3) Gräddan av Karl XII-fester

Några av fackeltågen är värda ett särskilt omnämnande. T ex det som ägde rum år 1855 i samband med Akademiska Föreningens 25-årsjubileum. Det var ju nämligen så att Akademiska Föreningen (AF) bildats 1830 på dåvarande kronprins Oscars (sedermera Oscar I) födelsedag den 1 december, honom till heder - som tack för nådigt understöd. Och länge var den s k "Oscarsdagen" en av de stora begivenheterna i Lunds studentvärld och bidrog till att förstärka månadsskiftets allmänna festkaraktär (utom 1859, då Oscar dog och minnesfesten för honom inte tycks ha föregåtts av någon dito för Karl). Alltnog, detta jubileumsår medverkade vid fackeltåget Södra Skånes Regementes "musikkorps" för första gången (de skulle spela till Oscars ära dagen därpå). Tillsammans med studentsångarna gjorde de den inledande offentliga "soarén" på AF till en särdeles njutbar föreställning, som också bevistades av 8-900 personer.

Ett annat anmärkningsvärt årtal är 1861, då förutom studenterna själva även Lunds och Malmös borgaresångföreningar medverkade.

Men utan jämförelse mest storartade var festligheterna vid 150-årsminnet av skottet utanför Fredrikshald. Detta år, alltså 1868, hade man (liksom fem år senare) inbjudit också folket utanför den akademiska världen, ja, Lunds Weckoblad innehöll dagarna före en annons, undertecknad av "Flere borgare i Lund", där stadens invånare i uppfordrande ordalag manades att delta i firandet av dödsdagen. Klockan 12 den 30 november började man i AF:s festsal med "Hell dig, du höga nord", festpoem och "narvamarsch", varefter studentkårens ordförande, adjunkt C T Odhner (tre år senare professor i historia vid 35 års ålder) höll ett kort men för att vara Karl XII-tal ovanligt pregnant anförande, där han framställde kungen som en folkets man. Det följdes av festtåg till Katedralskolan (utan facklor, eftersom det ju var mitt på dagen), i vilket halva staden tycks ha deltagit: förutom studentkåren med sina banér och nationsfanor även universitetets lärare och ämbetsmän, stadens skolor, magistraten och stadsfullmäktige ortens officerare, borgerskapet med sin fana, arbetare och bönder. I täten gick Lunds Skarpskyttekorps och infanteriregementet stod för musiken. Dagen avslutades med "kollation" på AF, där man till långt efter midnatt skålade och sjöng i fosterländsk anda.

Nå, detta 150-årsfirande var ju på många sätt exceptionellt och ingick i en landsomfattande Karl XII-eufori med centrum i Stockholm, där statyn i Kungsträdgården nu uppenbarades för en skådelysten allmänhet. Sedan återgick firandet till det normala, d v s det blev åter en studentfestlighet, om också än en gång utvidgad år 1873. Nils Flensburg (1855-1926) har åskådligt tecknat bilden av hur det gick till detta år, då den stora allmänheten var inbjuden både att gå med i fackeltåget och att delta i eftersitsen på AF:

Den utsträckta handen mottogs med begärlighet, särskildt af stadens handelsbokhållare och yngre handtverkare. Utstyrda med sina bästa kläder, inställde sig dessa i god tid på Tegnérsplatsen, där utdelningen af beckfacklorna försiggick. Tyvärr hade de flesta uraktlåtit att iföra sig den skyddande förklädnad, som alltid bör anläggas vid dylika tillfällen, och följden af denna oförsiktighet blef ett och annat brandmärke, som deras galakläder länge bevarade som minnen af den festliga processionen i studenternas led. (Flensburg s 286f).


De i pressen återgivna talen vid gillet efteråt handlade mer om universitetets förhållande till samhället i övrigt än om Karl XII och hans tid. Och festkvädet, som hette "Till Lunds borgerskap", nämnde inte den stupade konungen, knappast ens anspelade på honom.

2) Karl XII:s karaktär - och svenska folkets

Påfallande är hur kungens rent personliga egenskaper stått i fokus genom åren. Det är inte bara en ödesdiger dag eller ens en betydelsefull svensk politiker som ihågkommits, nej, det är framför allt hjälten som hyllats, den som tillika är "svenskhetens ypperste representant" (1853, 1856),  "det svenska krigaremodets huvudrepresentant" (1858), "en levande bild av det svenska lynnet" (1890), "en typ av svensken med hans fel och förtjänster (1891), "den mest svenske bland alla gestalterna från vår historias slagfält och salar" (1903). Just denna betoning av Karl XII som idealsvensken förkroppsligad hör främst fackeltågets första halvsekel till, men också senare kallas han "den siste, store kunglige bäraren för gammalsvensk anda" (1925) och sex år därefter sägs kan komma "den svenska idealgestalten nära" (1931).

Men även om just Karl XII:s "svenskhet" inte alltid uttryckligen poängterats, har hans karaktär för det mesta inte bara erkänts som god utan med emfas framhållits som förebildlig. Han har t ex sagts vara "ett lärorikt föredöme i allvar, flärdlöshet och sann religiositet" (1879), och, 50 år därefter, "den man, om vilken ingen kunde säga, att det fanns svek i hans bröst eller osanning på hans läppar" (1921). Ytterligare något halvsekel senare beskrivs han som "oföränderligt densamme", d v s en man som "rakryggat stod vid sitt ord och sina föresatser, oberoende av omgivningens bifall. En man som följde sin övertygelse och sitt samvete, och som hämtade kraft och styrka ur sin gudsförtröstan" (1965, L Hultén).

Det får räcka med dessa exempel på hur regeln "om de döda intet annat än gott" samvetsgrant tillämpats på Karl XII. Det var också ganska väntat - man går knappast i fackeltåg och håller tal till en persons minne, om man inte anser honom vara en åtminstone i huvudsak god och rejäl människa. Betydligt intressantare är de försök som gjorts att dämpa panegyriken eller åtminstone föra den över till ett annat plan, som vi ska se exempel på under nästa rubrik.

Intressant är också att det just i fråga om kungens ädla personlighet länge rådde en ganska stor enighet även bland historiker och andra, som inte nödvändigtvis uppskattade hans taktiska snille. Visserligen yttrade Geijer syrligt att "armstyrkan hos honom stigit så högt, att den inkvarterat sig i huvudet" (Jonasson s 7), visserligen antydde prästen/historikern Anders Fryxell och senare den s k gamla skolans forskare (mer om dem snart) själviska motiv för den stora satsningen österut, men en i huvudsak positiv bild av Karls karaktär tycks ändå ha varit dominerande. När så uppsalaprofessorn Harald Hjärne och den "nya skolan" tog sig ton omkring sekelskiftet, fick man höra att Karls "egentliga väsen och etydelse kännetecknas av hans okuvliga rättskamp. Det var hans rättssinne, som gjorde honom så sällsam i den politiserande samtidens ögon." (Hjärne s 132). Redan 1868 hade dåvarande adjunkten C T Odhner sagt att Karl kanske, vid sidan av Frankrikes helige Ludvig, är "den ende konung, som tillämpat sedelagen i hela dess stränghet på statskonsten". (Hildebrand s 16ff). I Frans G Bengtssons Karl XII:s levnad (1935) blir denna nitälskan för rättfärdigheten kungens allra främsta kännetecken. Men ingen har väl beskrivit den vackrare än gamle Tegnér:

Där slog så stort ett hjärta uti hans svenska barm,
i glädje och i smärta blott för det rätta varm.