1) Det första fackeltåget

Från omkring 1840 hölls, i enlighet med intentioner Akademiska Föreningen (AF) haft redan från sin uppkomst, regelbundna aftonunderhållningar eller "veckosoaréer" med musik, skämt och föredrag, där även lärare deltog. Vanligen hölls soaréerna på lördagskvällarna, men siste november 1853 var det soaré på AF trots att det var onsdag. Samkvämet skulle nämligen denna gång ägnas Karl XII:s minne. Initiativet till detta kom från litteraturhistorikern docent Gustaf Ljunggren (1823-1905), då "Sociala afdelningens [inom AF] förman", sedermera AF:s ordförande och universitetets rektor. Löjtnant Gustaf Nyblaeus, v förman, höll ett föredrag "öfwer denna swenskhetens ypperste representant, hwars minne äfwen särskildt är fästadt wid Lund", som Lunds Weckoblad dagen efter uttryckte saken.

Nå, föredraget kan vi just nu lämna därhän: kvällens händelse inträffade nämligen sedan talaren slutat, ty då blev det fackeltåg ner till Katedralskolan. "Studentkorpsen" + "flera av Academiens lärare och några af stadens invånare" gav sig iväg under sång och flammor, och väl framme utbragtes ett leve för Karls minne, varefter sångföreningen sjöng den enligt Weckobladet "för hwarje swenskt hjerta så kära sången", som Tegnér diktat till minnesfesten på samma plats 35 år tidigare. Fler moment innehöll ceremonin inte denna gång, och tåget gick tillbaka till Lundagård, där det upplöstes. (Sociala Afdelningens Journal samt LW 1/12 1853. OBS: Denna "exposé-avdelning" bygger generellt på LW/LD:s första nummer i december, om inget annat anges).

5) Karl XII:s lundavistelse

När docent Gustaf Ljunggren den 26 november 1853 drev igenom att man skulle ägna nästkommande onsdag "åt minnet af hjeltekonungen", betonades det att denne

utom sin allmänna nationella betydelse, för denna ort var af serskilt intresse, emedan det var Lund, som han efter återkomsten från Turkiet gjorde till sin hufvudstad, och der han tillbragte sin sista tid. (Sociala Afdelningens Journal)

Både i högtidstalen 1890 och 1918 betonades Karls lokalhistoriska betydelse väl så mycket som hans nationella. Vid det förra tillfället uppmanades åhörarna erinra sig

huru Lunds studenter, då striden afbröt de fredliga idrotterna, tjenade sin konung och sitt land under garnisonstjenst i vår grannstad. Senare blef Lund under tvenne år den svenske konungens högqvarter. Hans namn hann då att sammanväxa med vårt universitet, hvars föreläsningar och disputationer han under denna tid egnade ett lifligt intresse. (SDS 1/12 1890)

Att Lund var "Sveriges verkliga hufvudstad" 1715-17 var också en huvudpunkt i Arthur Stilles tal i universitetsaulan 1918, liksom att Skånes försvenskning fullbordades under Karl XII:s tid. "Vi firar att Karl XII är den mest kände person som bott i Lund", förkunnade Lars Hultén den 30 november 1990 (SDS 1/12 1990). Att rent allmänt "hedra Lund", sin födelsestad, har han också gärna angivit som motiv. (Lundaliv nov 1992).

När Sverker Oredsson i en debattartikel ifrågasätter skälen till fackeltåget, utelämnar han den lokalhistoriska aspekten, som dock med viss rätt kan sägas ha varit den ursprungligen mest betydelsefulla, i varje fall nominellt. (Oredsson: "Varför hylla Karl XII?" SDS 26/11 1988).