1) De många talen

Vi har nu  på några få sidor genomlevt 140 års fackeltågshistoria; en icke föraktlig tidsrymd. Även om fackeltågen faktiskt ställts in en tredjedel av dessa år (därmed faller benämningar som "det 135:e fackeltåget" om 1987 års "jubileumsfackeltåg", som det kallas i 30-novemberföreningens Gästbok), har facklorna dock vid 94 tillfällen flammat till Karl XII:s minne mellan Lundagård och Katedralskolan - därav 38 gånger i Akademiska Föreningens och 56 gånger i 30-novemberföreningens regi. Ungefär lika ofta har det hållits tal, från början i första hand av studentkårens ordförande eller vice dito, men talarlistan (se bilaga) innehåller såväl professorer som "vanliga" studerande och, på senare år, personer utanför den akademiska världen. Endast i några få fall har samme person hållit högtidstal fler än en gång.

Talarna har således kommit och gått - men ämnet har ständigt varit detsamma: Karl XII. Och om detta ämne gäller detsamma som om kvinnan och våren: de har dels förmått inspirera till verbala stordåd och hisnande vinklingar, dels utsöndrat till leda upprepade floskler. Men om vi nu skulle försöka se något på hur man genom åren varierat temat, får vi först vara medvetna om att vi är beroende av mer eller mindre (vad gäller 1800-talet oftast mindre) utförliga tidningsreferat. Vad som verkligen sagts kan med andra ord vara diskutabelt, men låt oss för ögonblicket anta att talarna inte blivit i grund missuppfattade, och att de tal som finns återgivna med direkt anföring är något så när representativa.

Jag väljer att se högtidstalen som de viktigaste försöken att motivera firandet. För tiden efter 1965 har pressen, vad jag kan se, inte refererat något av talen - inte seriöst i varje fall. Men då har jag anlitat föreningens tidning, där ett par tre tal är återgivna, men där framför allt innehållet i stort ger en ganska fyllig bild av den inställning man har till historien och nuet. (Där inte annat anges är referaten i det följande hämtade ur Lunds Weckoblads/Dagblads första decembernummer).