2) Esaias Tegnér och hans "skägglöse dundergud"

Gustav III, som ju restaurerade kungamakten, anknöt i sin retorik främst till de tidigare gustaverna (I & II) och knappast alls till kung Karl, förrän han liksom denne gick i clinch med ryssen (1789-90). Han jämförde efteråt det lyckade sjöslaget vid Svensksund med Narva och påstås ha under den kritiska tiden sökt efterlikna kung Karls klädsel, något som ju f ö även hans annars mindre teatraliskt lagde son sägs ha gjort ett par decennier senare; se t ex Runebergs dikt "Konungen" i Fänrik Ståls sägner. (Westerlund s 217 f).

Men under det nittonde seklets andra decennium aktualiserades Karl på allvar. Inte bara p g a att det gått 100 år sedan han dog, utan också genom Norges införlivande med Svea rike - det var som om Karl nu äntligen nått det mål han stred för vid Fredrikshald. I och med Jean Baptiste Bernadottes inträde på den svenska scenen hade åtskilligt av vår nationella prestige återvunnits - men samtidigt vållade Karl Johans (som ju fransmannen kom att heta) ryssvänliga politik irritation i det framväxande liberala lägret, till vilket den unge Tegnér kan sägas ha hört (hans politiska utveckling gick på kollisionskurs med kulturkollegan Geijers). När därför Esaias Tegnér 1818 blickade tillbaka på den unge hjältens antimoskovitiska bravader, framstod de för honom som undantagslöst beundrans- och efterföljansvärda.

Faktiskt måste Tegnérs sång "Kung Karl, den unga hjälte" särskilt uppmärksammas i detta sammanhang. Den kom att bli själva signaturen för det nittonde seklets Karl XII-beundrare, och den är väl det mest animerade uttrycket för den oreserverade hjältedyrkan som genom åren kommit Karl till del. Vår tid kan knappast se poemet som annat än pekoral, och personligen har jag ännu i denna dag svårt att medge (vilket jag väl måste) att ens dess författare menade allvar med den! Rader som

tre konungar tillhopa ej skrevo pilten bud,
lugn stod han mot Europa, en skägglös dundergud

eller

ur vägen, moskoviter! framåt, I gossar blå!

liknar mer en skildring av en dåtida Biggles än det epitafium över ett vardande nationalhelgon som det väl trots allt var avsett att bli. Grekisk-professorn Tegnér gav oss ju dock även de sublima, klassiskt sköna raderna

i med- och motgång lika, sin lyckas överman,
han kunde icke vika, blott falla kunde han

som förmodligen bidragit mer till vår bild av Karl XII än något lärt historiskt verk har gjort.

Det var alltså 1818 som den veterligen första Karl XII-festen i Lund ägde rum; den grupp av intellektuella (huvudsakligen akademiska lärare) som fylkats kring Tegnér, och gick under namnet "härbärgisterna", stod fadder för firandet. Det hölls tal till minnet och Tegnérs nyskrivna sång uruppfördes. Universitetsledning och studenter deltog i högtidligheten, men initiativet följdes inte upp; det blev en engångshändelse. (Böök s 273f).

Ändå kan man med skäl se Tegnér som portalfiguren för Karl XII-hyllningarna i Lund, och kanske var det inte bara en tillfällighet att hans staty avtäcktes samma år (1853) som hans beundrade hjältekonung började firas med fackeltåg. Under dettas första decennier kastade också deltagarna sina facklor vid tegnérmonumentets fot efter väl förrättat värv.