2) Ceremonin tar form

Nästa år högtidlighölls dagen på precis samma sätt (fast med ny föredragshållare); dock noteras nu vid Katedralskolan även ett niofaldigt leve för Karls minne.  Och 1854 års fackeltåg var inte mindre viktigt än det första; genom detta hade man åvägabragt något som redan året därefter betecknades som "wedertaget bruk" och som, visserligen med åtskilliga avbrott, skulle äga rum i många år framöver. Den nya traditionen tycks på det hela taget under sina första decennier ha intagit en stark och oantastad position bland lundastudenterna, trots att en "stickande storm" vid ett tillfälle omöjliggjorde dess uttryck.

Själva den yttre gestaltningen av firandet kom att variera en smula. Katedralskolan var dock alltid målet för fackeltåget, och snart blev det regel att det avslutades med fackelbål på Tegnérplatsen. Kung Karl den unga (senare "unge") hjälte, av Weckobladet kallad "den Tegnérska Nationalsången", var ett obligatoriskt nummer, men också Geijers "Wiken, tidens flygtiga minnen" (även nämnd "Narva-marschen", se bil. 3) hörde till de stående inslagen. Ett tal eller föredrag till Karls minne hölls som nämnts redan från början, men under 1850-talet i "societetssalen" i AF-borgen före (någon enstaka gång efter) fackeltåget. Under följande decennium blev det däremot sed att det skulle hållas vid det forna konungaresidenset. Festtalare var alltifrån studenter till docenter, vanligen i egenskap av förmän i "Sociala utskottet" eller (fr o m 1867) studentkårens ("corpsens") ordförande.