1) Frihetstidens Karl XII

Karl XII:s död brukar betecknas som slutet för det svenska stormaktsväldet. Den innebar också slutet för det kungliga enväldet. De nya herrarna hade inget intresse av att hedra "hjältekonungens" minne - tvärtom hade alla försök att göra det inneburit en tyst anklagelse mot dem själva, som inte ens försökt fullfölja hans sista fälttåg. Stormakten var liten vorden, enväldet ständervälde och Karl XII en övervunnen landsplåga. Under Arvid Horn och hans "mössors" regerande stod fredliga strävanden i centrum, men 1738 kom "hattarna" till makten och därmed krigshetsarna.

Hade mössorna sökt grannsämja med ryssen, var nu hattarna istället fyllda av revanschbegär, och liksom Karl XII sökte de gå i förbund med turken. När major Malcolm Sinclair 1739 var på väg hem från förhandlingar i Turkiet mördades han av ryska ryttare, vilket ytterligare ökade upphetsningen i Sverige. Karl XII-beundran tycks ha stigit i takt med krigsfebern, och kungen idealiseras i såväl Sinclairsvisan som andra alster från denna tid (Westerlund s 114ff).

Nå, kriget som bröt ut i juli 1741 slutade med svensk kapitulation ett drygt år senare och blev alltså inte lyckosammare än kung Karls härnadståg. Men ännu någon tid förblev Karl XII av allt att döma en populär symbol för den tappra om också fåfänga kampen mot det ryska imperiet - under kung Fredriks tid var kunglig envåldsmakt heller knappast så aktuell att hänsyftningarna på Karl blev politiskt känsliga.

Under 1750- och -60-talen sjönk Karl XII:s anseende, åtminstone bland kultureliten, och upplysningens idéer om förnuft och måtta i allting förtog mycket av glansen kring hjältekonungens minne. Såväl 1700-talets störste historiker Lagerbring i Lund som 1800-talets Geijer i Uppsala hade mycket att invända mot kungens politik, trots att hans personlighet för båda framstod som beundransvärd (Westerlund s 140f, 306ff, Geijer här i sin roll som historiker, inte som poet).