta. Följande uttalande antogs:

Då det skall anordnas hyllningar eller opinionsyttringar, som gå i Kårens namn eller i varje fall av allmänheten uppfattas som Studenkårens, bör Kåren höras. (Kårmötesprotokoll 29/11 1920)

I tidningen Lundagård (som börjat utges detta år) fanns nästa vecka en beskrivning av vad Sociala utskottet sysslade med. Där kunde man läsa att det ordnade fester den 30 april, den 4 oktober (Tegnérfesten) och den 30 november, "av vilka dock den sistnämnda ej alls behöver firas, då denna festtradition numera är utdöd." (Lundagård 11/1920)


Det var varken första eller sista gången som 30 november-traditionen dödförklarats, men "ryktet om dess död" har, för att tala med Mark Twain, hittills ständigt visat sig vara "betydligt överdrivet."