3) Karl XII:s politik

Om Karls person undantagslöst och tiderna igenom varit föremål för fackelbärarnas beundrna, har faktiskt hans politik varit mera omtvistad också inom deras krets. Här kan man dels konstatera en tydlig omsvängning över tid, men dels också en fortsatt, märkligt kvardröjande diskrepans i synen på vad som motiverar firandet av Karl XII:s dödsdag.

Året efter det att Odhner vid 150-årsdagen av hjältekonungens död talat särskilt om dennes utomordentliga framsynthet (men också om hans "oförmåga att rätt bedöma de tillfälliga tidsomständigheterna"), hävdade den då anlitade högtidstalaren att "det är icke Carl XII:s politiska storhet, som med en sådan kraft anslår det svenska folket", utan "fastmer Carl XII:s personliga storhet [...] hans sedliga storhet, hans höga själsadel, hans rena karaktär." Ja, där kom karaktärsbetoningen tillbaka, men talaren överlåter sedan uttryckligen till "hävdaforskarna" att "kämpa en kanske onyttig strid om Carl XII:s politik och de olyckor, den bragte över Sverige" (1869). M a o: det är för firandet i stort sett egalt vilka följder kungens politik kom att få, eftersom det ändå är hans "väldige ande" som är föremål för hyllning. Och man kan förstå denna lätt föraktfulla inställning till historikerna, eftersom de flesta av dem under 1800-talet sysslade med mågot av vad Geijer låtit Karl XII beskriva med följande ord:

Nu på min grav de vise sig församla
och tala klokskaps ord och vilja rätta
min ban, för den ej är den platta, gamla.

Med något enstaka undantag var nämligen 1800-talshistorikerna (alltså även Geijer själv i egenskap av historiker!), såväl svenska som utländska, övervägande negativt inställda till Karl XII:s politik. Uppsalaprofessorn F F Carlsson (1811-87) beskrev under 1880-talet Karl XII:s levnad som "en sammansättning av underbara äventyr och försummade tillfällen", och få sade emot honom.. (Redan under 1860-talet hade dock den politiskt konservative amatörhistorikern Bernhard von Beskow velat se kungens ställningstaganden som i stort sett förnuftiga, se Oredsson, manus).

Samma inställning som i talet från 1869 kommer fram 1927, då talaren påpekar historikernas oenighet angående värdet av Karl XII:s gärning och fortsätter: "Oss tillkommer det icke att dryfta frågan om Karl XII:s storhet som statsman och fältherre. Vad vi främst beundra är Karl XII - människan." Nu på 20-talet kunde man faktiskt ha väntat annat ljud i skällan - ty aldrig hade väl de som gillade Karl XII:s politik haft starkare stöd från tongivande historiker. Uppsalaprofessorn Harald Hjärne hade under seklets första decennier framträtt som målsman för en "ny skola" inom Karl XII-forskningen, där kungens storpolitiska insatser kraftigt uppvärderades och, förenklat uttryckt, gärna framställdes som en kamp för europeisk civilisation mot asiatiskt barbari (Hjärne s 133). Och vår gamle bekante Arthur Stille hade 1908 givit ut sin studie av kungens krigsplanering och funnit den alltigenom rationell, om än p g a oriktiga rapporter och s k "krigshasard" utan framgång. Karl XII visade sig enligt Stille vid närmare studium "ej blott såsom den hjältemodige kämpen och skicklige truppföraren utan ock såsom den verklige strategen, fältherren av Guds nåde." (Stille s 89 och 245f).

De nämnda yttrandena av sistenovember-talare är ju närmast varianter på samma tema som vi tog upp tidigare (Karl XII:s ädla person) - fast denna gång sammankopplat med ett uttryckligt avvisande av andra, på Karl XII:s mer eller mindre lyckliga insatser grundade, motiv för 30-novemberfirandet. Länge tycks också Karl XII-firarna ha värjt sig mot en alltför stark uppbindning till historievetenskapen - det fick räcka med att hylla den idealgestalt, som påstods ha levat kvar i folkets medvetande, mer eller mindre oberoende av forskarna. "Som framgår av de tal som hölls vid fackeltågen, var det inte krigarkonungen vi hyllade, utan karaktären, den asketiska pliktmänniskan", menar Elmo Lindholm, ordförande i 30-novemberföreningen 1924-25. (Lindholm s 185. OBS: 30-novemberföreningens grundare Georg Göransson var en av Stilles lärjungar i historia).

Men 1934 frågar sig talaren, efter att på traditionellt vis ha erinrat om kungens beundransvärda egenskaper: "Men är detta allt? Är detta allt, så ha vi knappast större orsak att hylla Carl XII än många andra, som i historien träder oss till mötes med samma stora dygder." Och så går han över till att prisa Karl XII:s verk som krigaren och framför allt tanken bakom detta: nämligen att försvara sig mot hotet från Östern, både på den "yttre" fronten och på den "inre" - en kamp som är "svår i en tid, då den nordiska människan, den nordiska tanken mer och mer synes på väg att trängas tillbaka; i en tid då samhällskroppen frätes av kulturbolsjevismens tärande gift." Denna framställning präglas av både den gamla rysskräcken, Hjärnes med meningsfränders idealisering av Karl som Europas försvarare, samt av den (delvis antidemokratiska) socialistfobi som särskilt mellankrigstiden gav talrika prov på.

Naturligtvis refereras tydligare till forskningen de gånger professionella historiker hållit högtidstalen - vi har redan citerat Odhner 1868, men också Stille fick ju chansen, två gånger t o m (studentaftonen 1906 oräknad). År 1892 handlade hans tal om Karl XII:s och svenska folkets offervilja då respektive nu och om arvet efter Karl XII, vilket "är fosterlandet, som var, som är och som skall vara." Tjugosex år senare däremot, 1918, alltså, är det den "nya skolans" hängivne företrädare som talar om kungens höga slutmål och skarpa förstånd. Det föredrag progessor Stille höll på studentaftonen efteråt (just när det värsta krigslarmet tystnat) innehöll ett direkt angrepp på den äldre Karl XII-forskningen. Och Lindholm vittnar om vilket inflytande Stille hade bland konservativ ungdom; uppenbarligen inspirerade Stille kraftigt till nya fackeltåg. (Lindholm s 185).

Även åren 1937 och 1945 talade historiker den 30 november, far respektive son, professor Gottfrid Carlsson respektive dåvarande docenten Sten Carlsson. Den förre hävdade att "historieforskningen, såvida den verkligen tränger in i problemen", tillmäter kulan vid Fredrikssten en avgörande betydelse: "Ingen borde kunna tvivla på att det stora nordiska krigets utgång skulle ha blivit en helt annan än vad den blev, om Sverige hade fått behålla kung Carl." Ja, vi är tillbaka vid personen Karl, men det är inte som så ofta annars bara den gode och modige Karl, utan den rationelle och dynamiske fältherren, som om han fått ännu en chans skulle ha fört Sverige till seger. Sten Carlsson lämnar frågan öppen: "Det är vetenskapens uppgift att söka fastställa, i vad mån hans handlande i varje enskilt fall byggde på illusioner elelr var förestavat av realiteternas obönhörliga krav." Och så övergår han till att tala högst ovetenskapligt men ganska gripande om kungen och de nationella värdena.

I det minst "högtidliga" av de tal jag kunnat läsa, det 1938, ställer talaren den våldsamma kritiken av Karl mot idolbilden av honom och försöker nå en syntes. Han karaktäriserar Karl som "en 1700-tals Kreuger", vars politik var "en dålig spekulation", och påminner samtidigt om Karls intresse för reformer såsom förmögenhetsskatt och självdeklaration samt för naturvetenskapliga expeditioner i Mellanöstern. Slutsatsen blir att Karls olycka, "men knappast hans fel", var att han levde i den tid han levde: just då Ryssland vaknade och allt. Detta försök att förmänskliga Karl ter sig sympatiskt, men följden blir onekligen att den i övrigt allvarsmättade tillställningen förefaller klent motiverad. Skulle det vara meningsfullt att hylla en 1700-tals-Kreuger, om än aldrig så naturvetenskapligt intresserad?

6) "Värjan skämtar intet"

Tål du att skrattas åt, Karl? Eller tillhör du dem som är alltför måna om sin värdighet - och alltför osäkra i sin uppblåsta roll - för att tolerera att människor gycklar med dig och dina svagheter? En sak är det att det på din tid räknades som majestätsbrott att håna dig - en annan sak om du personligen blev purken, vilket vi i dag skulle anse småsint. (Enligt Ragnhild Hatton, aa s 252, blev Karl snarast road av smädepamfletterna mot honom. Gud vet hur det var).

Karl XII:s ord om att "värjan måste göra det bästa, ty hon skämtar intet" har väl tolkats inte som brist på humor utan mer som ledsnad vid ofruktbar diplomati. Vad som däremot är uppenbart är att Karl XII-firandet i Lund, särskilt under äldsta och nyaste tid, präglats betydligt mer av odämpad panegyrik än av humoristisk distans till festföremålet. Det är väl på sitt sätt fullt naturligt; det patetiska (d v s det högstämda, gripande - ordet anväds alltså här inte pejorativt, som annars oftast nuförtiden) har förvisso också sin plats här i världen. Ändå har det utan tvivel försvårat traditionens vidarebefordran in i vår tid. I stället för att bli en nationell fest- och minnesdag i största allmänhet, har den 30 november kommit att präglas av ganska oreserverade och allvarligt menade hyllningar av den döde krigarkungen, spexet Karl XII från 1904 till trots.

Användandet av Tegnérs Karl XII-sång kan kanske säga oss något om detta. Den hörde ju före 1920 till de stående inslagen i fackeltåget och sjöngs vanligen i anslutning till minnestalet. Men under 30-novemberföreningens tid har dess text, såvitt jag kunnat finna, aldrig sjungits vid detta tillfälle. (Däremot har O Westermarks melodi spelats som rent musikstycke). Personligen tolkar jag det så att Tegnérs ord, som väl trots allt från början var allvarligt menade, alltmer kommit att framstå som så pekoralartade att de inte kunde användas utan att utlösa små invärtes leenden. Så länge 30 november-firandet var studentkårens och hade lite av jippo över sig var denna effekt bara välkommen; textens uppenbart föråldrade hjältesyn förhindrade att man tog den och festföremålet på alltför blodigt allvar (solennt skulle det naturligtvis ändå vara). Detta är ju bara en spekulation, men det tycks mig ovedersägligt att 30-novemberföreningen stramade upp formerna för Karl XII-firandet - någon dans kring fackelbål hör man t ex inte mera talas om. Att man i Uppsala behöll "den tegnérska nationalsången" gjorde det nog snarast lättare att hålla liv i traditionen, som där till slut blev just en sångarfest utan vidhängande och tyngande tal.

Lektor Elmo Lindholm, som läsåret 1924/25 var 30-novemberföreningens ordförande, vill dock när han blickar tillbaka gärna se också mellankrigstidens fackeltåg som arrangemang i den klassiskt studentikosa traditionen. "Det är kanhända ett lundensiskt drag", skriver han, "att vi, som med fackeltåg firade minnet, också kunde med glädje avnjuta spexet Carl XII." (Lindholm s 185f).

Även dagens 30-novemberförening har ibland velat betona kontinuiteten också i detta avseende. Så här har man t ex kunnat uttrycka sig:

När det gäller "siste november" har spex och dans flyttats till närmaste helg, endast fackeltåget till Carl XII:s minne hålles på rätt dag. Det är därför oerhört viktigt att fackeltåget får finnas kvar. Annars kan "siste november" komma att till slut bli ett vanligt "lördagsdisko". Man har nämligen då och då funderat på att inställa spexet, som hotat gå med förlust. Carl XII-festen är genuint lundensisk. Att på ett festligt sätt blanda allvar och skämt är grundvalen för den studentikosa traditionen i Lund. Det ät därför du måste delta! (Ur informationsfoldern Varför? från 30-novemberföreningen, som inför 1981 års fackeltåg rekommenderade "profana aktiviteter" som "Kulturens julstök", se KiL nov 1981)

7) Opolitiskt eller icke - budskap eller bara tradition?

Om nu fackeltåget alls för fram något begripligt budskap, är det i så fall politiskt? Att traditionen som fosterländsk manifestation alltid varit helt opolitisk är ett axiom för dess företrädare. Människor ur olika socialgrupper och med vitt skilda politiska uppfattningar ska med gott mod kunna högtidlighålla den 30 november - förutsatt naturligtvis att de är någorlunda "svensksinnade" och icke störande pacifistiskt/internationalistiskt lagda. Redan 1921 ville Sture Bolin framhålla att tåget var planerat av "såväl konservativa som radikala studenter". (Lundagård 11/1921, s 12f). "Det fanns karoliner även på den radikala sidan", påstår 1957 även Elmo Lindholm, som dock gör följande medgivande: "Hyllningen fick emellertid härigenom [genom 30-novemberföreningens bildande] karaktären av politisk demonstration och avhånades vederbörligen varje år i ungefär samma ordalag i radikal press." (Lindholm s 184 - mitt intryck är dock att L. betydligt överdriver frekvensen av den uppmärksamhet just 30-novemberföreningen fick från radikal press som Arbetet och Clarté)

Ett faktum är att partipolitiken hållits väl undan från firandet; uttalanden av direkt politisk natur är över huvud taget sällsynta. Möjligen innebar dock 30-novemberföreningens inskridande en något ökade benägenhet till sådana: 1921 års värdeomdöme om Versaillesfreden och 1936 års tal om "ett nordiskt frihetsblock", "en stormakt som skrämmer, därför att vi vilja vara neutrala", är väl de mest iögonstickande exemplen. Men vid det senare tillfället talades, som senare under kriget, mest om svensk försvarsvilja i allmänhet, liksom det också polemiserades mot dem som ville se Karl XII-festen som nazistpåverkad: "Våra facklor äro lika litet som Narvamonumentet en utmaning mot det stora landet i öster". Två år tidigare, 1934, hade och som vi sett "österns hot" accentuerats, fast mest som en inre fara, en smittande "kulturbolsjevism" som hitade "den nordiska människan".

Visst är ändå Ryssland som Karl XII:s och vår huvudfiende ständigt (om också oftast outtalat) närvarande den 30 november, alltifrån skandinavismens 1850-tal till högernationalismens 1930-tal. Och aldrig var fackeltåget så mycket politisk manifestation, fast den gången inrikespolitiskt mer neutralt än någonsin, som torsdagen den 30 november 1939!

Så kommer vi då till vår egen tid. Och underligt är att märka hur Karl XII-firandet nu verkligen uppfattas som en politisk yttring (i ämnet invandrarpolitik), samtidigt som dess företrädare ivrigare än någonsin tonar ner föreningens eventuella budskap, ja, det är t o m diskutabelt om man alls står för något officiellt. Tanken om tradition för traditionens skull - den är ju gammal bevars - tycks ha blivit allt viktigare för arrangörerna, åtminstone att döma av Lars Hulténs uttalanden (Nilsson s 27). Men han själv och andra framträdande föreningsmedlemmar har, visserligen mest som privatpersoner, uttalat sig mot dagens svenska invandrar- och flyktingpolitik. Hultén säger sig t o m vara rasist, men samtidigt "helt för den demokratiska ordningen" och "alltså inte nazist".(Nilsson s 28f, Lundaliv nov 1992 s 22, Lundagård 14/1988 s 10f). Ovedersägligen deltar dock gamla bekännande nationalsocialister och fascister i föreningens verksamhet, utan att mig veterligen ha tagit avstånd från sitt förflutna. Ingen bör stämplas som nazist eller fascist bara för att han tillhör 30-novemberföreningen, men en tillfällig deltagare får lätt ett intryck av att åtminstone missnöjet med invandringspolitiken delas av de flesta. Intern debatt om föreningens inriktning har dock förekommit och hårdnade under 80-talet - infiltrationsförsök av BSS/Sverigepartiet och masstillströmning av skinheads oroade många och föranledde till slut flera avhopp från föreningen (Tornbjer s 73f, bestyrker till stor del mina egna intryck, KiL 1982 och 1-2/1988 - debattnumret framför andra).

Frågan är om det bara är en tidningskomplott att fackeltåget numera oftast beskrivs som en "demonstration" - den stora mängd skinnhuvuden som mot 80-talets slut anslöt sig torde i varje fall knappast ha gjort det för att upprätthålla "Lunds äldsta studenttradition". Redan under mellankrigstiden kom Karl XII-firandet att av många ohjälpligt associeras med den aktiva politiska propaganda som flera av 30-novemberföreningens ledande medlemmar resten av året ägnade sig åt. Vi återkommer till detta senare.

En fackelbärare som intervjuades i november 1990 sade sig vara folkpartist och lika gärna kunna gå med i ett fackeltåg till Olof Palmes ära (SDS 1/12 1990). Och i det första numret av Karolinskt i Lund efter Olof Palmes död fanns faktiskt en bild av Olof Palme stående framför Karl XII-monumentet vid Fredrikssten! Med bildtexten

KARL XII 1682-1718

OLOF PALME 1927-1986

KRIG OCH FRED:

Två skott -

Två hjältar -

Ett folk:
SVERIGE!

(KiL okt 1986)

Nationalismens seger över partisinnet? - Det enligt uppgift enda tydligt politiska uttalandet i ett tal efter 1965 betecknas som ett olycksfall och kom från en organiserad socialdemokrat, som hävdade att fackeltåget var en protest mot det ryska adelssystem, som i form av privilegier för partimedlemmar upprättats i det kommunistiska Ryssland, samt att folkpartiet(!) var ett av de många namn som kommunisterna i Sverige numera dolde sig under. (R.S. 13/11 1993).

6) Mellankrigstida studentkonservatism

Efter första världskriget - eller, som man då sade, Världskriget, som aldrig skulle få återupprepas - såg det till en början ut som om socialismen eller åtminstone arbetarklassen var på väg att ta över den europeiska kontintenten. Demokratiseringsprocessen hade förvisso fått en avgörande skjuts i många länder - men inte alla såg detta som positivt. Demokratin tycktes medföra instabilitet, klass- och partimotsättningar - vore det då inte bättre med t ex en stark kungamakt?

Faktiskt gjorde sig den s k "lundakonservatismen" känd för sådana tankegångar. Nationella Ungdomsförbundet i Lund bildades 1918, och fem år senare satt tre av dess medlemmar i Sveriges Nationella Ungdomsförbunds styrelse. (S.N.U. bildades 1915 som stödorganisation åt högern, men gick alltmer sin egen väg. 1924 hölls förbundsstämman i Lund). Sture Bolin och Elmo Lindholm blev kanske de mest framträdande. De had ekommit till insikt om att konungen var folkets naturlige ledare och att folket borde fostras till vördnad för denne sin högste chef. (Wärenstam s 61). Lindholm valdes 1932 till S.N.U:s förbundsordförande.  Om hans åsikter då skriver Wärenstam: "Till demokratin och parlamentarismen intog L. en rent negativ ståndpunkt. [---] Vad han strävade efter var inte flertalsvälde utan elitrepresentation. [---] Kring konungens person skulle en stark statsmakt koncentreras." (Wärenstam s 195).

Men än sen då? 30-novemberföreningen spred ju inget politiskt budskap? Nej, inte direkt, men Karl XII hade nu (två sekler efter sin död!) fått bemärkta beundrare som inte bara såg upp till hans person utan också, och uttryckligen, till den starka kungamakt han representerade! Inte så att förstå som hade de tidigare beundrarna varit goda demokrater, men en stark statsmakt koncentrerad till konungens person var inte precis något som 1850-talets liberaler och skandinavister vurmade för (med all aktning för sagda person)! Är det då att undra på att fackeltågen och därmed förbundna orationer över Hjälten denna tid underförstods som propaganda för en återgång till om inte envälde så i varje fall något ditåt?

Debatten om Karl XII-firandet tog i varje fall fyr igen - i Nationell Samlings (konservativ-nationalistisk tidning 1920-26) första nummer ställdes frågan:

Varför skulle vi ej hedra Karl XII:s minne? Äro herrarna rädda för att se upp till Hjältekonungen? Bli Ni själva alltför små i Eder uppblåsta självgodhet? Sannerligen skulle vi inte behöva en personlighet som Karl XII i vår moraliskt slätstrukna tid!

Och året därpå skrev Bo Hasselrot i samma tidning:

Skulle inte Lunds studenter utan hänsyn till partipolitik kunna komma överens om att hylla Karl XII:s minne, alla radikala skrikhalsar till trots? Då studenterna hyllar Branting, kan man även i rättfärdighetens namn begära att de upplivar en gammal god tradition för att fira allas vår svenske kung Karl. Sämre bör ej andan vara inom Lunds studentkår, även om den har dåliga förespråkare. (Hillerdal/Starfelt s 188)

Tidningen Arbetet kunde dock under rubriken "Krigets glorifiering inom Lunds studentkår" konstatera att inte bara arbetarklassen, som "dessbättre" vore  "helt på det klara med ihåligheten i sådana tillställningar som nedan beröras", utan även studenter "reagerat mot fortsatt spektakel av detta slag", varpå följde ett inlägg av studenten Oscar Thuleson:

Det är beklagansvärt att vi i det tjugonde århundradet skola bevittna något sådant. Vore det icke mera värdigt, om det anordnades fackeltåg och demonstrationer med mottot "Mot krig, för fred!" Borde man inte kunna fordra, att åtminstone studenter skulle inse det kulturvidriga i allt vad våld och krig heter?" (Arbetet 4/12 1923)

Om polariseringen i Lunds studentvärld liksom annorstädes blev kraftig under 20- och 30-talen, ja, så kraftig att studentkåren en tid hotade att spricka, måste dock sägas att de "konservativa" länge hade överhanden. Visserligen hade "vänstern" i form av D.Y.G. och Clarté (bildad 1922) lyckats födhindra att kåren hyllade Gustav V, när denne kom till Lund vid 250-årsjubiléet av slaget vid Lund (4/12 1926), men kåren beslöt sig ändå för att delta i högtidligheterna i domkyrkan. Skälet till vänsterns avvisande hållning var att jubiléet ansågs vara en demonstration mot 1925 års nedrustningsbeslut och dessutom hållet i en anti-dansk ton. Liksom 1890 anordnades en "motfest" - men under åren som följde försvagades vänsterns position. (Hillerdal/Starfelt s 197ff, Skoglund s 162).

Vi har redan sett hur under 30-talet en klar men oftast otillräcklig majoritet var för att kåren skulle återta ansvaret för fackeltåget till Karl XII:s minne. Ännu en tidsbild (jag hävdar inte sambandet med den förra) ger studenternas protest våren 1938 mot att 10 läkare av judisk börd skulle tas emot i Sverige - protesten antogs med 724 röster mot 342. (Hillerdal/Starfelt s 20ff. År 1939 var 1400 svenska läkare arbetslösa, men...!).

7) Gossar blå - eller bruna?

Så är vi då inne på ett känsligt men alldeles oundvikligt avsnitt av student- och fackeltågshistorien. När det på 60-talet spekulerades i huruvida det återupptagna 30-novemberfirandet var nyväckt nazism, var överdrifterna förvisso många och nyanseringarna sällsynta. När det i dag talas om fascism och nynazism i samband med fackeltågen är det väl i främsta rummet, om än inte enbart, skinnhuvudena som åsyftas. Men under 30-talet var ovedersägligen flera av 30-novemberföreningens ledande medlemmar samtidigt aktiva nationalsocialister.

Sam Aurelius, styrelseledamot 1935-40, ordförande från 1938, var tillika under 1935 ordförande i "Nationalsocialistiska studentförbundet, sektion Lund". Sten Carlsson, styrelseledamot 1938-42,  ordförande från 1940, var 1938-40 s k ledare för "Lunds nationalsocialistiska (fr o m vt 1939 "svensksocialistiska") studentformation", inom vilken en annan av föreningens styrelseledamöter, Alf Åberg, var "studieansvarig". (Studentkataloger 1935-40). Någon förteckning över 30-novemberföreningens medlemmar utöver de namn (vanligtvis styrelseledamöter) som finns i protokollsboken har jag inte haft tillgång till; mycket mindre känner jag den politiska inställningen hos dem som inte likt de ovannämnda haft förtroendeposter i studentnazistiska organisationer. Men det är, särskilt i ljuset av då rådande stämningar inom studentkåren, knappast alltför djärvt eller förhastat att förmoda att fler än tre - åtminstone under någon tid - lyckades förena beundran av Karl XII med en liknande känsla för den tyske mer samtide ledaren. Detta så mycket mer som alltså även det större och betydelsefullare S.N.U. efter 1932 styrde in på en markerat nazivänlig linje. (Lindholm menade t ex att "det bärande i fascismen och nationalsocialismen redan fanns i S.N.U:s program och önskade kontakt med "den ideellt sinnade nationalsocialistiska ungdomen", se Wärenstam s 163).

Själva Karl XII-dagen, den 30 november, som en gång bl a Verner von Heidenstam gärna hade sett som Sveriges nationaldag, blev under 1930-talet tagen i anspråk i direkt politiskt sammanhang, genom att den nazistiska organisationen Nordisk Ungdom gjorde den till sin speciella högtidsdag. (Lööw s 130)

Hur stor vikt ska nu läggas vid detta? Frågan är alltså inte så mycket huruvida mer eller mindre tillfälliga nationalsocialister medverkade i 30 november-sammanhang, som huruvida denna medverkan berodde på ideologisk samstämmighet i stort eller bara var uttryck för en iråkad gemensam beundran av en viktig historisk gestalt. Föreningen ville, då som nu, gälla för att vara opolitisk - men var det, då som nu, företrädesvis folk med en viss markerad politisk profil som utnyttjade frånvaron av partibokskontroll? Ligger det kanske i själva sakens (d v s Karl XII:s) natur att det till stor del är politiska "extremister" som attraheras av den?