Bilaga 4: Några poem till Karls minne

KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE

Kung Karl, den unga hjälte,
han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”

Och en mot tio ställdes
av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
en skägglös dundergud.

Gråhårad statskonst lade
de snaror ut med hast:
den höge yngling sade
ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
en ny Aurora kom;
från kämpe tjugoårig
hon vände ohörd om.

Där slog så stort ett hjärta
uti hans svenska barm,
i glädje som i smärta
blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
sin lyckas överman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.

Se, nattens stjärnor blossa
på graven länge se'n,
och hundraårig mossa
betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
förgängligt är dess lott.
Hans minne uti Norden
är snart en saga blott.

Dock — än till sagan lyssnar
det gamla sagoland,
och dvärgalåten tystnar
mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
den höge anden kvar;
han är ej död, han blundar,
hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften,
din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften,
din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
historien dit och lär,
och svenska äran viger
sin segerfana där.

(Esaias Tegnér 1818)



NARVAMARSCHEN 

Viken, tidens flyktiga minnen,
stundens fröjder, bleknen, försvinnen.
Natten nedsteg på våra sinnen
och för skuggorna är vår sång.
Hågkomst av de framfarna dagar,
som oss eldar och oss anklagar,
gråa gäst, som ej tid försvagar,
följe ditt allvar vår dunkla gång!

Efter hundraåriga skiften
våga nalkas till hjältegriften!
Plåna med tårar ut minnesskrifetn,
hur den störste bland Karlar föll!
Allt för stor för den kloka tiden,
kastad ur fornvärlden in i striden,
svärd för rättvisan - okänd för friden,
tills den för evigt hjälten behöll.

(Erik Gustav Geijer 1818)




KARL DEN TOLFTE

Jag stod, en yster pilt, i höga Norden
då slog mitt bröst en harm, lik ljungeldsstrålar,
när jag mitt öga vände över jorden

och såg den ömklighet, som uppblåst prålar,
den usla list, som djärvs sig vishet nämna
och nedrig vinst i fagra färger målar.

Då drog jag mina stövlar på. - Att hämna
jag utfor, gudasänd, med mina svenska gossar,
som ej i striden ärans fana lämna.

Tungt föllo våra hugg. Som stormen krossar,
så kommo vi med hast. Som molnen vässa
sin blixt, så svenskens skott till bane blossar.

Väl vådlig var min väg; omkring min hjässa
de lekte, ödets åskor, och kring hälen
i dyn sig aggets etterormar pressa.

Men lugn jag stod och delte ut befälen
på deras glatta rygg - tills lömska tanden
mig högg, och dödens mörker täckte själen.

Jag föll - och efter mig, från höga stranden,
jag hörde Nordens gamla tempel ramla,
och dånet vandra genom öde landen.

Nu på min grav de vise sig församla
och tala klokskaps ord och vilja rätta
min ban, för den ej är den platta, gamla.

Och narrar, kärrets grodor likt, sig sätta
upp utur egennyttans pöl - då larmar
den hela pöbel, som blott vill sig mätta.

Men mig tog Mikael i starka armar
och förde mig för Lammets tron att bida
hans dom, som utan ände sig förbarmar.

Vid Gustaf Adolfs och Karl Magni sida
jag sitter där. Uppå min arm i strålar
ses segern leende, som brud, förbida,
och stjärnevalvet med min krona prålar.

(Erik Gustav Geijer 1811)



VID KARL DEN TOLFTES MINNESFEST

den 30 november 1868

Nu de tystne, dagens strider!
Vike fjärran tidens flärd!
Samlade vi ses omsider
omkring minnets skönsta härd.
Frie, svenske män, vi böja
våra knän likväl därvid
och med rörda sinnen dröja
vid den Tolfte Carols tid.

Äran då i Sveas händer
som ett gyllne smycke låg.
Ända bort till solens länder
gick det svenska härnadståg.
Nya segerbanor röjdes,
lagerprytt stod kungens hov.
Genomskjutna fanor höjdes
jämt till nya bragders lov.

Och det blev en rik förvandling,
var den lejonkung drog fram.
Frihet uti ord och handling
ympades på mången stam.
När förtrycket fått sin aga,
växte rätten i dess spår -
det var Nordens riddarsaga,
svenska folkets ungdomsår.

Kraft, som icke böjs och veknar,
slog med häpnad då en värld.
Glans, som ingen tid förbleknar,
lyste från de svenska svärd.
Så vart skriven en historia,
såsom fjällets mantel ren.
Än i oförvansklig gloria
skimrar klart dess återsken.

Men de kommo, mörkrets tider,
ondskan på det goda vann.
Segraren i hundra strider
intet svärd mot sveket fann.
Och hans lycka sjönk till jorden,
lik vingskjuten örn, som dör.
Då gick skymning över Norden,
som en vinterkväll det gör.

Hur hon spändes, varje sena
under dessa motgångsdar!
Men han stod där ej allena,
"med Guds hjälp!" hans lösen var.
Och intill varandra slutna,
såsom Kölens väggar stå,
folk och Konung sammangjutna
tävlade i bragder då.

Det var bister tid, men ingen
bleknade för farans hot.
Ur den slutna kämparingen
hördes intet ängsligt knot.
Stormen vräkte högt sin bölja,
mödan blev nog hård och tung.
Och dock var det ljuvt att följa
genom stridens eld sin kung.

Ja, I ädle Caroliner!
Huru tidens vindar gå,
eder trohet herrligt skiner,
som ett Norrsken i det blå.
Var hon nämns, er konungs ära,
överallt i Sveriges bygd,
där skall hävden vittne bära
om er mandom, om er dygd.

Hon skall vittna, hur I gingen
genom kamp och frost och svält,
hur på drivorna i fingen
sova under himlens fält;
hur i halvt förfrusna händer
blågul fana upprätt stod,
hur från Narva ned till Bender
jämnt det göts, ert ädla blod.

När på spillror av sin lycka
eder hjältekonung gick,
ingen makt förmådde ryca
bort er tro ett ögonblick.
Och när sist hans sol gick neder,
höljd i blod vid Fredrikshall,
då först sprängdes edra leder;
även eder tid var all.

Ja, där grovs vid norska fjällen
för vår hjältetid en grav.
Skottet i novemberkvällen
banesår vår storhet gav.
Broderskamp till marken fällde
vad de vunnit, våra svärd,
och åt barbariets välde
hastigt öppnade en värld.

Men de flytt, de ha försvunnit,
dessa brödrastridens dar.
Svea folk har vänner funnit,
där dess valplats fordom var.
Norska fjäll och svenska sjöar
famna nu i frid varann,
och de fagra danska öar
över Sundet ge sin hand.

Kommer nu en storm från Öster,
brusande med väldigt dån
och den vilda stridens röster
ljuda hotfullt därifrån,
då skall ej ett delat sinne
göra Norden arm och svag,
då skall enas hopp och minne
uti ett fostbrödralag.

Tolfte Carl med dina leder,
hjältarne, de gula blå!
O! en saga såsom eder
natten aldrig lyst uppå.
Lagrar, sådana du skurit,
ej på jorden vuxit än.
Inga slagfält hava burit
sådan här som dina män.

Över Sverige klart vi finne:
ingen spritt en glans som du.
Därför älska vi ditt minne,
resa vi din bildstod nu,
att för än ej födda släkten,
trädande i fädrens spår,
i den gamla, kända dräkten
som ett heligt arv du står.

Må i svenska bröst du väcka
vad din levnads ära var:
mod, som intet kan förskräcka,
tro, som inga gränser har!
Och så länge fria händer
uti fria torvor så,
skall din bild på våra stränder
i ovansklig ära stå.

sign. Hblk - Henrik Hallbäck.

(Ur Lunds Weckoblad 1/12 1868)



VID KARL XII:S 150-ÅRIGA MINNESFEST

i Lund den 30 november 1868

Finns kvar det mod, som fordom log åt döden
och tåligt bördor utan knotan bar,
ej blott i stridens växlingsrika öden,
då uppå blodigt fält det lagrar skar,
men ock i fredlig bragd, i kamp med nöden,
i prövningarna, uti sorgens da´r?
Att med- och motgång lika tappert bära,
höjd över lyckan, det var fädrens lära.

Finns kvar den kärlek, som i forna tider
för fosterlandet varje offer bar,
som tåligt gick att möta nödens strider
på denna dag, som våra fäders var?
Och denna ädla, fasta tro omsider,
som styrka gav i prövningarnas da´r,
tron på det rättas seger, fast den dröjer,
och våldet stolt en stund sin hjässa höjer?

Den tiden är förbi, då lagrar grodde
på stridens fält allen´, på blodig grund,
då, fosterland, dit rykte vida nådde
på krigets vingar fort kring jordens rund.
Dock, har du dygderna, som fordom bodde
i fädrens hjärta uti skönt förbund,
då kan du ännu fredens lagrar skära
och lära världen än ditt namn att ära.

Upp, omplantera då i fredens sköte
de hjältedygder ifrån fädrens tid!
O, att sin kraft de i vart hjärta göte
till ädel vilja och till manlig id!
Då kan du lugn en framtid gå i möte
av fred och lycka som av nöd och strid!
Lugn kan du möta obekanta öden
med mod i livet och med mod i döden,

sign S-e.

(Ur Lunds Weckoblad 1/12 1868)




DE OCH VI

framförd vid Koch-festen 30/11 1890

Två tankar, som korsat varandra
- två världar i samma by -
den ena glöder som solfall,
den andra som morgongry.
Vi vilja jubla för segrar,
som av flit och snille nås;
de fira i fackellågor
massakerns apothéos.

De tro, att Sveriges ära
slumrar i värjans egg,
att landets lycka värnas
säkrast bak vallars vägg,
att laddade kruppska pjäser
skola väcka till liv igen
den stolta storhets-saga
som ekar bland fjällen än.

De räkna vunna troféer,
var fana, var tagen galej -
de tusen och tusen tårar
de kostat, dem räkna de ej.
De höra blott vapenrasslet
och lurarnas segerskri,
millionernas bleka kvidan
går deras öra förbi.

Vi tro att i dagar, som komma,
skall stiga ur tidens ström
den lyckas ö, som glittrat
från urtid i folkens dröm:
åt mänskan en nobel vilja,
åt jorden en evig fred!
Och vi tro, att allas lycka
blir lycka för Sverige med.

Varhelst en forskning vågar
att slå en fördom ihjäl,
där nitas in en hörnsten
för kommande seklers väl.
Varhelst i vetandets gårdar
man mejslar en tanke käckt,
där bygger man väg till lyckan
för väntande mänskosläkt.

Och därför - varhelst en avgud
i mörkret står hög och rå -
dit in, dit in, kamrater,
där finnes ett Narva också!
Varhelst en vildmark drömmer
om plog, som hon aldrig känt,
varhelst sig en gåta gömmer,
där har du din väg, student!

Hav vård om de tankespiror,
som ännu i groning stå!
Lyft högt på sköld den sanning,
som fåvitska spotta på!
Ställ dig orädd in i ledet
bland fria, tänkande män -
och då skall du se, att Sverige
blir hedrat och stort igen!

Och du, kamrat där ute,
vill du ge mig din hand, så kom -
vårt mål är ju detsamma,
fast vägen vi tvista om.
Vi tävla ju bara i kärlek
för samma vackra mor,
som en gång vår arm och vår hjärna
skall göra hedrad och stor. 

Adolf Strömstedt

(ur Folkets Tidning 2/12 1890)


KUNG KARLS VÄRJA
SOM ÄR ATT BESKÅDA I RUSTKAMMAREN I DRESDEN

Fast ödet honom välte ung,
- Kung Karl, Kung Karl -
han är ändå vår hjältekung
- Kung Karl, Kung Karl!

(Folkvisa)

Här, mellan polsk pallasch och ungersk sabel
syn blank, kung Karl, din långa, raka pamp.
Vann kusin August den, när han aimabel
gav bal för dig? Han vann den ej i kamp.

Bars den, när du, en kung ur österns fabel,
skrämt kejsarn knäsvag med skvadroners tramp,
när Marlborough, Europas konnetabel,
räckt blommor till dig över scenens ramp?

Din samtid levde krokigt och på tvären
bland snusförnuft och kabinettsbesvären,
spinettklink, gräl och Amors rosenband.

Hos dig var allting rakt - din tro, ditt land,
ditt kungsord och de skyldrande gevären
och krigets konst och klingan i din hand.

Dresden 19 oktober 1922

Frans G Bengtsson

(ur Lundagård nr 13/1922, den 22 november)