onsdag 7 november 2018

INNEHÅLL


Förord

I. INLEDNING
A. Målsättning
B. Källor och litteratur
C. Bakgrundsteckning

II. EXPOSÈ
A. En tradition blir till (1853-1875)
B. Storm och stiltje (1876-1900)
C. Studenterna troppar av (1901-1920)
D. 30-novemberföreningen rycker in (1921-1950)
E. Det återupplivade fackeltåget (1965-1992)

III. ANALYS
A. Budskapet
B. Studenternas roll
C. Några övriga intressenter
D. Kvinnorna

IV. SAMMANFATTNING

Käll- och litteraturförteckning

BILAGOR
1. Kronologi
2. Personregister
3. 30-novemberföreningens stadgar
4. Några poem till Karl XII:s minne



FÖRORD

När detta arbete publiceras (30/5 1994) firar solen dagligen nya triumfer över allt vad mörker och kyla heter. Inget känns just nu mer avlägset än den grå novemberdimman eller den kulna höstkväll som dateras till den 30 november. Och få känns i vårvärmen så definitivt undanröjda till historiens dammiga vindsvåning som tolfte Karl, han om vilken Fredrik Böök år 1908 yttrade att "det breder sig köld kring hans väg och det råder evig vinter där han går fram."

Även hans vänner i Lund har på senare år verkat under bistra förhållanden och tycks nu definitivt städas undan från stadens gator. Inte sedan 1990 har de, som sed varit, kunnat tåga ner till Katedralskolan och Karl XII-huset med facklor i händerna, och frågan är om inte fackeltågens saga definitivt är all. Inte mycket tyder på att traditionen återigen skulle leva upp bland studenter och en bredare allmänhet. Kanske är tiden nu inne att (som jag här ska försöka) slutgiltigt sammanfatta vad den genom åren betytt, för att sedan med en lättnadens suck lägga materialet till handlingarna.

Och ändå - när höststormarna åter brakar in över Skåne och solen sticker sig undan bakom en grå molnmassa, komer vi inte då att få se den gamle (men genom sin tidiga död evigt unge) envåldshärskaren rida genom Lund på nytt? Har inte den 30 november blivit ett begrepp som, långt ifrån att försvagas av ordningsmakt och motdemonstranter, tvärtom just genom dessa har fått allt skarpare konturer i det allmänna medvetandet?

De närmare anledningarna till den för de "karolinskt sinnade" allt mer beträngda situationen ska i någon mån diskuteras i det följande. Vare i detta sammanhang nog sagt, att de kravallartade och i hela landet uppmärksammade spektakel, som under de senaste åren ägt rum på Lunds gator, helt naturligt varit det avgörande skälet till att jag ägnat denna min C-uppsats i historia åt Karl XII-firandet i Lund. Samhällets plågor och skrin tilldrar sig ju alltid mer intresse än den hälsa som tiger still.

För att resultatet av mina ansträngningar har blivit så pass gott som det har blivit vill jag framför allt tacka

- den alltid lika tjänstvilliga och positiva personalen på UB4, där jag vevat mikrofilm åtskilliga timmar

- 30-novemberföreningens nuvarande ordförande, fil. kand. Lars Hultén, som välvilligt bidragit med en del material och upplysningar angående nyare tid

- arkivarie Göran Larsson vid Landsarkivet, vars tillmötesgående sparade mig mycket besvär

samt

- min handledare Sverker Oredsson, som dels genom sin forskning om synen på våra hjältekonungar genom tiderna, dels genom vänlig uppmuntran och talrika uppslag varit en stor tillgång. De brister som ändå vidlåder uppsatsen visar bara att jag inte inhämtat och följt hans råd i tillräcklig utsträckning.

Frid över Karl XII:s och hans olyckliga blå gossars minne!

Lund Regia Axademia Carolina, våren 1994

Andreas Holmberg





I. INLEDNING

A. Målsättning

1) Mina frågor

Karl XII lämnade Lund i juni 1718 för att ge sig ut på det som skulle bli hans sista härnadståg. Då hade han i nästan två år haft sitt högkvarter i universitetsstaden, vilket inte var mycket kortare tid än han residerat i Stockholm (1697-1700). Det hus han bodde i under sin lundatid tillhörde då teol professor Hegardt, men numera som bekant Katedralskolan (sedan 1837). När den kunglige gästen lämnade Lund, för att innan året gått till ända vara död, återgick orten till att vara "en akademisk bondby", som Tegnér kallade den ännu ett sekel senare. Den kungliga närvaron blev en parentes i stadens historia, och det sällsynt blodiga slag mellan danskar och svenskar som stått där 40 år tidigare framstod länge som en mycket mer remarkabel händelse. Friden sänkte sig åter över Lund, snart var tolfte Karl begraven i Riddarholmskyrkan och den s k frihetstiden gjorde sitt intåg. Det karolinska enväldets tid var slut och nya ideal tog vid.

Men anledningen till att denna uppsats blev skriven är ju att Karl XII inte var slut som beundrad konungslig gestalt. "Han är ej död, han blundar", skaldade Tegnér 100 år efter skottet vid Fredrikssten, och faktiskt tycks ju karln ännu 275 år efter sin död gå igen, främst på Lunds och Stockholms gator. Det är förvisso en variant av "historiens återkomst" i samhället, men här spökar historien snarare än återuppstår - det är fråga om en eterisk, frambesvuren hjältekonung. Under dessa omständigheter tränger sig följande frågor på:

a) I vilken grad har historievetenskapens syn på Karl XII spelat någon roll för hur firandet motiverats? Denna fråga vill jag framhäva som den för mig mest betydelsefulla.

b) Under vilka närmare omständigheter började man fira Karl XII:s minne här i Lund? Vilka var initiativtagare? (Hur) har firandet förändrats?

c) Hur har olika grupper / institutioner inom och utom den akademiska världen ställt sig till firandet genom åren?

Och, sist och slutligen, en fråga lika svårbesvarad som oundviklig:

d) VARFÖR har "vi svenskar" (och då speciellt lundensare) inte kunnat lämna Karl XII åt sitt öde?


2) Avgränsningar

Att skriva historia kring Karl XII-firandet i Lund innebär på många sätt att man överger det allmänna och generella för att ägna sig åt det avvikande och besynnerliga. Detta gäller särskilt ju närmare vår egen tid man kommer, då det blir allt svårare att se fackeltåget som ett tidens tecken. Skildringen blir gärna kuriosabetonad (skulle kungens minne hedras med ett 3-, 4- eller 9-faldigt leve?) och når knappast de stora teoriernas andliga höjder. Min avsikt är visserligen inte i första hand att skriva en fackeltågshistorik, utan snarare att försöka förstå varför människor alls tågar till Karl XII:s minne och varför andra reagerar så häftigt på det. Men när jag nu ändå tagit mig igenom så många rätt enahanda tidningsreferat, vore det nästan synd att ignorera Karl XII-firandets rent yttre gestaltning, med dess ibland smått kufiska detaljer, som ibland kan vara nog så talande. Dock har jag inte så sällan upplevt att jag spillt både tid och krut på en pseudohändelse, vars nuvarande status som riksangelägenhet vore ett rent massmedialt påhitt.

Eftersom jag låter uppsatsen spänna över hela fackeltågshistorien, kan jag inte gärna låta den gå så långt ner på djupet. Tidsbilderna blir med nödvändighet för det mesta mycket summariska, och jag vill snarare peka på förändringarna (även de uteblivna) genom åren än alla möjliga aspekter av t ex 1984 års fackeltåg med omgivande rumor. Men några viktiga milstolpar i utvecklingen kommer särskilt att uppmärksammas.

Trots min uttryckliga avsikt att begränsa mig till Lund förekommer en del hänvisningar till Uppsala och Stockholm, mest för att eliminera eventuella uppfattningar om att lundafirandet skulle ha varit en isolerad företeelse.




B. Källor och litteratur

1) Tidningar

Den viktigaste delen av mitt material är hämtat från lokaltidningarna:

a) Lunds Weckoblad, från 1897 Lunds Dagblad (vad gäller tiden fram t o m 1950). Att den legat närmast till hands som uppgiftslämnare angående Karl XII-firandet beror dels på att den ju från början var ortens "egen" tidning och före Lundagårds tid på visst sätt ett organ för studenterna, dels på att den var så utpräglat konservativ. Vilket innebar att 30-novembertågen - däremot inte oppositionen mot dem - åtminstone under mellankrigstiden ägnades långt större utrymme (förstasidesstoff under 30- och 40-talen) än i t ex

b) Arbetet, grundad 1887, vars policy länge tycks ha varit att fullständigt ignorera Karl XII och andra majestäter, men som vid vissa tillfällen yppade sitt hjärtas mening om dem. Även denna tidning var i viss utsträckning ett studentorgan, då naturligtvis för de radikala (främst Bengt Lidforss). En annan tidning i samhällskritisk anda var

c) Folkets tidning, grundad av Christian Bülow 1856 och övertagen av sonen Waldemar, som båda skrev i samma uppkäftiga stil - med liberalt förtecken. Föga imponerad av Karl XII. Upphörde 1920, samma år som

d) Lundagård, studentkårens egen tidning, grundades, vars redaktion aldrig tycks ha varit särskilt entusiastisk inför hjältekonungens minne, vilket däremot redaktionen för

e) Karolinskt i Lund, 30-novemberföreningens lilla tidskrift (utkommen från 1975) städse har förblivit.

f) Sydsvenska Dagbladet Snällposten har varit ledande organ för det senaste årtiondets fackeltågsbevakning och -debatt.

Lokalbladet Lundaliv, Skånska Dagbladet samt Uppsala Nya Tidning har också anlitats.


2) Otryckt material

För att slippa lita helt till referat har jag gått direkt till en del gamla kårmötesprotokoll och s k teckningslistor. 30-novemberföreningens protokollsbok för åren 1937-48, 1961, 1965-66 har också haft en del att ge, men tyvärr finns alltså inga föreningsdokument bevarade från tiden före 1937 (vindsröjning?). Att analysera gästböcker är ingen rekommendabel sysselsättning, även om jag i någon mån försökt mig på den.


3) Muntliga uppgifter

Vad gäller de senare åren har jag fått en del intressanta uppgifter från 30-novemberföreningens återupprättare och ordförande Lars Hultén, utöver vad som stått att läsa i tidningarna. Hans beskrivningar av de yttre händelseförloppen i samband med fackeltågen har jag inte bedömt som särskilt omtvistliga, även om det naturligtvis rent allmänt är riskabelt att som forskare luta sig så tung mot en enda sida, när det som i detta fall gäller en konfliktsituation med minst två parter. Men jag var egentligen främst ute efter just Hulténs egen syn på sin verksamhet, mer än efter att exakt fastställa alla turer i de tumultartade scenarier som i nyare tid vållat sådan bestörtning på både lokal- och riksplanet.

Även om jag talar med ytterligare några personer (och sökt ännu fler) är alltså urvalet av intervjuobjekt mycket begränsat - uppsatsen bygger som framhållits främst på tidningsmaterial.


4) Lokalhistoriska böcker

Hit är att hänföra Carl Fehrmans Lärdomens Lund, som är en populärt skriven översikt av den vetenskapliga utvecklingen vid universitetet alltsedan dess tillkomst. Under Lundagårds kronor med dess brokiga samling av studentminnen (vars exakthet kan ifrågasättas p g a den vanligen mycket långa tidsrymd som förflutit innan sagesmannen tecknat ner dem), historiken över Akadamiska föreningen 1830-1853 med större anspråk på korrekta data + diverse andra lundaskildringar av mer eller mindre kåserande karaktär.

Även Lunds universitets historia IV (1868-1968) av Jörgen Weibull får kanske räknas hit, även om boken också kunde hänföras till avdelningen



5) Vetenskapliga avhandlingar och uppsatser


Stor nytta har jag haft av Crister Skoglunds Vita mössor under röda fanor, som trots att den vill skildra just vad titeln anger även ger en utförlig bild av flera andra ideologiströmningar inom studentpopulationen. Vad gäller den konservativ-nationella gruppen under mellankrigstiden har jag, liksom Skoglund, dessutom anlitat Erik Wärenstams avhandling om Sveriges nationella ungdomsförbund och högern 1928-1934. Leif Jonssons Ljusets riddarvakt, om 1800-talets studentsång, har också varit synnerligen relevant i sammanhanget. 

För den Karl XII-historiografiska orienteringen har jag åkt snålskjuts på ett manuskript av Sverker Oredsson i mot Karl XII och dennes beundrare kritisk anda. Men Olov Westerlunds Karl XII i svensk litteratur och K-G Hildebrands uppsats Till Karl XII-uppfattningens historia har jag också använt mig av. 

Några uppsatser av studerande inom andra ämnen har jag med stort intresse tagit del av: en från kulturvetenskapliga och en från etnologiska institutionen, båda från de senare, "våldsamma" åren. Den förra behandlar enbart 30-novemberföreningen, medan den senare fokuserar den 30 november 1991 ur alla inblandade gruppers synvinklar.




C. Bakgrundsteckning

1) Frihetstidens Karl XII

Karl XII:s död brukar betecknas som slutet för det svenska stormaktsväldet. Den innebar också slutet för det kungliga enväldet. De nya herrarna hade inget intresse av att hedra "hjältekonungens" minne - tvärtom hade alla försök att göra det inneburit en tyst anklagelse mot dem själva, som inte ens försökt fullfölja hans sista fälttåg. Stormakten var liten vorden, enväldet ständervälde och Karl XII en övervunnen landsplåga. Under Arvid Horn och hans "mössors" regerande stod fredliga strävanden i centrum, men 1738 kom "hattarna" till makten och därmed krigshetsarna.

Hade mössorna sökt grannsämja med ryssen, var nu hattarna istället fyllda av revanschbegär, och liksom Karl XII sökte de gå i förbund med turken. När major Malcolm Sinclair 1739 var på väg hem från förhandlingar i Turkiet mördades han av ryska ryttare, vilket ytterligare ökade upphetsningen i Sverige. Karl XII-beundran tycks ha stigit i takt med krigsfebern, och kungen idealiseras i såväl Sinclairsvisan som andra alster från denna tid (Westerlund s 114ff).

Nå, kriget som bröt ut i juli 1741 slutade med svensk kapitulation ett drygt år senare och blev alltså inte lyckosammare än kung Karls härnadståg. Men ännu någon tid förblev Karl XII av allt att döma en populär symbol för den tappra om också fåfänga kampen mot det ryska imperiet - under kung Fredriks tid var kunglig envåldsmakt heller knappast så aktuell att hänsyftningarna på Karl blev politiskt känsliga.

Under 1750- och -60-talen sjönk Karl XII:s anseende, åtminstone bland kultureliten, och upplysningens idéer om förnuft och måtta i allting förtog mycket av glansen kring hjältekonungens minne. Såväl 1700-talets störste historiker Lagerbring i Lund som 1800-talets Geijer i Uppsala hade mycket att invända mot kungens politik, trots att hans personlighet för båda framstod som beundransvärd (Westerlund s 140f, 306ff, Geijer här i sin roll som historiker, inte som poet).


2) Esaias Tegnér och hans "skägglöse dundergud"


Gustav III, som ju restaurerade kungamakten, anknöt i sin retorik främst till de tidigare gustaverna (I & II) och knappast alls till kung Karl, förrän han liksom denne gick i clinch med ryssen (1789-90). Han jämförde efteråt det lyckade sjöslaget vid Svensksund med Narva och påstås ha under den kritiska tiden sökt efterlikna kung Karls klädsel, något som ju f ö även hans annars mindre teatraliskt lagde son sägs ha gjort ett par decennier senare; se t ex Runebergs dikt "Konungen" i Fänrik Ståls sägner. (Westerlund s 217 f).

Men under det nittonde seklets andra decennium aktualiserades Karl på allvar. Inte bara p g a att det gått 100 år sedan han dog, utan också genom Norges införlivande med Svea rike - det var som om Karl nu äntligen nått det mål han stred för vid Fredrikshald. I och med Jean Baptiste Bernadottes inträde på den svenska scenen hade åtskilligt av vår nationella prestige återvunnits - men samtidigt vållade Karl Johans (som ju fransmannen kom att heta) ryssvänliga politik irritation i det framväxande liberala lägret, till vilket den unge Tegnér kan sägas ha hört (hans politiska utveckling gick på kollisionskurs med kulturkollegan Geijers). När därför Esaias Tegnér 1818 blickade tillbaka på den unge hjältens antimoskovitiska bravader, framstod de för honom som undantagslöst beundrans- och efterföljansvärda.

Faktiskt måste Tegnérs sång om "den unge hjälte" (se bil. 3) särskilt uppmärksammas i detta sammanhang. Den kom att bli själva signaturen för det nittonde seklets Karl XII-beundrare, och den är väl det mest animerade uttrycket för den oreserverade hjältedyrkan som genom åren kommit Karl till del. Vår tid kan knappast se poemet som annat än pekoral, och personligen har jag ännu i denna dag svårt att medge (vilket jag väl måste) att ens dess författare menade allvar med den! Rader som

tre konungar tillhopa ej skrevo pilten bud,
lugn stod han mot Europa, en skägglös dundergud

eller

ur vägen, moskoviter! framåt, I gossar blå!

liknar mer en skildring av en dåtida Biggles än det epitafium över ett vardande nationalhelgon som det väl trots allt var avsett att bli. Grekisk-professorn Tegnér gav oss ju dock även de sublima, klassiskt sköna raderna

i med- och motgång lika, sin lyckas överman,
han kunde icke vika, blott falla kunde han

som förmodligen bidragit mer till vår bild av Karl XII än något lärt historiskt verk har gjort.

Det var alltså 1818 som den veterligen första Karl XII-festen i Lund ägde rum; den grupp av intellektuella (huvudsakligen akademiska lärare) som fylkats kring Tegnér, och gick under namnet "härbärgisterna", stod fadder för firandet. Det hölls tal till minnet och Tegnérs nyskrivna sång uruppfördes. Universitetsledning och studenter deltog i högtidligheten, men initiativet följdes inte upp; det blev en engångshändelse. (Böök s 273f).

Ändå kan man med skäl se Tegnér som portalfiguren för Karl XII-hyllningarna i Lund, och kanske var det inte bara en tillfällighet att hans staty avtäcktes samma år (1853) som hans beundrade hjältekonung började firas med fackeltåg. Under dettas första decennier kastade också deltagarna sina facklor vid tegnérmonumentets fot efter väl förrättat värv.


3) Skandinavismens decennier

Till Karl XII-fackeltågens bakgrund hör utan tvekan även den s k skandinavism, som under nittionde seklets mitt bredde ut sig, inte minst bland den studerande ungdomen. Även här spelade Esaias Tegnér en viktig om än knappast helt avgörande roll. Hans lagerkröning av den danske diktarkollegan Adam Oehlenschläger i Lunds domkyrka den 23 juni 1829 har utpekats som upptakten till den rörelse, som endast halvtannat decennium efter de för det nordiska samförståndet så olyckliga napoleonkrigen fick stora skaror av ungdomar att börja umgås över gränserna och verka för ett också i politiskt avseende förbrödrat Norden. Under 1830-talet växte sig rörelsen allt starkare; 1843 hölls ett "pan-skandinaviskt" möte i Uppsala och ett par år senare hölls skandinavistiska demonstrationer i både Lund och Köpenhamn. (Fehrman s 138f).


Skandinavism och liberalism gick ofta hand i hand - åtminstone i Lund, som karaktäriserats som fritänkande och demokratiskt jämfört med ett mer konservativt Uppsala. Och man närde storpolitiska visioner: den i Lund så framträdande skalden Talis Qualis (alias C V A Strandberg) talade vid ett studentmöte i Lund sig het för Finlands frihet, och han tycks inte ha varit värre däran än många andra. En nordisk identitet utmejslades aktivt, där man främst avgränsade sig från ryssen i öst. De under björnramen nedtryckta polackerna kunde räkna med skandinavisternas sympati, och under 1830-talets polska uppror for faktiskt några medicinstuderande lundensare över Östersjön för att hjälpa till. Något fler frivilliga svenskar for väl till dansk-tyska fronten 30 år senare, men kriget om Slesvig-Holstein blev ändå den skandinavistiska rörelsens stora fiasko, trots att den nu hade en så hög tillskyndare som kung Karl XV- man hade efter all storartad retorik kunnat förvänta sig att Sverige skulle stödja Danmark militärt. Också 1850-talets Krim-krig, som delvis utspelade sig i Östersjön (!), hade bidragit till att uppliva de antiryska och samnordiska stämningarna. (Fehrman s 142f).


Det i sammanhanget viktiga är att skandinavismen inte, som man skulle ha kunnat tro, hade ett horn i sidan till den mot Danmark-Norge stridande Karl XII, utan tvärtom medförde att denne framstod i ljusare dager än på länge. Ty det var ju just Karl XII som mer än någon annan nordisk monark kämpat för att hålla ryssen stången, och ingen skandinav efter Gustav II Adolf hade som han gjort sig ett namn på den storpolitiska scenen. I Uppsala hade de årliga minnesfesterna för Karl XII och Gustav II Adolf börjat redan på 1830-talet; i Lund började fackeltågen till Karl XII:s minne samma år som Krim-kriget, d v s 1853. (Jonsson s 73, 80).




II. EXPOSÉ

A. En tradition blir till (1853-75)

1) Det första fackeltåget

Från omkring 1840 hölls, i enlighet med intentioner Akademiska Föreningen (AF) haft redan från sin uppkomst, regelbundna aftonunderhållningar eller "veckosoaréer" med musik, skämt och föredrag, där även lärare deltog. Vanligen hölls soaréerna på lördagskvällarna, men siste november 1853 var det soaré på AF trots att det var onsdag. Samkvämet skulle nämligen denna gång ägnas Karl XII:s minne. Initiativet till detta kom från litteraturhistorikern docent Gustaf Ljunggren (1823-1905), då "Sociala afdelningens [inom AF] förman", sedermera AF:s ordförande och universitetets rektor. Löjtnant Gustaf Nyblaeus, v förman, höll ett föredrag "öfwer denna swenskhetens ypperste representant, hwars minne äfwen särskildt är fästadt wid Lund", som Lunds Weckoblad dagen efter uttryckte saken.

Nå, föredraget kan vi just nu lämna därhän: kvällens händelse inträffade nämligen sedan talaren slutat, ty då blev det fackeltåg ner till Katedralskolan. "Studentkorpsen" + "flera av Academiens lärare och några af stadens invånare" gav sig iväg under sång och flammor, och väl framme utbragtes ett leve för Karls minne, varefter sångföreningen sjöng den enligt Weckobladet "för hwarje swenskt hjerta så kära sången", som Tegnér diktat till minnesfesten på samma plats 35 år tidigare. Fler moment innehöll ceremonin inte denna gång, och tåget gick tillbaka till Lundagård, där det upplöstes. (Sociala Afdelningens Journal samt LW 1/12 1853. OBS: Denna "exposé-avdelning" bygger generellt på LW/LD:s första nummer i december, om inget annat anges).



2) Ceremonin tar form

Nästa år högtidlighölls dagen på precis samma sätt (fast med ny föredragshållare); dock noteras nu vid Katedralskolan även ett niofaldigt leve för Karls minne.  Och 1854 års fackeltåg var inte mindre viktigt än det första; genom detta hade man åvägabragt något som redan året därefter betecknades som "wedertaget bruk" och som, visserligen med åtskilliga avbrott, skulle äga rum i många år framöver. Den nya traditionen tycks på det hela taget under sina första decennier ha intagit en stark och oantastad position bland lundastudenterna, trots att en "stickande storm" vid ett tillfälle omöjliggjorde dess uttryck.

Själva den yttre gestaltningen av firandet kom att variera en smula. Katedralskolan var dock alltid målet för fackeltåget, och snart blev det regel att det avslutades med fackelbål på Tegnérsplatsen. Kung Karl den unga (senare "unge") hjälte, av Weckobladet kallad "den Tegnérska Nationalsången", var ett obligatoriskt nummer, men också Geijers "Wiken, tidens flygtiga minnen" (även nämnd "Narva-marschen", se bil. 3) hörde till de stående inslagen. Ett tal eller föredrag till Karls minne hölls som nämnts redan från början, men under 1850-talet i "societetssalen" i AF-borgen före (någon enstaka gång efter) fackeltåget. Under följande decennium blev det däremot sed att det skulle hållas vid det forna konungaresidenset. Festtalare var alltifrån studenter till docenter, vanligen i egenskap av förmän i "Sociala utskottet" eller (fr o m 1867) studentkårens ("corpsens") ordförande.



3) Gräddan av Karl XII-fester

Några av fackeltågen är värda ett särskilt omnämnande. T ex det som ägde rum år 1855 i samband med Akademiska Föreningens 25-årsjubileum. Det var ju nämligen så att Föreningen bildats 1830 på dåvarande kronprins Oscars (sedermera Oscar I) födelsedag den 1 december, honom till heder - som tack för nådigt understöd. Och länge var den s k "Oscarsdagen" en av de stora begivenheterna i Lunds studentvärld och bidrog till att förstärka månadsskiftets allmänna festkaraktär (utom 1859, då Oscar dog och minnesfesten för honom inte tycks ha föregåtts av någon dito för Karl). Alltnog, detta jubileumsår medverkade vid fackeltåget Södra Skånes Regementes "musikkorps" för första gången (de skulle spela till Oscars ära dagen därpå). Tillsammans med studentsångarna gjorde de den inledande offentliga "soarén" på AF till en särdeles njutbar föreställning, som också bevistades av 8-900 personer.

Ett annat anmärkningsvärt årtal är 1861, då förutom studenterna själva även Lunds och Malmös borgaresångföreningar medverkade.

Men utan jämförelse mest storartade var festligheterna vid 150-årsminnet av skottet utanför Fredrikshald. Detta år, alltså 1868, hade man (liksom fem år senare) inbjudit också folket utanför den akademiska världen, ja, Lunds Weckoblad innehöll dagarna före en annons, undertecknad av "Flere borgare i Lund", där stadens invånare i uppfordrande ordalag manades att delta i firandet av dödsdagen. Klockan 12 den 30 november började man i AF:s festsal med "Hell dig, du höga nord", festpoem och "narvamarsch", varefter studentkårens ordförande, adjunkt C T Odhner (tre år senare professor i historia vid 35 års ålder) höll ett kort men för att vara Karl XII-tal ovanligt pregnant anförande, där han framställde kungen som en folkets man. Det följdes av festtåg till Katedralskolan (utan facklor, eftersom det ju var mitt på dagen), i vilket halva staden tycks ha deltagit: förutom studentkåren med sina banér och nationsfanor även universitetets lärare och ämbetsmän, stadens skolor, magistraten och stadsfullmäktige ortens officerare, borgerskapet med sin fana, arbetare och bönder. I täten gick Lunds Skarpskyttekorps och infanteriregementet stod för musiken. Dagen avslutades med "kollation" på AF, där man till långt efter midnatt skålade och sjöng i fosterländsk anda.

Nå, detta 150-årsfirande var ju på många sätt exceptionellt och ingick i en landsomfattande Karl XII-eufori med centrum i Stockholm, där statyn i Kungsträdgården nu uppenbarades för en skådelysten allmänhet. Sedan återgick firandet till det normala, d v s det blev åter en studentfestlighet, om också än en gång utvidgad år 1873. Nils Flensburg (1855-1926) har åskådligt tecknat bilden av hur det gick till detta år, då den stora allmänheten var inbjuden både att gå med i fackeltåget och att delta i eftersitsen på AF:

Den utsträckta handen mottogs med begärlighet, särskildt af stadens handelsbokhållare och yngre handtverkare. Utstyrda med sina bästa kläder, inställde sig dessa i god tid på Tegnérsplatsen, där utdelningen af beckfacklorna försiggick. Tyvärr hade de flesta uraktlåtit att iföra sig den skyddande förklädnad, som alltid bör anläggas vid dylika tillfällen, och följden af denna oförsiktighet blef ett och annat brandmärke, som deras galakläder länge bevarade som minnen af den festliga processionen i studenternas led. (Flensburg s 286f).


De i pressen återgivna talen vid gillet efteråt handlade mer om universitetets förhållande till samhället i övrigt än om Karl XII och hans tid. Och festkvädet, som hette "Till Lunds borgerskap", nämnde inte den stupade konungen, knappast ens anspelade på honom.


B. Storm och stiltje (1876-1900)

1) Traditionen luckras upp

Redan under denna period började Karl XII-firandets ställning att försvagas, och endast 11 av de 25 åren genomfördes något fackeltåg. Att det inte blev något 1876 berodde dock inte på likgiltighet inför vår ärorika historia - detta år firades den 4 december 200-årsminnet av slaget vid Lund med pukor och trumpeter. Och man hade den 30 november verkligen tågat till Katedralskolan, dock mitt på dagen och utan facklor, vilket synbarligen var fallet även de närmast följande åren. Fackeltåg igen 1879-81, men sedan blev det åter middagståg ett par år, "eftersom alltför få anmält sig" på de framlagda teckningslistorna - "alltför få" innebär troligen under 150 personer, den gräns som man länge brukade sätta för att garantera högtidlig stämning.

Så fortsatte hela 80-talet med vacklande uppslutning kring den nu 30-åriga traditionen. Alldeles städat gick det inte alltid till då heller: Folkets Tidning skrev om "de mångfaldiga oordningar och råa tilltag, som i synnerhet af lärlingar och öfverlastade personer [...] vid fackeltågen sätts i scen." (FT 19/11 1889).

Och år 1889 drevs frågan om fackeltågens vara eller icke vara till sin spets.


2) Kulturradikalerna segrar - och faller

Under 1880-talet hade den s k studentradikalismen vuxit sig stark i universitetsstäderna, så också i Lund, även om utvecklingen här till en början gick långsammare än i t ex Uppsala och Köpenhamn. Men våren 1889 hade studentkåren beslutat fira en särskild fest till minnet av den franska revolutionen, vilket säger en del om tidsandan. Det är då inte underligt att man samtidigt tydligare än förut ifrågasatte Karl XII-firandet. På hösten beslöt så kårens deputerade med 24 röster mot 16 att föreslå

att den hittills firade Carl XII:s-festen icke vidare måtte firas på den grund att vår tid ej längre kan anse Carl XII:s historiska betydelse vara af den art, att hans minne framför andra historiska personligheters bör genom en återkommande fest högtidlighållas (Kårmötesprotokoll 19/11 1889)

Men när kårmötet hölls den 19 november, visade det sig att radikalerna inte var i majoritet bland studenterna. Bara 148 av 404 röstade för deputerades förslag. Ändå var det ett nederlag för Karl XII:s sympatisörer, eftersom de enligt stadgarna behövde vara minst dubbelt så många som de övriga för att det skulle bli någon fest. En sorgsen skald lät sina känslor inför denna händelse få utlopp i Lunds Dagblad (rubr. "Lund den 19 nov 1889" i LD 30/11 1889):

På sin tunga väg emellan Holofzin och Fredrikshall
tog här in en gäst, som sällan någon like finna skall.
Såren läktes, gräset grodde uppå grafvarne igen,
och på Gud och Kungen trodde Sveriges friska ungdom än.

Minne, som ur dödens dalar än till slägt, som komma skall,
ej om segerns "glädje" talar, men om hjeltemod och fall!
Ack, det blod, som kinden brände frös till is på Norges fjell,
och den glimt, som hoppet tände, släcktes i November-qväll.

Men det storas vålnad sväfvar, Carolina, kring din mark:
i dess skugga fram du sträfvar, hoppets enfald gjort dig stark.
Skall hon skörd för minnet bära nya hundrasjutti år,
sen den unge hjeltens ära vid votering föll i går?

Ja, "hoppets enfald" ställde verkligen "nya hundrasjutti år" i utsikt, ty redan nästa år hade motståndarnas skara krympt till 105 av 404, och fackeltåget återupptogs alltså. Men beslutet hade föregåtts av en debatt som var minst lika intensiv som föregående års tvåtimslånga, under vilken den unge naturvetaren Bengt Lidforss föraktfullt karaktäriserat kung Karl som "ett löjtnantsgeni". (Beyer s 74, FT 23/11 1889)


3) Koch-festen och försvarsförbundet

Karl XII-striden 1889-90, den livligaste som stått i studentkretsar, var emellertid inte över för det. Radikalerna beslöt att anordna en fest till ära för tuberkulinets uppfinnare Robert Koch. (Under studentmötet den 26 november hade från Berlin anlänt ett telegram, som meddelade att studenterna därstädes tillsammans med åtskilliga föreningar förberedde ett stort fackeltåg till professor Kochs ära. Förmodligan har kulturradikalerna redan tidigare känt till och inspirerats av dessa planer. FT 28/11 1890). Först försökte de få kåren med sig, och det skulle förmodligen ha gått bra, ty de hade deputerades stöd, om förslaget inte (med rätta) uppfattats som framställt i mot Karl XII-firandet polemiskt syfte. Motionärerna nämnde själva i sin skrivelse att de reserverat sig mot kårens beslut att fira Karl XII:s fest, och nu fick de igen av den konservativa majoriteten som avslog förslaget, med motiveringen att frågan vore "för tidigt väckt".

Resultatet blev alltså att två studentfester samtidigt hölls den 30 november. På Knutssalen i Stadshuset var 150 studenter närvarande för att hylla Koch och tal hölls av med kand Karl Petrén (i fridsam och resonerande ton), av amanuens Bengt Lidforss (mindre fridsamt) samt kand Adolf Strömstedt, som framförde det av honom själv skrivna poemet De och vi (se bil. 3), där motsättningen inom studentvärlden beskrevs i gripande och uppfordrande ordalag. Ävenså hedrades författaren och liberalen August Blanches minne i ett, enligt Folkets Tidning, "af entusiasm för skalden och frihetskämpen prägladt tal" - den 30 november var nämligen även dennes dödsdag. (FT 2/12 1890)


"De andra" kunde nu åter fira Karl XII-dagen med fackeltåg och sång. "Ett ovanligt stort antal åskådare" rapporterades. Och samma dag hade Lunds och dess omnejds försvarsförbund haft sin första fest, nämligen i AF:s stora sal, där "studentkapellet" stod för musiken och kårordföranden, docent Wrangel, inledde. Efter att unisont ha sjungit "Du gamla, du friska" (sic!) beskådade man s k levande tavlor; det var medlemmar i gymnastikföreningen som klätts ut i tidstrogna kostymer. De visade Karl X:s samråd med Erik Dahlberg, Karl XI:s aftonbön efter slaget vid Lund samt Karl XII:s likfärd, och de presenterades av professor August Quennerstedt. Efter Herrliga land, bön av kh Hallberg och Vår Gud är oss en väldig borg utropades: "Gud bevare konungen och fäderneslandet!"


4) Seklets sista decennium

Man kunde vänta sig att det nu, efter denna uppslutning kring konung och fädernesland, skulle bli ordentlig fart på fackeltågandet igen. Och följande år, 1891, firades den 30 november verkligen med all sedvanlig pompa och till tonerna av Dåne liksom åskan, bröder. Men redan 1892 trasslade det åter till sig. Tidningen Arbetet i Malmö, "organ för klassmedveten arbetarrörelse", kunde triumferande meddela: "Karl XII:s minne håller nu faktiskt på att bli en saga blott". Hur så? Jo, då anteckningslistorna för deltagande i fackeltåget togs in, fanns på dem enligt Arbetet inte ett enda namn uppskrivet! (Arbetet 1/12 1892)

Det blev heller inget fackeltåg - och ändå fick Karl XII sin hyllning. Klockan 1 em fördes nationsfanorna ner till Katedralskolan, där docent Arthur Stille höll tal till minnet inför såväl studenter som utkommenderade skolelever med lärare (ett välkommet avbrott i schemat, får man förmoda). Men studentsångarna medverkade inte; "en mycket kännbar brist" (LW).

Flaggorna var hissade på såväl AF-borgen som Katedralskolan. Men det var denna gång inte i första hand för Karl XII:s skull. Nej, urtima riksdagens försvarsbeslut (bl a om värnpliktsarméns införande) var just fattat, och kuratorskollegiet hade velat ge offentligt uttryck för den glada stämning som beslutet väckt. AF:s överstyrelses ordförande, professor Martin Weibull, hade menat att det denna dag liksom 1593 kunde sägas att "nu är Sverige vordet en man." 300-årsjubileet av bemälda Uppsala möte stod ju för dörren; detta var nota bene en tid då man fortfarande i vida kretsar såg positivt på reformationen (vad som egentligen celebrerades under Svenska kyrkans nyssförflutna "jubelår" är väl för de flesta ännu höljt i dunkel).

Och när studenterna under sina fanor återvänt till Akademiska Föreningen, höll kårordföranden, docent Pfannenstill, från stora trappan vid Tegnérsplatsen ett tal om försvarsbeslutet såsom en grundval, "varpå fosterlandet kan bygga en ny, rik och stark tuveckling."

Nästa år kom dock inget tåg till stånd, vare sig med eller utan facklor - det enda som utvisade dagens betydelse var de hissade flaggorna på AF-borgen. År 1894-95 ägde dock fackeltåg rum i vanlig ordning. Men sedan dröjde det till sekelskiftet, d v s hela fem år, innan Karl XII i Lund hedrades med mer än flaggning. Jag har inte funnit någon uttalad opposition mot fackeltågen dessa år - det var tydligen likgiltigheten som firade triumfer.


1900-talet började dock bra för Karl XII. Han fick den 30 november 1900 en marmortavla på Katedralskolan, med inskriften "Konung Carl XII hade här sitt högkvarter 1716-18" och skänkt av major R Södermark. Och förutom allmän flaggning från stadens offentliga byggnader, skolor m m hölls ånyo fackeltåg och därefter samkväm i AF:s stora sal. (Under rubriken "Han kunde icke vika" meddelade LD 1/12: "en af flaggstängerna å universitetshuset bräcktes vid middagstiden i går af den ganska hårda stormen tvärt af, hvarför flagghyllningen till Karl XII:s minne måste för återstoden af dagen inhiberas.") På AF lyssnade man på Kronprinsens husarregementes kår och sjöng unisont de nordiska nationalsångerna och Björneborgarnas marsch Leven utbragtes för bl a Paulus Krüger, president för "Transvaalrepubliken" i Sydafrika och boernas ledare i det pågående kriget mot britterna. (Nelson Mandela var ännu inte påtänkt).




C. Studenterna troppar av (1901-20)

1) Professor Arthur Stille och spexandet

Vid sekelskiftet hörde docent Arthur Stille (1862-1922) till de alltmer framträdande lundaprofilerna. Han hade i yngre dagar gjort sig känd som spexförfattare (till det första stora lundaspexet Gerda 1886, se Hillerdal/Starfeldt s 248f), men var nu stadgad historiker med krigshistoria och särskilt Karl XII som specialitet. Samma år som han fick professors namn (1905, riktig professor blev han först fyra år senare) var dock studenterna respektlösa nog att i stället för fackeltåg den 30 november framföra spexet Här på AF.s stora sal. Det var i och för sig också ett försök att göra historien levande, men handlade om 1200-talets Lund och Birka, vilket ju inte direkt anknöt till dagens speciella firningsämne.

Ändå hade uppståndelsen kanske varit större året innan, då man visserligen haft fackeltåg i god ordning, men efteråt samlats till uruppförandet av Kungen och Riksprocentaren, enligt uppgift första gången man vågat spela spex på en av våra nationella minnesdagar. Det ansågs på vissa håll som smutskastning av hjältekonungens minne, med ty åtföljande indignation å dennes vägnar.

Alltnog, när inte studenterna tänkte celebrera Karl XII-dagen, gjorde professor Stille det i stället med ett tal på Kulturen vid middagstid. Men nästa år, alltså den 30 november 1906, fick han hålla till på Akademiska Föreningen, ty nu hade studentkåren åter ordnat fackeltåg (vid vilket kårordföranden Fredrik Böök höll minnestal på vers!), och därefter fick man istället för spex lyssna till professorns föredrag om krigarkungen.

Även år 1907, då Kulturen fyllde 25 år, gick siste november alltigenom värdigt av stapeln - t o m landshövdningen och biskopen (och andra som varit på Kulturens bankett) gick detta år med i fackeltåget, varvid förutom den vanliga av fosterländsk kamplusta genomsyrade poesin även sjöngs Studentsången! Återtåget gick denna gång till Kulturen, där ett par brandsoldater såg till att fackelbålet inte hotade det jubilerande muséet.

Men när den 30 november 1908 stod för dörren, återgick studenterna till att fira dagen på ett mer vanvördigt sätt. Nu var det lundaspexens spex, Uarda, som för första gången presenterades i sitt fulla omfång (det hade i ett betydligt kortare utförande fungerat som karnevalsspex tidigare under året). Detta hindrade inte att man dessförinnan fackeltågat till Katedralskolan, där kårordföranden Hintze "erinrade om att i hjältekonungens person just sammanfattades de karaktärsdrag, som alltid böra vara tillfinnandes hos ett folk, som vill framåt." Den gamla seden med ringdans runt fackelbålet vid AF-borgen tillämpades sedan, innan man förväntansfullt bänkade sig i Stora salen. Egentligen var alltför få anmälda (55 av stipulerade 100 enligt teckningslistan), men genom att på detta sätt låta fakeltåget bli ett pikant preludium till spexet kunde man låta det gå av stapeln också detta år.

Från och med nu blev 30 november (eller åtminstone dess närmaste lördag) i första hand Lunds studenters stora spexdag, och även om det blev fackeltåg av också 1912-13 (trots att fackelbärarna då betydligt understeg 100-talet) var det knappast längre kvällens höjdpunkt. Man kunde t ex spela den för dagen passande pjäsen Kungen och riksprocentaren - men lika gärna något annat.



2) Militären räddar Karl XII:s ära

Åren 1914-20 fördes inga facklor Katedralskolan t & r. När första världskriget bröt ut blev visserligen måna studenter inkallade, men nog tycktes Karl XII:s minne mer än vanligt aktuellt, och den 30 november 1914 hade kåren (eller i vart fall Sociala Utskottet) tänkt sig ordna ett fackeltåg. Men Lunds Dagblad kunde med outtalat beklagande konstatera:

Det i afton planerade fackeltåget har inte rönt det väntade intresset. I går kväll hade endast ett 20-tal studenter anmält sig vilja deltaga i tåget, och då minimiantalet var fastställt till 100, tyckes det vara synnerligen klena utsikter - för denna gången.

Emellertid samlas kåren kl 9 e m å Föreningens stora sal för att se på spexet Nero. (LD 30/11 1914).

Ändå blev den gamle (nåja) krigarkonungen inte utan hyllning denna människoslaktens höst. Det var - naturligtvis - Kulturhistoriska muséet som öppnade sina portar för en riktig "militärfest", där alla de i Lund förlagda trupperna mötte upp. Endast 400 biljetter utbjöds till en, som man får förmoda, hugad allmänhet, och de lyckliga hundratalen kunde från museibyggnaderna se hur trupperna formerade sig på den marschallbelysta gården. Intendent Georg Karlin hälsade välkommen och docent P Sörensson höll tal till Karl XII:s minne. Regementsmusiken förhöjde stämningen.

Scenen upprepades nästa år. Då höll professor G Aurelius minnestalet och en mindre kör ur Lunds Studentsångförening medverkade med sång. Men det verkar inte som om det blev något arrangemang 1916-17.


3) Krigsslut och 200-årsjubileum

Möjligheter att fira jubiléer brukar ju dock sällan försummas, och den 30 november 1918, då krigets sordin inte längre dämpade stämningen, fick en festlig prägel runt om i landet. I Lund hölls minneshögtid i universitetsaulan, varvid professor Stille, sedan studentsångarna sjungit Kung Karl, den unge hjälte, talade eller rättare sagt docerade om konungens bedrifter. Akademiska kapellet spelade därefter och studentsångarna sjöng ånyo. Minst lika mycket musik blev det på studentaftonen samma dag, då professor Stille ånyo medverkade, denna gång med ett föredrag vilket, enligt LD, "formades till en framställning och en kritik af olika riktningar i den vetenskapliga forskningen om Karl XII".

Även i stadens lägre undervisningsanstalter hölls minnesstunder och tal för Karl XII och hans karoliner. T ex talade vid Högre elementarskolan för flickor fröken A Rönström om "Karl XII i Lund och vid Fredrikshald."



4) Fackeltågsfrågan tas upp igen


År 1919 förflöt utan fackeltåg, men 1920 utlyste Sociala utskottet ett sådant och lade fram teckningslista. Vi kårmötet den 25 november väckte detta diskussion. Vissa menade att Sociala utskottet inte borde ha tagit detta initiativ utan kårens hörande, eftersom fackeltågen av allmänheten uppfattades som arrangerade av studentkåren och med tanke på det nyss avslutade världskriget vore allmänt olämpliga. Ordföranden, docent Åke Hassler, pålyste nytt kårmöte till den 29 november för vidare behandling av frågan (Kårmötesprotokoll 25/11 1920).

När kåren så åter sammanträdde kunde ordföranden meddela att Sociala utskottet beslutat inställa festen p g a alltför ringa anslutning, och kårens deputerade (som förberett ärendet) föreslog att man skulle låta det därvid bero. Men Sociala utskottets förman, fil mag Ossian Lindskoug, ville försvara Utskottets agerande med att fackeltågen inte ginge i kårens namn utan vore en festlighet av mer privat karaktär. Majoriteten höll dock inte med honom om detta. Följande uttalande antogs:

Då det skall anordnas hyllningar eller opinionsyttringar, som gå i Kårens namn eller i varje fall av allmänheten uppfattas som Studenkårens, bör Kåren höras. (Kårmötesprotokoll 29/11 1920)

I tidningen Lundagård (som börjat utges detta år) fanns nästa vecka en beskrivning av vad Sociala utskottet sysslade med. Där kunde man läsa att det ordnade fester den 30 april, den 4 oktober (Tegnérfesten) och den 30 november, "av vilka dock den sistnämnda ej alls behöver firas, då denna festtradition numera är utdöd." (Lundagård 11/1920)


Det var varken första eller sista gången som 30 november-traditionen dödförklarats, men "ryktet om dess död" har, för att tala med Mark Twain, hittills ständigt visat sig vara "betydligt överdrivet."




D. 30-novemberföreningen rycker in (1921-50)

1) Facklorna tänds igen


Hösten 1921 gick Karl XII-frågan mot sitt avgörande i Lunds studentkår. Det var då hela åtta år sedan fackeltåget senast gick av stapeln (det näst längsta uppehållet i dess historia), och 150 personer hade lämnat in en petition om dess återupptagande. Deputerade hade föreslagit avslag på petitionen, och 225 av 346 höll med deputerade på kårmötet den 14 november. - vilket innebar att bara 121 personer stödde petitionen! Men deputerades förslag föll likväl, eftersom det hade behövt 2/3 majoritet (!?).

Den 21 november hölls så ett nytt kårmöte, varvid frågan skulle avgöras. Deputerade lade då fram följande förslag till resolution:

Enär stadgarna i §29 sannolikt avse att garantera att hyllningar från kårens sida icke böra anordnas i andra fall än då kårmedlemmarna därtill i stort sett äro eniga, anse deputerade, med hänsyn till den stora meningsskiljaktighet, som inom kåren tycks råda om lämpligheten av att den såsom sådan anordnar fackeltåg den 30 nov. till firande av Karl XII:s minne, sig böra tillstyrka kåren att, under uttalande av att från dess sida intet hinder möter att medlemmarna i kåren enskilt ära Karl XII:s minne, icke bifalla det väckta förslaget. (Kårprotokoll 21/11 1921).

Nu inträffar det märkliga att det sedvanliga grälet om Karl XII och fackeltågen uteblir. Inte en enda talar emot deputerades förslag, och bland dem som talar för detta återfinns även fil mag Georg Göransson, den ledande figuren bland "karolinerna". Kåren avslår alltså de 150:s begäran om fackeltåg, och gör det enhälligt! (Enda missljudet kommer från en amanuens, som tycker att studentlivet är så "festligt på festdagen" att kåren borde fortsätta 30-novemberfirandet - fast med något annat festföremål!).

Tydligen hade fackeltågsvännerna redan före den 21:e resignerat och beslutit ta firandet i egna händer. En vecka senare meddelades att "För högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag har en särskild förening, 30-novemberföreningen, bildats". Och den 30 november hölls det första fackeltåget på 8 år inför stora åskådarmassor ("hela staden var på benen", enligt Lunds Dagblad), och 30-novemberföreningens grundare Georg Göransson höll ett tal, där Karl XII:s hederliga syften ställdes mot Versaillesfreden, där "lögn, lömskhet, fanatism och förtal ha segrat över redbarhet, tro och heder, och följderna därav komma att sträcka sig släktled framåt i tiden."

Så hade alltså en tradition som i sex decennier upprätthållits av Lunds Studentkår gått över till en särskilt förening, bildat just i syfte att föra den vidare. Det är angeläget att framhålla, att 30-novemberföreningen den gången bestod av universitetsstuderande och "graduerade". och att det alltså inte var några utanför akademin stående som ryckt in där studerande troppat av. Men studenterna som förenad kår stod inte längre bakom 30-novemberfirandet, och även den nybildade föreningen insåg skillnaden och kom att arbeta för en återgång till den gamla ordningen.


2) Det glada 20-talet

Nu följde tre decennier där fackeltågen gick regelbundet som aldrig förr. Så var de ju heller inte längre beroende av stormiga kårmöten. Inför 1922 års fackeltåg annonserade föreningen och påminde dem som tänkt delta om att bära nattskjorta ("labbisrock") och studentmössa, samt erbjöd facklor till ett pris av 1:50 (LD 29/11 1922). Föreskriften om studentmössa onödiggjorde ju ytterligare begränsningar av deltagandet. Facklorna var paraffinfacklor, något som Arbetet anmärkte på eftersom det tydligen gjort folk besvikna. (Arbetet 2/12 1922).

Åren därefter blev dock högtidligheten allt solennare, under medverkan av "Södra skåningarnas musikkår." (De kom från Södra Skånska Infanteriregementet, sedermera I7). Det noteras också särskilt att affärsmännen släckte skyltbelysningen, "vilket hör till". Fackelbärarnas antal kunde dock variera kraftigt, 1928 var det "inemot 150" men 1929 "endast cirka 50" personer, vilket med tanke på källan knappast torde vara en underdrift. De kunde dock alltfort räkna med allmänhetens intresse. Åtminstone några av åren anordnades efteråt supé på AF för 30-novemberföreningens medlemmar och andra hugade - 1929 höll själve docent Sture Bolin, föreningens dåvarande ordförande, högtidstal vid eftersitsen.

År 1926 överskuggades Karl XII-arrangemanget av Slagets vid Lund 250-årsjubileum, som drog ett tiotusental till försoningsmonumentet. Den med konungens närvaro hedrade minneshögtiden i domkyrkan vållade en för tiden typisk konflikt, som vi senare ska återkomma till, trots att det i det här fallet gällde elfte Karl och inte hans mer berömde son.


3) Åter till Kulturen

Vid Kulturhistoriska muséets 25-årsjubileum 1907 hade som nämnts fackeltåget avslutats där. Under krigsåren var ju Kulturen centrum för Karl XII-forandet. Och 30-talet innebar bokstavligen ett återtåg till Kulturen - fr o m 1931 avslutades fackeltågen framför den Karl XII-byst, som vid nyssnämnda jubileum donerats av zoologiprofessor August Quennerstedt (universitetsrektor 1895-99). Detta år, 1931, höll den 72-årige intendenten Karlin ett anförande, där han i Kulturhistoriska föreningens namn bad 30-novemberföreningen alltid vara välkommen till Kulturen.

(På AF hölls samma kväll en livlig debatt om "ungdomens vapenövningar", d v s den s k landstormens värnpliktsförberedande utbildning av ungdom som börjat under världskriget (1915). Lunds arbetarekommun hade protesterat mot att landstormen hade ett vapenupplag på Katedralskolan, vilket rektor Josua Mjöberg nu försvarade. Professor C Lindskog klagade på arrangörernas - förutom arbetarekommunen också föreningarna Frihet, Clarté och D Y G - val av datum: "tydligen hade man helst velat ha en privat andaktsstund med sina trogna". Men många "otrogna" hade trots allt mött upp, bl a en grupp nationalsocialister, av vilka någon yttrade: "Det är synd att Karl XII inte är här!" (LD 1/12 1931, Arbetet 1/12 1931))

Den 30 november året därefter firade Kulturen 50-årsjubileum, och dagen till ära fanns kronprins Gustav Adolf och prins Eugen på plats. Jubileet firades i huvudsak på AF:s stora sal med tal av Kulturhistoriska Föreningens ordförande, biskop Edvard Rodhe, men fackeltåget till Karl XII:s minne kom liksom att ingå i dagens högtidligheter. Fackelmännen hyllade de gästande prinsarna vid återkomsten till Kulturen, och intendenten tackade dem varmt.

Sedan dess har varje fackeltåg avslutats vid Karl XII:s byst på Kulturen, fram till 1983, då bysten demolerades natten till den 30 november. Och efter 1984 har 30-novemberföreningen över huvud taget inte tillåtits tåga till Kulturen. Varför ska vi återkomma till.


4) Karl på ännu ett kårmöte

Mycket hände som bekant under 30-talet, både i stora världen och härhemma. Utvecklingen i Lund, som vi närmare ska se på senare, gjorde att Karl XII-frågan mot slutet av decenniet återigen blev aktuell också på kårmötena. 30-novemberföreningen gjorde nämligen i slutet av 1937 den, som det visade sig, fullt riktiga bedömningen att tiden nu var mogen att föreslå Studentkåren att den skulle återta ansvaret för fackeltågsarrangemanget. Men inte villkorslöst: "Som oundgänglig förutsättning för studentkårens övertagande av detta minnesfirande måste ett bibehållande av de hittillsvarande formerna anses." (30-novemberföreningens protokollsbok 10/12 1937)

Torsdagen den 17 februari 1938 var det så dags: 30-novemberföreningens skrivelse av den 19 januari skulle behandlas på Lunds studentkårs kårmöte. Skrivelsen innehöll en tillbakablick på fackeltågets historia och föreslog att det åter borde bli en kårens officiella fest. Det viktigaste skälen vore:

I. Att festen inte skulle kunna beskyllas för att vara en politisk manifestation om kåren stod bakom den.

II. Att festen verkligen traditionellt är Studentkårens fest, ja, dess äldsta näst "Nordisk fest till fädrens minne".

Men deputerade i beredningsutskottet hade förordat avslag, p g a att deltagarna i fackeltåget brukat vara så få i förhållande till hela studentkårens numerär, att det syntes "föga sannolikt, att Lunds studenter skulle omfatta Karl XII-minnet med den särskilda hängivenhet, som bör vara grunden för att studentkåren såsom sådan högtidlighåller ett minne." Deputerade tyckte inte att Karls vistelse i Lund var skäl nog för ett fackeltåg och hänvisade till den utgiftsökning som skulle bli följden om kåren övertog Karl XII-festen.

När så frågan skulle avgöras, begärde 30-novemberföreningens ordförande, Sam Aurelius, ordet och höll ett anförande, varefter han yrkade att kårmötet nu skulle uttala sig principiellt för ett återupptagande av Karl XII-firandet, och senare låta utreda de ekonomiska och organisatoriska frågorna. Därefter förklarade ordföranden överläggningen avslutad. Efter sluten votering visade det sig att Aurelius fått 308 av 426 med sig, varför hans förslag blivit antaget med 2/3-majoritet. Kåren hade alltså beslutit att åter ställa sig bakom Karl XII-firandet (Kårmötesprotokoll 17/2 1938).

Men när kåren den 11 maj skulle ta ställning till utredningen av detaljfrågorna, visade det sig att endast 230 av 379 stod fast vid förra kårmötets beslut. Majoriteten var inte längre tillräckligt stor. Inte heller 1938 blev det alltså ett fackeltåg i kårens regi, trots att 358 av 573 på kårmötet den 16 november s å uttalade sig för ett sådant. Så 30-novemberföreningen fick fortsätta sin verksamhet på egen hand, men trots allt med vinden i ryggen. Och med ett visst ekonomiskt stöd från AF. (Kårmötesprotokoll 11/5 och 15/11 1938. Bidrag från Af utgick fram till 1945 (de sista åren med 100 kr / år enligt 30-novemberföreningens protokollsbok)).


5) Alla tiders fackeltåg

Ett fackeltåg efter första världskriget kan dock sägas ha gått i kårens namn. Lundagård visste att meddela hurusom "fackeltåget den 30 november var imponerande: ryssarna firade dagen med inmarsch i Finland." (Lundagård 12/1939).  P g a ryssarnas anfall mot Finland blev fackeltåget detta år verkligen imponerande, förmodligen det största någonsin - för första gången på många år fördes nu nationsfanorna i täten efter musikkåren och fackeltåget bestod av 250 studenter (och studentskor), mängden av åskådare oräknad.



6) Fackeltågen dör ut - eller går i dvala

Men ett decennium efter den grandiosa manifestationen 1939 var traditionen på utdöende - några "goda år" under andra världskriget till trots. Sten Carlsson tar i högtidstalet 1945 upp just problemet med den sviktande uppslutningen - 1947 var fackelbärarna endast "ett dussintal"(!) och 1949 bortåt 30". Året därefter (då man också lagt av de sedvanliga "nattskjortorna") hölls det sista fackeltåget i den 30 tåg långa obrutna traditionen från 1921. Lunds Dagblad uppger att det ännu den 30 november 1948 "flaggades allmänt från såväl offentliga som enskilda byggnader i staden", men nog var även flaggningen på utdöende.

Åren innan 30-novemberföreningens verksamhet upphörde präglas dess möten av missmod och förslag om att "förpuppa sig". Förutom medlemmarnas fåtalighet gjorde indragningen av anslagen från Akademiska Föreningen situationen alltmer prekär. Den 16 november 1948 hölls ett sammanträde dit allmänheten inbjudits för att diskutera Karl XII-firandets framtid - men endast några fackeltågets tillskyndare yttrade sig (många motståndare tycks inte ha dykt upp och anhängarna var knappast stort fler). Tre ytterligare fackeltåg hölls alltså, men sedan var det slut. Definitivt slut? (30-novemberföreningens protokollsbok 26/10 1947, 16/11 1948).






E. Det återupplivade fackeltåget (1965-93)

1) De första upplivningsförsöken

Hundraårsdagen av det första fackeltåget i Lund tycktes jubilaren vara lika död som konung Karl. Och när 50-talet gick ut hade traditionen legat nere längre än någonsin tidigare. Men den 30 november 1960 spreds i Lund ett flygblad "Till Ungdomen" från "föreningen KONUNG CARLS DRABANTER", alias en 15-åring vid namn Lars Hultén. Det var inte så mycket en påminnelse om dagens historiska betydelse som en pamflett riktad mot det "materialistiska kulturförfallet", vållat av "marxistiska dödgrävare" och "desperata demokrater".

Några månader senare, den 1 januari 1961, kunde lundaborna ta del av ett upprop, undertecknat av tre till något mognare ålder komna personer, bland vilka märktes den som senast varit ordförande i 30-novemberföreningen, gymnastikdirektör Lars-Olof Roland, samt pol stud Lennart Ryde (dåförtiden stadsfullmäktigeledamot, numera kommunfullmäktiges ordförande). Däri kallades alla intresserade till ett restituerande möte på Akademiska Föreningen. Mötet ägde också rum (samma månad), och ett 20-tal personer var närvarande. Man valde styrelse och tanken var att anordna fackeltåg samma år, men av någon anledning kom det att dröja ytterligare fyra år innan traditionen återupptogs. 

Under mellantiden hade Lars Hultén gjort "studiebesök" i bl a Uppsala, där 30 november-firandet fortsatte som studentarrangemang ända till 1983, och där "Allmänna sången" tågade från Carolina Rediviva till Skytteanska valvet för att slutligen från Dombron kasta sina facklor i Fyrisån. (LH 2/5 1993). År 1950 hade uppsalastudenternas kårvice vållat stor uppståndelse genom att i högtidstalet gå till angrepp mot en som han menade "förfalskad bild av Karl XII". "Hans personlighet och gärning må mana till eftertanke men ej till efterföljd", slutade v kårordf lic Boman (UNT 1/12 1950). Talen i Uppsala distanserade sig ö h t alltmer från festföremålet, för att under de sista decennierna helt upphöra - firandet blev en Allmänna Sångens i st f kårens angelägenhet, en fest "till minnet av minnet" (NJH 1993).


2) Fackeltåget drar igång

Den 25 november 1965 satt nio unga herrar församlade i ett studentrum på högkyrkligt präglade Laurentiistiftelsen i södra delen av stan. Nu skulle man göra ett nytt försök att blåsa liv i 30-novemberföreningen. Stadgarna från 1961 antogs i oförändrat skick, och en ny styrelse utsågs bland de närvarande. (1961 års stadgar var desamma som de av år 1939, förutom §2, som nu inte längre skulle begränsa medlemskapet till "akademiska medborgare", samt en mindre ändring i §4).

Och nu blev det fackeltåg igen! I Sydsvenskan 1/12 1965 kunde man läsa:

Fackeltåget. En gammal, men avbruten tradition återupplivades i går kväll med ett fackeltåg till Karl XII:s minne. Drygt 100-talet studenter ställde upp på Tegnérsplatsen, där MFF-orkestern svarade för den musikaliska upptakten, och sedan gick tåget den traditionella vägen enr till Katedralskolans gård, där kandidat Lars Hultén i ett kort anförande erinrade om Karl XII:s insatser i svensk historia. Till tonerna av Marcia Carolus Rex gick återtåget till Karl XII:s staty framför "Bondpinan" på Kulturen, där facklorna kastades. Det hela förlöpte värdigt. Många åskådare hade infunnit sig på Katedralskolan. (SDS 1/12 1965)

Det blev alltså Lars Hultén som höll det första högtidstalet till Karl XII:s minne på 15 år. Faktiskt var biskop Martin Lindström (som hållit talet 25 år tidigare) tillfrågad, men han hade avböjt. Och kanske var det ändå mest naturligt, att den man, som mer än någon annan personifierat Karl XII-firandet i Lund, inledde den nya serien minnestal vid Katedralskolan.

Man hade som synes lyckats enrollera Malmö FF:s orkester; Södra Skånska Regementets (I7:s) musikkår, som i många år stått för marschmusiken den 30 november, kunde inte förmås att ställa upp utan vidare och krävde vid senare förfrågningar ett alltför högt arvode för att vara aktuell. (LH 3/5 1993 - härifrån kommer också de flesta av kapitlets övriga uppgifter om föreningens verksamhet).

Skånska Dagbladet gick genast till frontalangrepp. Löpsedeln såg ut så här:

FACKELTÅG
av studenter
LUNDASPEX
eller väckt
NYNAZISM?

Och inne i tidningen kunde man läsa att en "storsvensk förening" var "pånyttfödd", samt att "grunden till att traditionen upphörde låg i att föreningen visade politisk aktivitet med tendenser långt ut på högerkanten." (SkD 1/12 1965)


3) De lugna åren


Trots allt kunde fackeltågen de närmast följande åren försiggå utan anmärkningsvärda störningar. Efter tre år med MFF följde sex år med Trelleborgs musikkår och fr o m 1970 beledsagades fackeltåget av ridande polis. År 1970-72 inhyrdes dessutom "Lunds husartropp". Egen fana fick föreningen 1970.

Vid tåget till 250-årsminnet av Karl XII:s död, alltså 1968, deltog över 100 fackelbärare, rekord för tiden 1965-85. Lokala media uppmärksammade detta jubileum, men förbigick senare fackeltågen med tystnad, vilket föranledde föreningen att under 70-talet inrätta en pressombudsman.

Samma år (1968) slutade föreningen lägga ut teckningslistor för deltagande i tåget eftersom de inte togs seriöst (redan på 40-talet hade folk skrivit "Adolf Hitler" och liknande). Istället fick vem som ville möta upp den 30 november och bära en fackla så långt lagret räckte.


4) Motdemonstrationerna tar fart

Till de många besynnerligheter man möter genom fackeltågshistorien hör, att när det i början av 70-talet startades motdemonstrationer, var det inte FNL-are eller andra vänstergrupper utan MUF (Moderata ungdomsförbundet) som tog initiativet! Den då starka "amerikofila" strömningen inom förbundet (eller åtminstone dess lundaavdelning) ville distansera sig från de mer konservativt/nationalistiskt sinnade rörelser, till vilka 30-novemberföreningen var att hänföra. Så vid fackeltåget 1972 kunde åskådarna fördjupa sig i av ungmoderater utdelade flygblad, som innehöll polemik mot både Karl XII och hans vänner.

Ännu ett par år var det högern som störde friden, men när vänstern fick annat än vietnamkriget att tänka på, d v s efter 1975, tog den över ansvaret för motdemonstrerandet. Men burop och ägg var det enda som flög genom luften.


5) Det börjar osa hett

Under det glada 80-talet blev stämningen allt mer infekterad. År 1982 hade någon hällt rödfärg över Karl XII-bysten på Kulturen, och året därpå, natten till den 26 november 1983, vältes den överända och skadades svårt. Personalen fraktade bort den, för gott skulle det visa sig. (SDS 16/11 1983. Förstasidesrubriken löd "Karl XII fick åka moped").

Nästa år, 1984, utbröt full kalabalik. Åskådare häcklade fackelbärarna i talkörer, och när häradshövding Lars Åhlund skulle hålla tal vid Katedralskolan började ägg och stenar regna, vilket de 22 poliserna på plats inte kunde förhindra. När fackeltåget kom till Kulturen (för-)följdes det fortfarande av motdemonstranterna. Grinden till Kulturens gård stängdes, men polisen bedömde att detta var otillräckligt för att förhindra våldsamheter. Därför stängdes fackelbärarna in i själva muséet, där de fick sitta i ett par timmar innan de kunde skjutsas hem eller till järnvägsstationen (det var ju inte längre endast lundabor som högtidlighöll den 30 november i Lund). Eftersitsen på Grand fick alltså ställas in. Polisen grep fyra ungdomar, som dock släpptes samma kväll. (SDS 1/12 1984. Följande skildring bygger på SDS:s första decembernummer resp år).

År 1985 var ett ganska "lugnt" år - men det berodde på att det nu var omkring 100 poliser närvarande, alltså mer än dubbelt så många som Karl XII-firarna! Och detta år fick fackeltåget för första gången sedan 1930 avslutas på Tegnérplatsen, eftersom det inte längre var "välkommet" till Kulturen.

År 1986 var poliserna ännu fler (119) men då hade de s k antirasisterna mobiliserat och kunde ånyo kasta ägg (två personer greps för detta brott) och ropa "nassesvin" efter fackeltåget; stämningen beskrevs som "ytterst hotfull". Även fackelbärarna var ovanligt många, vilket till största delen berodde på att 1986 var det år då skinnhuvudena strömmade till. Polismästare Sixten Månsson var dock "nöjd", eftersom man med hjälp av bl a kravallstaket runt Tegnérplatsen lyckats förhindra sammanstötningar. Under de närmast följande åren lyckades också polisen (1987 ca 120 st, 1988 ca 140, 1989 ca 170) någorlunda, även om det 1988 dröjde ett par timmar innan de trognaste Karl XII-beundrarna kunde vandra ner till "Kattis".


6) 90-talet - slutet för fackeltåget till Katedralskolan?

Efter 1990 har inget Karl XII-fackeltåg gått den traditionella vägen nedför Stora Södergatan till Katedralskolan. År 1990 blev firandet "ganska lugnt" - 150 i fackeltåget, 170 poliser (varav 12 till häst och 12 med hundar) och 300 från aktionsgruppen Stoppa rasismen. Men år 1991 ställdes tåget helt in, sedan stadens gator barrikaderats av folkhopar, bl a ett 50-tal s k BZ-aktivister från Köpenhamn. År 1992 skulle så polisen statuera exempel, och 550 poliser hade kallats in till en kostnad av flera miljoner - men styrkorna sattes aldrig in mot de människor (bl a några busslaster danskar) som också detta år stängde vägen. 30-novemberföreningen med bihang fick nöja sig med ett varv runt Domkyrkan, en rejält snöpt marsch som avslutades framför och på universitetstrappan, vilket föranledde protest från rektorsämbetet.

Våren 1993 meddelade polisen att man inte mer tänker bevilja föreningen tillstånd att fackeltåga, ett beslut som omedelbart överklagades. Under våren fattade också beslut om att stänga Katedralskolans gård för allmänheten, eftersom sporadisk skadegörelse förekommit. Det torde väl dock knappast vara långsökt att förmoda att man även ville beröva 30-novemberföreningen dess "kultplats". Den 23 september gav ändå justitiedepartementet (också länstyrelsen hade dessförunnan sagt nej) klartecken för ännu ett fackeltåg. Lars Hultén tackade, lundapolisen suckade och anarkister muckade genom att omedelbart deklarera sin avsikt att stoppa tåget (se t ex Arbetet 24-25/9 1993). Men eftersom 30-novemberföreningen av polisen hänvisades till Klostergårdens idrottsplats (kl 15.00-15.30!) och inte fann sig i att avhysas från Lundagård, ställdes fackeltåget in. Numera står dock de många föreningarna och organisationerna på motståndarsidan som garanter för att dagen "högtidlighålls". En samling på Stortorget vid lunchtid (med bl a de etablerade politiska partierna) tillstaddes, men inte den till 16.30 utlysta demonstrationen på samma plats. Grupperna bakom den senare försökte ändå ta sig uppför Stora Södergatan, så till slut blev det gatustrid med polisen. (Arrangörer: Stoppa Rasismen, Folkmakt, Tidningen Barrikaden, Elevkampanjen, Iranska Arbetarkommunistpartiet, Anti-Fascistisk Aktion (AFA), Anti-Rasistisk Naetverk, Iranska Flyktingrådet, Iranska Kommunistpartiet Malmö, Autonoma Kvinnor, Arbetarpartiet Kommunisterna, Arbetarförbundet Offensiv). Det var över 1000 poliser och ungefär hälften så många "motdemonstranter", de flesta från Danmark (13 bussar!). Året innan hade polisen gripit två personer den 30 november. Detta år greps 419 stycken under kvällens lopp, misstänkta för våldsamt upplopp - "troligen det största massgripandet i Sverige". Tidigare på dagen hade två män i Malmö gripits, utrustade med 200 rånarluvor, 50 slangbomber samt 50 järnrör, och enligt polisen på väg till Lund. (SDS 1/12 och 4/12 1993).

Och 1994 tycks spiralen av ansökningar, avslag och överklaganden vridas igång igen. Trots att 30-novemberföreningen nu går med på att tills vidare inställa det traditionella fackeltåget genom staden och i stället stanna på Tegnérsplatsen, håller polisstyrelsen fast vid fjolårets hänvisning till Klostergården. "Risken för personskador och skadegörelse i centrala und är för stor", enligt polisstyrelsens ordförande Mårten Hansson (M). (SDS 30/4 1994).

Jo, vi vet.




III. ANALYS


A. Budskapet

1) De många talen

Vi har nu  på några få sidor genomlevt 140 års fackeltågshistoria; en icke föraktlig tidsrymd. Även om fackeltågen faktiskt ställts in en tredjedel av dessa år (därmed faller benämningar som "det 135:e fackeltåget" om 1987 års "jubileumsfackeltåg", som det kallas i 30-novemberföreningens Gästbok), har facklorna dock vid 94 tillfällen flammat till Karl XII:s minne mellan Lundagård och Katedralskolan - därav 38 gånger i Akademiska Föreningens och 56 gånger i 30-novemberföreningens regi. Ungefär lika ofta har det hållits tal, från början i första hand av studentkårens ordförande eller vice dito, men talarlistan (se bilaga) innehåller såväl professorer som "vanliga" studerande och, på senare år, personer utanför den akademiska världen. Endast i några få fall har samme person hållit högtidstal fler än en gång.

Talarna har således kommit och gått - men ämnet har ständigt varit detsamma: Karl XII. Och om detta ämne gäller detsamma som om kvinnan och våren: de har dels förmått inspirera till verbala stordåd och hisnande vinklingar, dels utsöndrat till leda upprepade floskler. Men om vi nu skulle försöka se något på hur man genom åren varierat temat, får vi först vara medvetna om att vi är beroende av mer eller mindre (vad gäller 1800-talet oftast mindre) utförliga tidningsreferat. Vad som verkligen sagts kan med andra ord vara diskutabelt, men låt oss för ögonblicket anta att talarna inte blivit i grund missuppfattade, och att de tal som finns återgivna med direkt anföring är något så när representativa.

Jag väljer att se högtidstalen som de viktigaste försöken att motivera firandet. För tiden efter 1965 har pressen, vad jag kan se, inte refererat något av talen - inte seriöst i varje fall. Men då har jag anlitat föreningens tidning, där ett par tre tal är återgivna, men där framför allt innehållet i stort ger en ganska fyllig bild av den inställning man har till historien och nuet. (Där inte annat anges är referaten i det följande hämtade ur Lunds Weckoblads/Dagblads första decembernummer).



2) Karl XII:s karaktär - och svenska folkets

Påfallande är hur kungens rent personliga egenskaper stått i fokus genom åren. Det är inte bara en ödesdiger dag eller ens en betydelsefull svensk politiker som ihågkommits, nej, det är framför allt hjälten som hyllats, den som tillika är "svenskhetens ypperste representant" (1853, 1856),  "det svenska krigaremodets huvudrepresentant" (1858), "en levande bild av det svenska lynnet" (1890), "en typ av svensken med hans fel och förtjänster (1891), "den mest svenske bland alla gestalterna från vår historias slagfält och salar" (1903). Just denna betoning av Karl XII som idealsvensken förkroppsligad hör främst fackeltågets första halvsekel till, men också senare kallas han "den siste, store kunglige bäraren för gammalsvensk anda" (1925) och sex år därefter sägs kan komma "den svenska idealgestalten nära" (1931).

Men även om just Karl XII:s "svenskhet" inte alltid uttryckligen poängterats, har hans karaktär för det mesta inte bara erkänts som god utan med emfas framhållits som förebildlig. Han har t ex sagts vara "ett lärorikt föredöme i allvar, flärdlöshet och sann religiositet" (1879), och, 50 år därefter, "den man, om vilken ingen kunde säga, att det fanns svek i hans bröst eller osanning på hans läppar" (1921). Ytterligare något halvsekel senare beskrivs han som "oföränderligt densamme", d v s en man som "rakryggat stod vid sitt ord och sina föresatser, oberoende av omgivningens bifall. En man som följde sin övertygelse och sitt samvete, och som hämtade kraft och styrka ur sin gudsförtröstan" (1965, L Hultén).

Det får räcka med dessa exempel på hur regeln "om de döda intet annat än gott" samvetsgrant tillämpats på Karl XII. Det var också ganska väntat - man går knappast i fackeltåg och håller tal till en persons minne, om man inte anser honom vara en åtminstone i huvudsak god och rejäl människa. Betydligt intressantare är de försök som gjorts att dämpa panegyriken eller åtminstone föra den över till ett annat plan, som vi ska se exempel på under nsäta rubrik.

Intressant är också att det just i fråga om kungens ädla personlighet länge rådde en ganska stor enighet även bland historiker och andra, som inte nödvändigtvis uppskattade hans taktiska snille. Visserligen yttrade Geijer syrligt att "armstyrkan hos honom stigit så högt, att den inkvarterat sig i huvudet" (Jonasson s 7), visserligen antydde prästen/historikern Anders Fryxell och senare den s k gamla skolans forskare (mer om dem snart) själviska motiv för den stora satsningen österut, men en i huvudsak positiv bild av Karls karaktär tycks ändå ha varit dominerande. När så uppsalaprofessorn Harald Hjärne och den "nya skolan" tog sig ton omkring sekelskiftet, fick man höra att Karls "egentliga väsen och etydelse kännetecknas av hans okuvliga rättskamp. Det var hans rättssinne, som gjorde honom så sällsam i den politiserande samtidens ögon." (Hjärne s 132). Redan 1868 hade dåvarande adjunkten C T Odhner sagt att Karl kanske, vid sidan av Frankrikes helige Ludvig, är "den ende konung, som tillämpat sedelagen i hela dess stränghet på statskonsten". (Hildebrand s 16ff). I Frans G Bengtssons Karl XII:s levnad (1935) blir denna nitälskan för rättfärdigheten kungens allra främsta kännetecken. Men ingen har väl beskrivit den vackrare än gamle Tegnér:

Där slog så stort ett hjärta uti hans svenska barm,
i glädje och i smärta blott för det rätta varm.




3) Karl XII:s politik


Om Karls person undantagslöst och tiderna igenom varit föremål för fackelbärarnas beundrna, har faktiskt hans politik varit mera omtvistad också inom deras krets. Här kan man dels konstatera en tydlig omsvängning över tid, men dels också en fortsatt, märkligt kvardröjande diskrepans i synen på vad som motiverar firandet av Karl XII:s dödsdag.

Året efter det att Odhner vid 150-årsdagen av hjältekonungens död talat särskilt om dennes utomordentliga framsynthet (men också om hans "oförmåga att rätt bedöma de tillfälliga tidsomständigheterna"), hävdade den då anlitade högtidstalaren att "det är icke Carl XII:s politiska storhet, som med en sådan kraft anslår det svenska folket", utan "fastmer Carl XII:s personliga storhet [...] hans sedliga storhet, hans höga själsadel, hans rena karaktär." Ja, där kom karaktärsbetoningen tillbaka, men talaren överlåter sedan uttryckligen till "hävdaforskarna" att "kämpa en kanske onyttig strid om Carl XII:s politik och de olyckor, den bragte över Sverige" (1869). M a o: det är för firandet i stort sett egalt vilka följder kungens politik kom att få, eftersom det ändå är hans "väldige ande" som är föremål för hyllning. Och man kan förstå denna lätt föraktfulla inställning till historikerna, eftersom de flesta av dem under 1800-talet sysslade med mågot av vad Geijer låtit Karl XII beskriva med följande ord:

Nu på min grav de vise sig församla
och tala klokskaps ord och vilja rätta
min ban, för den ej är den platta, gamla.

Med något enstaka undantag var nämligen 1800-talshistorikerna (alltså även Geijer själv i egenskap av historiker!), såväl svenska som utländska, övervägande negativt inställda till Karl XII:s politik. Uppsalaprofessorn F F Carlsson (1811-87) beskrev under 1880-talet Karl XII:s levnad som "en sammansättning av underbara äventyr och försummade tillfällen", och få sade emot honom.. (Redan under 1860-talet hade dock den politiskt konservative amatörhistorikern Bernhard von Beskow velat se kungens ställningstaganden som i stort sett förnuftiga, se Oredsson, manus).

Samma inställning som i talet från 1869 kommer fram 1927, då talaren påpekar historikernas oenighet angående värdet av Karl XII:s gärning och fortsätter: "Oss tillkommer det icke att dryfta frågan om Karl XII:s storhet som statsman och fältherre. Vad vi främst beundra är Karl XII - människan." Nu på 20-talet kunde man faktiskt ha väntat annat ljud i skällan - ty aldrig hade väl de som gillade Karl XII:s politik haft starkare stöd från tongivande historiker. Uppsalaprofessorn Harald Hjärne hade under seklets första decennier framträtt som målsman för en "ny skola" inom Karl XII-forskningen, där kungens storpolitiska insatser kraftigt uppvärderades och, förenklat uttryckt, gärna framställdes som en kamp för europeisk civilisation mot asiatiskt barbari (Hjärne s 133). Och vår gamle bekante Arthur Stille hade 1908 givit ut sin studie av kungens krigsplanering och funnit den alltigenom rationell, om än p g a oriktiga rapporter och s k "krigshasard" utan framgång. Karl XII visade sig enligt Stille vid närmare studium "ej blott såsom den hjältemodige kämpen och skicklige truppföraren utan ock såsom den verklige strategen, fältherren av Guds nåde." (Stille s 89 och 245f).

De nämnda yttrandena av sistenovember-talare är ju närmast varianter på samma tema som vi tog upp tidigare (Karl XII:s ädla person) - fast denna gång sammankopplat med ett uttryckligt avvisande av andra, på Karl XII:s mer eller mindre lyckliga insatser grundade, motiv för 30-novemberfirandet. Länge tycks också Karl XII-firarna ha värjt sig mot en alltför stark uppbindning till historievetenskapen - det fick räcka med att hylla den idealgestalt, som påstods ha levat kvar i folkets medvetande, mer eller mindre oberoende av forskarna. "Som framgår av de tal som hölls vid fackeltågen, var det inte krigarkonungen vi hyllade, utan karaktären, den asketiska pliktmänniskan", menar Elmo Lindholm, ordförande i 30-novemberföreningen 1924-25. (Lindholm s 185. OBS: 30-novemberföreningens grundare Georg Göransson var en av Stilles lärjungar i historia).

Men 1934 frågar sig talaren, efter att på traditionellt vis ha erinrat om kungens beundransvärda egenskaper: "Men är detta allt? Är detta allt, så ha vi knappast större orsak att hylla Carl XII än många andra, som i historien träder oss till mötes med samma stora dygder." Och så går han över till att prisa Karl XII:s verk som krigaren och framför allt tanken bakom detta: nämligen att försvara sig mot hotet från Östern, både på den "yttre" fronten och på den "inre" - en kamp som är "svår i en tid, då den nordiska människan, den nordiska tanken mer och mer synes på väg att trängas tillbaka; i en tid då samhällskroppen frätes av kulturbolsjevismens tärande gift." Denna framställning präglas av både den gamla rysskräcken, Hjärnes med meningsfränders idealisering av Karl som Europas försvarare, samt av den (delvis antidemokratiska) socialistfobi som särskilt mellankrigstiden gav talrika prov på.

Naturligtvis refereras tydligare till forskningen de gånger professionella historiker hållit högtidstalen - vi har redan citerat Odhner 1868, men också Stille fick ju chansen, två gånger t o m (studentaftonen 1906 oräknad). År 1892 handlade hans tal om Karl XII:s och svenska folkets offervilja då respektive nu och om arvet efter Karl XII, vilket "är fosterlandet, som var, som är och som skall vara." Tjugosex år senare däremot, 1918, alltså, är det den "nya skolans" hängivne företrädare som talar om kungens höga slutmål och skarpa förstånd. Det föredrag progessor Stille höll på studentaftonen efteråt (just när det värsta krigslarmet tystnat) innehöll ett direkt angrepp på den äldre Karl XII-forskningen. Och Lindholm vittnar om vilket inflytande Stille hade bland konservativ ungdom; uppenbarligen inspirerade Stille kraftigt till nya fackeltåg. (Lindholm s 185).

Även åren 1937 och 1945 talade historiker den 30 november, far respektive son, professor Gottfrid Carlsson respektive dåvarande docenten Sten Carlsson. Den förre hävdade att "historieforskningen, såvida den verkligen tränger in i problemen", tillmäter kulan vid Fredrikssten en avgörande betydelse: "Ingen borde kunna tvivla på att det stora nordiska krigets utgång skulle ha blivit en helt annan än vad den blev, om Sverige hade fått behålla kung Carl." Ja, vi är tillbaka vid personen Karl, men det är inte som så ofta annars bara den gode och modige Karl, utan den rationelle och dynamiske fältherren, som om han fått ännu en chans skulle ha fört Sverige till seger. Sten Carlsson lämnar frågan öppen: "Det är vetenskapens uppgift att söka fastställa, i vad mån hans handlande i varje enskilt fall byggde på illusioner elelr var förestavat av realiteternas obönhörliga krav." Och så övergår han till att tala högst ovetenskapligt men ganska gripande om kungen och de nationella värdena.

I det minst "högtidliga" av de tal jag kunnat läsa, det 1938, ställer talaren den våldsamma kritiken av Karl mot idolbilden av honom och försöker nå en syntes. Han karaktäriserar Karl som "en 1700-tals Kreuger", vars politik var "en dålig spekulation", och påminner samtidigt om Karls intresse för reformer såsom förmögenhetsskatt och självdeklaration samt för naturvetenskapliga expeditioner i Mellanöstern. Slutsatsen blir att Karls olycka, "men knappast hans fel", var att han levde i den tid han levde: just då Ryssland vaknade och allt. Detta försök att förmänskliga Karl ter sig sympatiskt, men följden blir onekligen att den i övrigt allvarsmättade tillställningen förefaller klent motiverad. Skulle det vara meningsfullt att hylla en 1700-tals-Kreuger, om än aldrig så naturvetenskapligt intresserad?



4) Karl XII:s gossar blå

30 november-firandet har, som synes, givit mycket litet utrymme för andra personligheter än Karl XII. Men några gånger har även svenska hären som helhet uppmärksammats, t ex 1935, då talaren vidgade Karl XII-minnets omfattning till att gälla också "de tusende soldater, de miljoner undersåtar, vilkas trohet och uthållighet är ett föredöme strålande för alla tider." Och redan 1868 ägnade festpoemet flera verser särskilt åt de "ädle Caroliner", så tappra och trofasta:

När på spillror av sin lycka eder hjältekonung gick,
ingen makt förmådde rycka bort er tro ett ögonblick.
(Se vidare bil. 4).

Det är att märka, att "de gossar blå" ständigt förutsätts ha frivilligt och helhjärtat stått bakom sin kung. När de omnämns är det också oftast för att låta deras påstådda idolisering av Karl legitimera fackelbärarnas. Eftersom de hyllade Karl XII bör också vi göra det - särskilt 1946 års tal ger uttryck för den tankegången. Frågan blir "Varför var han hela folkets ideal och hjälte?" (1930) istället för om han verkligen var det. 

Och i den nutida 30-novembergföreningens publikationer, där den "populärvetenskapliga" ambitionen givit de meniga soldaterna och övriga svenska folket större utrymme, finner man högst sparsamma antydningar om ovilighet bland Karl XII:s bussar. Peter Englunds bok om det fruktansvärda poltavaslaget (Poltava: berättelsen om en armés undergång, Atlantis 1988) tycks heller inte ha lett till någon omprövning i dessa kretsar, som däremot med tacksamhet tagit till sig norskfödda (!) professor Ragnhild Hattons Charles XII of Sweden (London 1968) med dess till huvudpersonens fel milt överseende inställning (KiL nov 1985).



5) Karl XII:s lundavistelse

När docent Gustaf Ljunggren den 26 november 1853 drev igenom att man skulle ägna nästkommande onsdag "åt minnet af hjeltekonungen", betonades det att denne

utom sin allmänna nationella betydelse, för denna ort var af serskilt intresse, emedan det var Lund, som han efter återkomsten från Turkiet gjorde till sin hufvudstad, och der han tillbragte sin sista tid. (Sociala Afdelningens Journal)

Både i högtidstalen 1890 och 1918 betonades Karls lokalhistoriska betydelse väl så mycket som hans nationella. Vid det förra tillfället uppmanades åhörarna erinra sig

huru Lunds studenter, då striden afbröt de fredliga idrotterna, tjenade sin konung och sitt land under garnisonstjenst i vår grannstad. Senare blef Lund under tvenne år den svenske konungens högqvarter. Hans namn hann då att sammanväxa med vårt universitet, hvars föreläsningar och disputationer han under denna tid egnade ett lifligt intresse. (SDS 1/12 1890)

Att Lund var "Sveriges verkliga hufvudstad" 1715-17 var också en huvudpunkt i Arthur Stilles tal i universitetsaulan 1918, liksom att Skånes försvenskning fullbordades under Karl XII:s tid. "Vi firar att Karl XII är den mest kände person som bott i Lund", förkunnade Lars Hultén den 30 november 1990 (SDS 1/12 1990). Att rent allmänt "hedra Lund", sin födelsestad, har han också gärna angivit som motiv. (Lundaliv nov 1992).

När Sverker Oredsson i en debattartikel ifrågasätter skälen till fackeltåget, utelämnar han den lokalhistoriska aspekten, som dock med viss rätt kan sägas ha varit den ursprungligen mest betydelsefulla, i varje fall nominellt. (Oredsson: "Varför hylla Karl XII?" SDS 26/11 1988).


6) "Värjan skämtar intet"

Tål du att skrattas åt, Karl? Eller tillhör du dem som är alltför måna om sin värdighet - och alltför osäkra i sin uppblåsta roll - för att tolerera att människor gycklar med dig och dina svagheter? En sak är det att det på din tid räknades som majestätsbrott att håna dig - en annan sak om du personligen blev purken, vilket vi i dag skulle anse småsint. (Enligt Ragnhild Hatton, aa s 252, blev Karl snarast road av smädepamfletterna mot honom. Gud vet hur det var).

Karl XII:s ord om att "värjan måste göra det bästa, ty hon skämtar intet" har väl tolkats inte som brist på humor utan mer som ledsnad vid ofruktbar diplomati. Vad som däremot är uppenbart är att Karl XII-firandet i Lund, särskilt under äldsta och nyaste tid, präglats betydligt mer av odämpad panegyrik än av humoristisk distans till festföremålet. Det är väl på sitt sätt fullt naturligt; det patetiska (d v s det högstämda, gripande - ordet anväds alltså här inte pejorativt, som annars oftast nuförtiden) har förvisso också sin plats här i världen. Ändå har det utan tvivel försvårat traditionens vidarebefordran in i vår tid. I stället för att bli en nationell fest- och minnesdag i största allmänhet, har den 30 november kommit att präglas av ganska oreserverade och allvarligt menade hyllningar av den döde krigarkungen, spexet Karl XII från 1904 till trots.

Användandet av Tegnérs Karl XII-sång kan kanske säga oss något om detta. Den hörde ju före 1920 till de stående inslagen i fackeltåget och sjöngs vanligen i anslutning till minnestalet. Men under 30-novemberföreningens tid har dess text, såvitt jag kunnat finna, aldrig sjungits vid detta tillfälle. (Däremot har O Westermarks melodi spelats som rent musikstycke). Personligen tolkar jag det så att Tegnérs ord, som väl trots allt från början var allvarligt menade, alltmer kommit att framstå som så pekoralartade att de inte kunde användas utan att utlösa små invärtes leenden. Så länge 30 november-firandet var studentkårens och hade lite av jippo över sig var denna effekt bara välkommen; textens uppenbart föråldrade hjältesyn förhindrade att man tog den och festföremålet på alltför blodigt allvar (solennt skulle det naturligtvis ändå vara). Detta är ju bara en spekulation, men det tycks mig ovedersägligt att 30-novemberföreningen stramade upp formerna för Karl XII-firandet - någon dans kring fackelbål hör man t ex inte mera talas om. Att man i Uppsala behöll "den tegnérska nationalsången" gjorde det nog snarast lättare att hålla liv i traditionen, som där till slut blev just en sångarfest utan vidhängande och tyngande tal.

Lektor Elmo Lindholm, som läsåret 1924/25 var 30-novemberföreningens ordförande, vill dock när han blickar tillbaka gärna se också mellankrigstidens fackeltåg som arrangemang i den klassiskt studentikosa traditionen. "Det är kanhända ett lundensiskt drag", skriver han, "att vi, som med fackeltåg firade minnet, också kunde med glädje avnjuta spexet Carl XII." (Lindholm s 185f).

Även dagens 30-novemberförening har ibland velat betona kontinuiteten också i detta avseende. Så här har man t ex kunnat uttrycka sig:

När det gäller "siste november" har spex och dans flyttats till närmaste helg, endast fackeltåget till Carl XII:s minne hålles på rätt dag. Det är därför oerhört viktigt att fackeltåget får finnas kvar. Annars kan "siste november" komma att till slut bli ett vanligt "lördagsdisko". Man har nämligen då och då funderat på att inställa spexet, som hotat gå med förlust. Carl XII-festen är genuint lundensisk. Att på ett festligt sätt blanda allvar och skämt är grundvalen för den studentikosa traditionen i Lund. Det ät därför du måste delta! (Ur informationsfoldern Varför? från 30-novemberföreningen, som inför 1981 års fackeltåg rekommenderade "profana aktiviteter" som "Kulturens julstök", se KiL nov 1981)



7) Opolitiskt eller icke? Budskap eller bara tradition?

Om nu fackeltåget alls för fram något begripligt budskap, är det i så fall politiskt? Att traditionen som fosterländsk manifestation alltid varit helt opolitisk är ett axiom för dess företrädare. Människor ur olika socialgrupper och med vitt skilda politiska uppfattningar ska med gott mod kunna högtidlighålla den 30 november - förutsatt naturligtvis att de är någorlunda "svensksinnade" och icke störande pacifistiskt/internationalistiskt lagda. Redan 1921 ville Sture Bolin framhålla att tåget var planerat av "såväl konservativa som radikala studenter". (Lundagård 11/1921, s 12f). "Det fanns karoliner även på den radikala sidan", påstår 1957 även Elmo Lindholm, som dock gör följande medgivande: "Hyllningen fick emellertid härigenom [genom 30-novemberföreningens bildande] karaktären av politisk demonstration och avhånades vederbörligen varje år i ungefär samma ordalag i radikal press." (Lindholm s 184 - mitt intryck är dock att L. betydligt överdriver frekvensen av den uppmärksamhet just 30-novemberföreningen fick från radikal press som Arbetet och Clarté)

Ett faktum är att partipolitiken hållits väl undan från firandet; uttalanden av direkt politisk natur är över huvud taget sällsynta. Möjligen innebar dock 30-novemberföreningens inskridande en något ökade benägenhet till sådana: 1921 års värdeomdöme om Versaillesfreden och 1936 års tal om "ett nordiskt frihetsblock", "en stormakt som skrämmer, därför att vi vilja vara neutrala", är väl de mest iögonstickande exemplen. Men vid det senare tillfället talades, som senare under kriget, mest om svensk försvarsvilja i allmänhet, liksom det också polemiserades mot dem som ville se Karl XII-festen som nazistpåverkad: "Våra facklor äro lika litet som Narvamonumentet en utmaning mot det stora landet i öster". Två år tidigare, 1934, hade och som vi sett "österns hot" accentuerats, fast mest som en inre fara, en smittande "kulturbolsjevism" som hitade "den nordiska människan".

Visst är ändå Ryssland som Karl XII:s och vår huvudfiende ständigt (om också oftast outtalat) närvarande den 30 november, alltifrån skandinavismens 1850-tal till högernationalismens 1930-tal. Och aldrig var fackeltåget så mycket politisk manifestation, fast den gången inrikespolitiskt mer neutralt än någonsin, som torsdagen den 30 november 1939!

Så kommer vi då till vår egen tid. Och underligt är att märka hur Karl XII-firandet nu verkligen uppfattas som en politisk yttring (i ämnet invandrarpolitik), samtidigt som dess företrädare ivrigare än någonsin tonar ner föreningens eventuella budskap, ja, det är t o m diskutabelt om man alls står för något officiellt. Tanken om tradition för traditionens skull - den är ju gammal bevars - tycks ha blivit allt viktigare för arrangörerna, åtminstone att döma av Lars Hulténs uttalanden (Nilsson s 27). Men han själv och andra framträdande föreningsmedlemmar har, visserligen mest som privatpersoner, uttalat sig mot dagens svenska invandrar- och flyktingpolitik. Hultén säger sig t o m vara rasist, men samtidigt "helt för den demokratiska ordningen" och "alltså inte nazist".(Nilsson s 28f, Lundaliv nov 1992 s 22, Lundagård 14/1988 s 10f). Ovedersägligen deltar dock gamla bekännande nationalsocialister och fascister i föreningens verksamhet, utan att mig veterligen ha tagit avstånd från sitt förflutna. Ingen bör stämplas som nazist eller fascist bara för att han tillhör 30-novemberföreningen, men en tillfällig deltagare får lätt ett intryck av att åtminstone missnöjet med invandringspolitiken delas av de flesta. Intern debatt om föreningens inriktning har dock förekommit och hårdnade under 80-talet - infiltrationsförsök av BSS/Sverigepartiet och masstillströmning av skinheads oroade många och föranledde till slut flera avhopp från föreningen (Tornbjer s 73f, bestyrker till stor del mina egna intryck, KiL 1982 och 1-2/1988 - debattnumret framför andra).

Frågan är om det bara är en tidningskomplott att fackeltåget numera oftast beskrivs som en "demonstration" - den stora mängd skinnhuvuden som mot 80-talets slut anslöt sig torde i varje fall knappast ha gjort det för att upprätthålla "Lunds äldsta studenttradition". Redan under mellankrigstiden kom Karl XII-firandet att av många ohjälpligt associeras med den aktiva politiska propaganda som flera av 30-novemberföreningens ledande medlemmar resten av året ägnade sig åt. Vi återkommer till detta senare.

En fackelbärare som intervjuades i november 1990 sade sig vara folkpartist och lika gärna kunna gå med i ett fackeltåg till Olof Palmes ära (SDS 1/12 1990). Och i det första numret av Karolinskt i Lund efter Olof Palmes död fanns faktiskt en bild av Olof Palme stående framför Karl XII-monumentet vid Fredrikssten! Med bildtexten


KARL XII 1682-1718
OLOF PALME 1927-1986
KRIG OCH FRED:
Två skott -
Två hjältar -
Ett folk:
SVERIGE!
(KiL okt 1986)


Nationalismens seger över partisinnet? - Det enligt uppgift enda tydligt politiska uttalandet i ett tal efter 1965 betecknas som ett olycksfall och kom från en organiserad socialdemokrat, som hävdade att fackeltåget var en protest mot det ryska adelssystem, som i form av privilegier för partimedlemmar upprättats i det kommunistiska Ryssland, samt att folkpartiet(!) var ett av de många namn som kommunisterna i Sverige numera dolde sig under. (R.S. 13/11 1993).




8) Yttrandefriheten

Allteftersom motdemonstrationerna blivit våldsammare har 30-novemberföreningen börjat framställa sitt fackeltåg som en manifestation för mötes- och yttrandefriheten. Så var t ex "För mötesfriheten" mottot för 1990 års fackeltåg, och ordföranden sa då: "För en del medlemmar tror jag att värnandet av mötesfriheten är lika viktig som att högtidlighålla minnet av Karl XII." (SDS 1/12 1990)

Det är också just på den här punkten som föreningen fått stöd från många håll - "även skitstövlar [...] ska ha rätten att genomföra en av polisen godkänd demonstration" tyckte t o m Arbetet. Och i fjol höstas (1993) pläderade DN för att regeringen skulle tillåta fackeltåget. "Det är när vi själva ogillar en åsikt som vår respekt för demokratiska fri- och rättigheter sätts på prov." (Arbetet 2/12 1991, DN 18/9 1993 - fackeltåget har ju sedan 1984 blivit en riksangelägenhet). 


I lokalpressens (särskilt Sydsvenskans) insändarspalter har de senaste åren en livlig debatt förts i detta ämne veckorna omkring den 30 november. Hur man effektivast ska bemöta 30-novemberföreningen är en fråga som det råder djupt delade meningar om - militanta extremvänstergrupper står mot mer fredliga antirasister. Att den utgör ett problem tycks dock de flesta anse.



B. Studenternas roll


1) På Karl XII:s tid

Som vi redan har sett är det en bland Karl XII:s beundrare gängse föreställning att den "folklige" kungen var mäkta populär bland de breda lagren. Det framställs som "naturligt" att han blev "sörjd och saknad" av lundaborna. (KiL okt 1984, s 7).

Men ehuru kungens intresse för universitet gärna framhävs låter man, vad jag kunnat finna, knappast påskina att hans förhållande till studenterna var särskilt gott. Att det, åtminstone tidvis, var synnerligen ansträngt betonas å andra sidan inte heller. Det ser ju också ganska illa ut att just Lunds studenter, som enligt det tidigare citerade högtidstalet 1890 "tjenade sin konung" (underförstått villigt), och vars efterkommande läskamrater så länge vårdade sig om hans minne, skulle ha betett sig uppstudsigt mot sin enligt myten älskade eller åtminstone vördade herre.

Så var dock fallet. Nyss kommen till Lund försökte Karl med stora svårigheter rekrytera folk till sin under kriget illa åtgångna armé. Trots inte alltför kräsna tvångsvärvningar befanns skaran otillräcklig, och den kungliga blicken föll på de studerande. Säkert fanns bland dem en del mindre läsbegåvat folk som kunde duga. Alltså kallades de alla till "akademihuset" för offentlig examination. Men de unga spikade igen dörren till lokalen och satte upp "ett plakat om friheten." Och denna solidariska aktion ledde faktiskt till att examinationen ställdes in! Dock skulle Karl ha det folk han behövde, och saken löstes så att de som initierat protesten fick rycka in - det var straff nog. (Blomqvist s 209).

"Studentupploppet" 1716 är från många synpunkter remarkabelt; det hade varit uppseendeväckande även i dag, men på den tiden - och med den enväldige själv i stan - bör det ha inneburit väsentligt större hälsorisker. (Å andra sidan stod ju livet mer eller mindre på spel i vilket fall som helst). Denna manifestation av självmedveten studentkåranda torde ha få motsvarigheter och kontrasterar effektfullt mot det vördnadsfulla bemötande kung Karl rönte från nästkommande sekels lundensare. Visst hade det varit intressant att få veta vad som stod på studenternas plakat?


2) Lite statistik

Studenternas betydelse för fackeltåget i Lund den 30 november kan knappast överdrivas. Det kom till på deras villkor, och dess existens var under de första hundra åren (till 1950) helt beroende av deras uppslutning. För att förstå dess utveckling är det därför alldeles nödvändigt att ha också den allmänna utvecklingen inom studentvärlden klar för sig, åtminstone i stora drag. Och omvänt kan, tror jag de första hundra årens fackeltåg och tvisterna kring dem kasta visst ljus över tidens idéströmningar.

Om man ser till de absoluta talen kan man tycka att fackeltåget var sig rätt likt under lång tid - de första femtio åren krävdes 150 eller åtminstone 100 anmälda för att arrangemanget skulle bli av (Hillerdal/Starfelt s 219), och även senare var antalet fackelbärare ofta inemot eller t o m över 100 personer. (Tyvärr är statistiken i detta fall mycket bristfällig - Lunds Dagblads sporadiska uppskattningar är allt jag har, eftersom jag fått tag på teckningslistor endast för några av seklets första år). Men om en viss begränsad nedgång med detta betraktelsesätt gör sig märkbar jämfört med de första "gyllene åren", blir den för Karl XII ogynsamma utvecklingen - eller rättare avvecklingen - högst avsevärd när man tar hänsyn till hela studentpopulationens förändring under samma tid.

Ty 1853, då traditionen tog sin början, fanns vid Lunds universitet endast några hundra studerande, men hundra år senare ca tio gånger så många! Och i ljuset av att det läsåret 1865/66 endast fanns 336 studerande inskrivna, får den orimliga tidningsuppgiften om att studenkåren (eller corpsen, som det hette då) detta år mangrant infunnit sig till 30 nivember-firandet onekligen en viss prägel av trovärdighet. Under hela 1870-talet fanns dock omkring 600 studerande vid universitetet, vilket innebär att de år fackeltåg hölls minst var fjärde student ställde upp, förutsatt att man verkligen höll på 150-personersgränsen. (Weibull s 102 - statistiken före 1864 är otillförlitlig, eftersom man då räknade in även dem som skrivit in sig vid universitetet endast för att avlägga den studentexamen, som de högre allmänna läroverken tog hand om fr o m nämnda år).

Man kan alltså konstatera att den 30 november under fackeltågets första decennier intog en ställning i studentlivet och det akademiska året som helt saknar motstycke under de efterföljande åren.




3) Ljusets riddarvakt - den skenbara oskuldens tid

För att då ta det hela kronologiskt och alltså återvända till perioden 1853-1875 (en på mitt godtycke grundad periodisering), kan vi börja med att notera den ideologiska omsvängning som i all fridfullhet ägde rum redan då! Den "progressiva" och politiskt dynamiska skandinavism som presenterades i inledningen kulminerade vid seklets mitt, för att på 1860-talet ha reducerats till en tamare "kulturskandinavism". Den lundensiska studentkår som varit präglad av frisinne och demokratiska strävanden, väckte snart uppseende genom sin konservatism. T ex avslogs ett förslag om att fira 1865 års riksdagsbeslut om representationsreformen med 98 röster mot 65. Beslutet föranledde signaturen Orvar Odd i liberala Aftonbladet att kalla studenterna "unga gubbar", en benämning som på 1880-talet paradoxalt nog togs upp av radikalerna, som bildade studentklubben "Den Unge Gubben" (D.U.G.), varom mera i det följande. (Fehrman s 143f, 199).

Det anmärkningsvärda är att Karl XII-firandet inte på minsta vis led men av denna omsvängning. Det var lätt anpassat, eller rättare: det behövde inte anpassas för att lämpa sig i en medvetet konservativ sfär under det 1870-tal som karaktäriserats som "punsch-decenniet framför andra". (Skoglund s 54). Hade de liberala - eller de av liberalerna som uppskattade honom - tagit fasta på Karl XII:s framåtanda och föredömliga ståndaktighet mot hotet från öster, kunde de mer konservativa lika gärna se honom som symbol för det åldriga statsskick man i möjligaste mån ville bevara. Som vi redan har sett var lundastudenternas Karl XII-firande så oprofilerat att det i sin dåtida miljö inte stack många i ögonen - en liten festlighet till minnet av en modig svensk. Ändå var firandet genom sin underförstådda ryssfientlighet en smula känsligt, och det dröjde länge innan det fick något stöd från högre ort. Men 150-årsjubileet av kungens död visar att allt fler också bland överhet och etablissemang ville vara med och "dela på" Karl XII.



4) Radikalismen

När så det i Lund rätt sömniga 1870-talet följdes av 1880-talets andliga uppvaknande genom de s k kulturradikalerna, hade Karl XII i mångas ögon blivit hopplöst förknippad med gamla värderingar som man nu ville markera avstånd ifrån. Dessa radikaler vägrade hylla en människa som inte var "allmännyttig" och rationellt tänkande, vilket i deras ögon ytterst få av den svenska historiens mera ryktbara personer kunde anses ha varit, och allra minst en sådan som Karl. Istället blev de mot det borgerliga samhället uppstudsiga hetsporrarna, som t ex Strindberg, eller de i (natur-)vetenskapens värld banbrytande intelligenserna, som t ex Robert Koch, deras beundrade heroer och förebilder. Lundaradikalernas eget stjärnskott, botanikern Bengt Lidforss, tillhörde båda dessa kategorier - och blev följdriktigt sedermera, trots åtskilliga av sunda förnuftet rätt otyglade fritidsupptåg, själv i vissa kretsar föremål för en till genikult gränsande beundran. Lidforss med anhang stod också för en "europeism" som skarpt bröt av mot det nationalistiskt färgade Karl XII-firandet. (Hillerdal/Starfelt s 111).

Annars var Köpenhamn och Uppsala den här gången steget före. Redan 1882 bildades där de vänsterorienterade sällskapen Studentersamfundet respektive Verdandi. En stor del av Lunds studenter avvisade uttryckligen närmare kontakt med det förra, eftersom "till detta Studentersamfund höra personer, som gjort sig kända för den mest fanatiska opposition mot mycket af det, som hittills i den Skandinaviska Norden aktats högst och heligast!" (Hillerdal/Starfelt s 105).

Fast medvetet radikal blev knappast någon större del av lundastudenterna senare heller. Det är svårt att fastslå grad och omfång av engagemang hos folk; sannolikt har de studenter som med verklig lidelse tagit ideologisk ställning alltid varit i klar minoritet. Ändå blev det den ur Stora Diskussionsföreningen (grundad 1884) uppkomna klubben Den Unge Gubben (D.U.G., 1897 följd av D.Y.G) som liksom kom att bli den tigande (och därmed samtyckande?) majoritetens ansikte utåt. Kårmötenas direktdemokrati gav de debattränade radikalerna stora möjligheter, och höjdpunkten för deras inflytande inom studenkåren nåddes väl 1889, då kåren på våren utan diskussion (!) beslöt fira den franska kungamördarrevolutionen och på hösten inställde Karl XII-firandet. (Vendelfelt s 104 - franske kungen avrättades visserligen inte förrän 1793). Klart är att D.U.G:s ifrågasättande av Karl XII:s ställning vann gehör hos många - "de karolinska" kunde aldrig mer vara säkra på mängdens stöd. (Hillerdal/Starfelt s 106ff).

En detalj i samband med Koch-festen 1890 avslöjar mer än något annat hur Karl XII på en generation bytt politiskt läger. "Motdemonstranterna" hyllade ju förutom Robert Koch även August Blanche, stockholmsliberalen som dött den 30 november 1868. Men Blanche var på sin tid en glödande beundrare av Karl XII!


5) Sekelskiftesstämningar

Decennierna kring sekelskiftet: svensk arbetarrörelses friska ungdomsår. Men också tiden för en intensiv national- och hembygdsromantik. Vi kan ju bland många andra exempel tänka på Skansens friluftsmuseum som grundades 1891, Svenska flaggans och nationalsångens genombrott under 1890-talet eller för all del Zorns spelmanstävlingar från 1906. Den svensknationella retoriken blommade upp inte m inst i samband med Norges frigörelse 1905. Men någon folklig nationalism "nerifrån" är svår att påvisa. Vid Lunds universitet firades som vi sett "urtima riksdagens försvarsbeslut" (försvarsbeslutet firades alltså, i motsats till tvåkammarriksdagens införande 1866!), och studenter medverkade både då och vid det s k försvarsförbundets fester, men initiativen låg uppenbarligen inte hos dem utan betydligt högre upp. Deras eget fosterländska arrangemang, fackeltåget, började allt oftare ställas in p g a bristande tillslutning.

Arbetarrörelsen som denna tid steg fram ur folkdjupet gjorde aldrig några försök att erövra symbolen Karl XII; tidningen Arbetet ("organ för klassmedveten arbetarrörelse") ignorerade oftast studenternas sistenovember-arrangemang, men häcklade det våldsamt emellanåt, särskilt just i samband med "urtiman" 1892, då följande suck stod att läsa:

Kungen, de 90 dagarne och Karl XII ha i dessa dagar utgjort föremål för fester, fackeltåg, baler och hurrarop i det oändliga. Det är nästan som om hela samhället flyttats tillbaka i barbariets svartaste tidsålder. 
(Arbetet 2/12 1892 - "de 90 dagarne" var den stadgade övningstiden i den nya värnpliktsarmén). 

Nej, svek studenterna Karls sak stod inte de ostuderade redo att ta vid (om än kand H E Larsson höll fördrag över ämnet "Från Karl XII:s tid" på "Malmö nya arbetareförenings" årsmöte den 30 november 1890). Det är annars intressant att se hur även Karl XII:s motståndare tidigare medgivit att kungen var populär bland allmogen, men man förklarade det med att folkets "kunskap om våra kungar öses vanligast ur folkskolans af ett försigtigt presterskap granskade böcker". (FT 29/11 1889, art. förmodligen av red Christian Bülow).

Men tiden 1890-1920 karaktäriseras vad fackeltåg och Karl XII-firande angår av att diverse professorer och militärer och museimän försöker skaka liv i studenterna och om möjligt återuppväcka den gamla "karolinska andan".




6) Mellankrigstida studentkonservatism


Efter första världskriget - eller, som man då sade, Världskriget, som aldrig skulle få återupprepas - såg det till en början ut som om socialismen eller åtminstone arbetarklassen var på väg att ta över den europeiska kontintenten. Demokratiseringsprocessen hade förvisso fått en avgörande skjuts i många länder - men inte alla såg detta som positivt. Demokratin tycktes medföra instabilitet, klass- och partimotsättningar - vore det då inte bättre med t ex en stark kungamakt?

Faktiskt gjorde sig den s k "lundakonservatismen" känd för sådana tankegångar. Nationella Ungdomsförbundet i Lund bildades 1918, och fem år senare satt tre av dess medlemmar i Sveriges Nationella Ungdomsförbunds styrelse. (S.N.U. bildades 1915 som stödorganisation åt högern, men gick alltmer sin egen väg. 1924 hölls förbundsstämman i Lund). Sture Bolin och Elmo Lindholm blev kanske de mest framträdande. De had ekommit till insikt om att konungen var folkets naturlige ledare och att folket borde fostras till vördnad för denne sin högste chef. (Wärenstam s 61). Lindholm valdes 1932 till S.N.U:s förbundsordförande.  Om hans åsikter då skriver Wärenstam: "Till demokratin och parlamentarismen intog L. en rent negativ ståndpunkt. [---] Vad han strävade efter var inte flertalsvälde utan elitrepresentation. [---] Kring konungens person skulle en stark statsmakt koncentreras." (Wärenstam s 195).

Men än sen då? 30-novemberföreningen spred ju inget politiskt budskap? Nej, inte direkt, men Karl XII hade nu (två sekler efter sin död!) fått bemärkta beundrare som inte bara såg upp till hans person utan också, och uttryckligen, till den starka kungamakt han representerade! Inte så att förstå som hade de tidigare beundrarna varit goda demokrater, men en stark statsmakt koncentrerad till konungens person var inte precis något som 1850-talets liberaler och skandinavister vurmade för (med all aktning för sagda person)! Är det då att undra på att fackeltågen och därmed förbundna orationer över Hjälten denna tid underförstods som propaganda för en återgång till om inte envälde så i varje fall något ditåt?

Debatten om Karl XII-firandet tog i varje fall fyr igen - i Nationell Samlings (konservativ-nationalistisk tidning 1920-26) första nummer ställdes frågan:

Varför skulle vi ej hedra Karl XII:s minne? Äro herrarna rädda för att se upp till Hjältekonungen? Bli Ni själva alltför små i Eder uppblåsta självgodhet? Sannerligen skulle vi inte behöva en personlighet som Karl XII i vår moraliskt slätstrukna tid!

Och året därpå skrev Bo Hasselrot i samma tidning:

Skulle inte Lunds studenter utan hänsyn till partipolitik kunna komma överens om att hylla Karl XII:s minne, alla radikala skrikhalsar till trots? Då studenterna hyllar Branting, kan man även i rättfärdighetens namn begära att de upplivar en gammal god tradition för att fira allas vår svenske kung Karl. Sämre bör ej andan vara inom Lunds studentkår, även om den har dåliga förespråkare. (Hillerdal/Starfelt s 188)

Tidningen Arbetet kunde dock under rubriken "Krigets glorifiering inom Lunds studentkår" konstatera att inte bara arbetarklassen, som "dessbättre" vore  "helt på det klara med ihåligheten i sådana tillställningar som nedan beröras", utan även studenter "reagerat mot fortsatt spektakel av detta slag", varpå följde ett inlägg av studenten Oscar Thuleson:

Det är beklagansvärt att vi i det tjugonde århundradet skola bevittna något sådant. Vore det icke mera värdigt, om det anordnades fackeltåg och demonstrationer med mottot "Mot krig, för fred!" Borde man inte kunna fordra, att åtminstone studenter skulle inse det kulturvidriga i allt vad våld och krig heter?" (Arbetet 4/12 1923)

Om polariseringen i Lunds studentvärld liksom annorstädes blev kraftig under 20- och 30-talen, ja, så kraftig att studentkåren en tid hotade att spricka, måste dock sägas att de "konservativa" länge hade överhanden. Visserligen hade "vänstern" i form av D.Y.G. och Clarté (bildad 1922) lyckats födhindra att kåren hyllade Gustav V, när denne kom till Lund vid 250-årsjubiléet av slaget vid Lund (4/12 1926), men kåren beslöt sig ändå för att delta i högtidligheterna i domkyrkan. Skälet till vänsterns avvisande hållning var att jubiléet ansågs vara en demonstration mot 1925 års nedrustningsbeslut och dessutom hållet i en anti-dansk ton. Liksom 1890 anordnades en "motfest" - men under åren som följde försvagades vänsterns position. (Hillerdal/Starfelt s 197ff, Skoglund s 162).

Vi har redan sett hur under 30-talet en klar men oftast otillräcklig majoritet var för att kåren skulle återta ansvaret för fackeltåget till Karl XII:s minne. Ännu en tidsbild (jag hävdar inte sambandet med den förra) ger studenternas protest våren 1938 mot att 10 läkare av judisk börd skulle tas emot i Sverige - protesten antogs med 724 röster mot 342. (Hillerdal/Starfelt s 20ff. År 1939 var 1400 svenska läkare arbetslösa, men...!).



7) Gossar blå - eller bruna?

Så är vi då inne på ett känsligt men alldeles oundvikligt avsnitt av student- och fackeltågshistorien. När det på 60-talet spekulerades i huruvida det återupptagna 30-novemberfirandet var nyväckt nazism, var överdrifterna förvisso många och nyanseringarna sällsynta. När det i dag talas om fascism och nynazism i samband med fackeltågen är det väl i främsta rummet, om än inte enbart, skinnhuvudena som åsyftas. Men under 30-talet var ovedersägligen flera av 30-novemberföreningens ledande medlemmar samtidigt aktiva nationalsocialister.

Sam Aurelius, styrelseledamot 1935-40, ordförande från 1938, var tillika under 1935 ordförande i "Nationalsocialistiska studentförbundet, sektion Lund". Sten Carlsson, styrelseledamot 1938-42,  ordförande från 1940, var 1938-40 s k ledare för "Lunds nationalsocialistiska (fr o m vt 1939 "svensksocialistiska") studentformation", inom vilken en annan av föreningens styrelseledamöter, Alf Åberg, var "studieansvarig". (Studentkataloger 1935-40). Någon förteckning över 30-novemberföreningens medlemmar utöver de namn (vanligtvis styrelseledamöter) som finns i protokollsboken har jag inte haft tillgång till; mycket mindre känner jag den politiska inställningen hos dem som inte likt de ovannämnda haft förtroendeposter i studentnazistiska organisationer. Men det är, särskilt i ljuset av då rådande stämningar inom studentkåren, knappast alltför djärvt eller förhastat att förmoda att fler än tre - åtminstone under någon tid - lyckades förena beundran av Karl XII med en liknande känsla för den tyske mer samtide ledaren. Detta så mycket mer som alltså även det större och betydelsefullare S.N.U. efter 1932 styrde in på en markerat nazivänlig linje. (Lindholm menade t ex att "det bärande i fascismen och nationalsocialismen redan fanns i S.N.U:s program och önskade kontakt med "den ideellt sinnade nationalsocialistiska ungdomen", se Wärenstam s 163).

Själva Karl XII-dagen, den 30 november, som en gång bl a Verner von Heidenstam gärna hade sett som Sveriges nationaldag, blev under 1930-talet tagen i anspråk i direkt politiskt sammanhang, genom att den nazistiska organisationen Nordisk Ungdom gjorde den till sin speciella högtidsdag. (Lööw s 130)

Hur stor vikt ska nu läggas vid detta? Frågan är alltså inte så mycket huruvida mer eller mindre tillfälliga nationalsocialister medverkade i 30 november-sammanhang, som huruvida denna medverkan berodde på ideologisk samstämmighet i stort eller bara var uttryck för en iråkad gemensam beundran av en viktig historisk gestalt. Föreningen ville, då som nu, gälla för att vara opolitisk - men var det, då som nu, företrädesvis folk med en viss markerad politisk profil som utnyttjade frånvaron av partibokskontroll? Ligger det kanske i själva sakens (d v s Karl XII:s) natur att det till stor del är politiska "extremister" som attraheras av den?



8) Den stora tystnaden


Att Karl XII:s dödsdag under åren 1951-1964 inte högtidlighölls i Lund är ett faktum som kanske kunde få tala för sig själv. Något måste väl ändå sägas också om detta. Vad var orsaken till det långa uppehållet? Föreningen stod av gammal vana kvar i studentkatalogen ända till 1957, men någon verksamhet tycks ö h t inte ha ägt rum. Under den fjortonårsperiod som fackeltåget låg nere fyrdubblades lundastudenternas antal, och nyrekryteringen skedde till stor del norrifrån - universitetet blev till slut ett universitet för hela riket. Studenternas sociala ursprung förändrades också, men inte lika markant. (Weibull s 134 och 144).

Förklaringen till traditionens upphörande är dock knappast att söka i studentstatistiken. Den allmänna tidsandan efter andra världskriget var i Sverige (i motsats till t ex Norge)
knappast uppmuntrande för nationalistiska yttranden. Men kan ändå fråga sig varför Karl XII i så fall "överlevde" i Uppsala - och svaret är rimligen att Uppsalas fackeltåg inte blivit lika politiskt laddat som Lunds. Fast just under 50-talet satt även uppsaliensarna Karl under allvarlig debatt: talen till hans minne blev alltmer distanserat lakoniska innan de (men inte fackeltåget och sången) fullständigt tystnade. De sångare som fortsatte traditionen sade sig fira "minnet av minnet" (NJH november 1993- se även t ex UNT 1/12 1950 och 1/12 1955).



9) Röda vågen - och Lars Hultén


Tre decennier efter 1938-39 hade so bekant studenterna gjort helt om. Nu var det internationell solidaritet, rättvisa och fred på den kommunistiska världsordningens grund som gällde. Att eldsflammor återigen lyste upp Lundagård den 30 november var sannerligen inget tecken i tiden - Lars Hultén med följe kunde inte påräkna applåder från övriga studenter. När studenternas egen tidning uppmärksammade det första fackeltåget på 15 år skedde det med bitande ironi. På ledarplats stod följande under rubriken "Calles renässans":

Med djup rörelse erfar vi att Karl XII ånyo hyllas av den lundensiska ungdomen. I en tid som präglas av extrem trolöshet mot alla ideal och sedligt förfall utan motstycke i vår ärorika historia känns det på något sätt riktigt att söka tröst hos våra hädangångna heroer, som varken i med- eller motgång kunde vika, och som redoboget kämpade till folkets sista blodsdroppar.
  Vi lundensare har ofta varit steget före andra svenskar då det gällt att upptäcka verkligt stora män, i Sverige eller på kontintentetn. Vi gläds med 30-novemberföreningen, som haft mod att med kraft upprätthålla denna vår gamla tradition och som fått oss att minnas den tid då den svenska flaggan färgades röd på anständigt sätt. (Lundagård 18/1965)

Snart nog (ht 1966) kom föreningen tillbaka i studentkatalogen, där den stod under rubriken "Erkända studentföreningar" ända till 1987, då den degraderades till gruppen "Föreningar med anknytning till studentverksamhet". Året därefter petades den helt. (Studentkataloger 1966-88).

1986 hade föreningen beskrivit sin verksamhet så här:

Upprätthåller Lunds äldsta studenttradition, fackeltåget till Karl XII:s minne, anordnar historiska studieresor, föredrag m m. Tidskrift: Karolinskt i Lund. (Studentkatalogen 1986)

Men att 80-talets 30-novemberförening inte längre kunde karaktäriseras som studentförening stod nog uppenbart för alla, även dess egna medlemmar. Genom att föreningen öppnats för alla hugade (även kvinnor!), hade fackeltåget definitivt och efterhand alltmer uppenbart förlorat dels sin ungdomliga framtoning, dels sin karaktär av sepecifikt "universitetsarrangemang", utan att fördenskull kunna sägas ha blivit folkligare. Visserligen har smärre grupper studenter deltagit i föreningens verksamhet också på senare tid, men det förändrar inte helhetsintrycket. Att Lars Hultén enligt stadgarna "har säte i styrelsen så länge han lever" (se bilaga) har knappast heller bidragit till föryngringen, men å andra sidan gjort fackeltåget oberoende av skiftande värderingar i studentvärlden.





C. Några övriga intressenter

1) Svärdet

Under kvällssamkvämet på AF på 150-årsdagen av Karl XII:s död skålade man visserligen för den svenska armén, men ingen representant för densamma hade infunnit sig för att besvara skålen. Det var ännu inte självklart att i Karl XII se den överlägsne taktikern och gudabenådade fältherren, och hans blotta tapperhet förmådde inte väcka den rätta stämningen i militära kretsar. I Stockholm hade visserligen en general samma dag hållit minnestalet, men han talade i gammal god stil om "hjeltedygd och själshöghet" och om det "frimodiga, manliga och flärdfria lynne" som var en urbild av folkets. (LW 1/12 1868. När man fem år senare på AF:s festsal åter skålade för svenska armén, fanns i varje fall en major von Porat på plats för att tacka!).

Men att Karl XII, som vi har sett, framåt sekelskiftet och särskilt därefter blev föremål för väl arrangerade militära hedersbetygelser, var givetvis en följd av historikernas allt positivare beskrivning av kungens taktiska snille. Det mesta tyder på att militärerna var de enda, hos vilka "den nya skolans" resultat medförde en verklig uppvärdering av Karl. Ja, det kan t o m hävdas att denna uppvärdering initierades av militärerna själva (genom t ex generalstabschefen Axel Rappe i början av 1890-talet, se Oredsson, manus). För övriga medborgare spelade det knappast någon större roll att Karl nu presenterades som dugligare än man trott; han var ju likafullt en olycksfågel. Och de som hyllat honom hade redan funnit tillräckliga skäl till beundran ändå.

Från 1910 till 1928 var Södra Skånska Infanteriregementet (senare mer känt som I7) förlagt till Lind (annars hörde det hemma i Ystad). Att det under de första krigsåren deltog i officiellt 30 november-firande har vi redan noterat; i övrigt anges sådant deltagande endast för 1923, då 250 beväringsmän stod på Katedralskolans gård när fackeltåget kom (Arbetet 5/12 1923). Hur regementet under dessa år "internt" högtidlighöll siste november vet jag inte, däremot att det från sin återkomst till Ystad och fram till Andra världskriget den dagen marscherade till Mariakyrkan för att hålla korum. (E. S. juni -93). Det verkar sannolikt att någon liknande ceremoni ägt rum också i Lund. Regementets musikkår medverkade i varje fall vid studenternas fackeltåg ända fram till 1950. (Det vore intressant att ta reda på hur och hur länge Karl XII-dagen firades på regementen runt om i landet - det skedde tydligen också under efterkrigstid, t ex på "Upsala regemente" med "blottad fana, musikkårsspel och minnestal", UNT 1/12 1951).




2) Altaret

Här kommer också "altaret", d v s kyrkan, till synes. Annars får man nog, åtminstone för Lunds del, säga att Karl XII-firandet ända från början mestadels varit av rent profan (om också idealistisk) karaktär. Vissa hänvisningar till Karl XII:s religiositet ändrar inte det intrycket. Det är också uppenbart att Karl XII inte alls på samma sätt som Gustav II Adolf har kunnat utmålas som den evangeliska trons "korsriddare" (jfr Oredsson 1992, s 120 ff. Så har Karl aldrig firats även om han förvisso 1706-07 gynnade de schlesiska protestanternas sak, se Hatton s 263!). Däremot har han, som vi noterat, hellre beskrivits som den västerländska rättsordningens försvarare gentemot Österns barbari.

Men vid 30 november-firandet på Kulturen 1915 var i varje fall Dalbys kyrkoherde Sven Erik Aurelius en av talarna. (Arbetet 1/12 1915. Kyrkoherden uppges av tidningen ha "predikat" om "svenska folkets plikt att nu som fordomdags låta driva sig till slaktbänken för att slå vakt om de nationella chimärerna" - tidningsrubriken var "Nationalism och avgudadyrkan").

Noteras bör även de fester som "Lunds med omnejd försvarsförbund" arrangerade siste november 1890 och 1892, och där såväl studentkapell som kårordförande medverkade. Vid båda dessa tillfällen förrättade en präst bön, varpå man unisont sjöng "Vår Gud är oss en väldig borg", första versen. (LW 2/12 1890 och 3/12 1892). 

Och just den versen har fr o m 1965 kommit att ingå i fackeltågens "ritual"! Därmed har den restituerade 30-novemberföreningen tillfört traditionen ett konfessionellt moment, som inte fanns med 1853, men som onekligen hörde till karolinernas värld. Ett korum vid middagstid har också flera gånger ingått i dagsprogrammet. (En rundvandring på Norra kyrkogården med smyckning av avlidna medlemmars gravar hör också till). Ävenså har föreningen vid fyra tillfällen de senaste decennierna anordnat gudstjänster (bl a i Stora Råby) efter den ordning som gällde på Karl XII:s tid! Fem präster har under samma tid anlitats som högtidstalare.

Förslag om att i övrigt ge föreningen en mer konfessionellt kristen/luthersk prägel, bl a för att motverka högerextremistiskt inflytande, har däremot avvisats med motiveringen att den ska vara öppen för alla intresserade, oberoende av religiös eller politisk inställning. (KiL 1-2/1988 s 3ff, R.S. 13/11 1993).

För att uttrycka känslorna hos dem i föreningen som gärna såge en starkare kristen profil skrev dåvarande redaktören för Karolinskt i Lund ner följande vers i föreningens gästbok:

Blixtra, svarta klubba,
likt kung Carols svärd,
visa för en värld
karolinerhärens kors
som inga hakar bär.

(30-nov.föreningens gästbok 30/11 1982)

Men kyrkan verkar inte vara särskilt intresserad av att hysa Karl XII-firarna. T ex nekar kyrkoherde Lars-Erik Axelsson 30-novemberföreningen att hålla gudstjänst i Stora Råby igen. "Föreningen har fått ett symbolvärde som står rakt i strid med vad vi i kyrkan står för. Och jag tror jag talar för alla präster." (SDS 19/11 1993)




3) Kulturen


När biskop Edvard Rodhe vid Kulturens 50-årsjubileum 1932 karaktäriserade intendent Karlin som "mussolinitypen bland museimännens månghövdade skara" var det säkerligen menat som en komplimang. "Kulturhistoriska föreningen har under många år prövat den författningsform som först på senare år blivit populär här och var i Europa", slog biskopen fast (LD 1/12 1932).  Och visst var han en smula självrådig, denne Georg Johansson, som enligt obekräftad men sannolik uppgift tog sig namnet Karlin just p g a sin beundran för den likaledes enväldige Karl XII.

Man kommer inte ifrån att Kulturen är den institution utanför den inre akademiska sfären som genom åren, tillsammans med militären, haft mest samverkan eller åtminstone välvilligt samröre med de Karl XII-firande studenterna. Detta främst p g a Karlin, eldsjälen bakom muséet, vilket (liksom Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige) grundades 1882. (Månne föreningen bildades just den 30 november, eftersom jubileumshögtiderna ägde rum den dagen?).

Redan för 30-novemberföreningens tid hade fackeltåget avslutats framför "vita huset", nämligen 1907, då Kulturen fyllde 25. Tidigare under dagen talade Kulturhistoriska föreningens ordförande och professor Pontus Fahlbeck (även ledamot av riksdagens första kammare) om "en af de främste, honom hvars bild står där ute och hvars hjälteskugga vi i dag hedra", d vs Karl XII, vars bild nu faktiskt stod "där ute", i form av en blybyst som Lunds väl genom tiderna störste Karl XII-beundrare, zoologiprofessorn August Quennerstedt, just hade donerat till muséet, och som skulle stå kvar där i nästan 76 år. (LD 2/12 1907 - på den tiden fanns på Kulturen ett särskilt Karl XII-rum, inrett som kungens kansli!). 

Nästa gång fackeltåget gick till Kulturen var 1931. Tydligen skedde det på initiativ av intendent Karlin, som personligen tog emot fackelbärarna när de till tonerna av Björneborgarnas marsch skred fram till Karl XII-bysten och bildade ring runt den. Efter att musikkåren spelat Hjältar som bedjen (trots att denna hymn av C W Böttiger opassande nog besjunger "hjälten på Lützens blodiga slätt"!) citerade intendent Karlin professor Quennerstedt, som 24 år tidigare skulle ha yttrat att "Karl XII, om Kulturen på hans lundatid funnits till, säkerligen blivit en trogen gäst där". Karlin uttryckte vidare glädje över "den vaknande karolinska andan", varefter han "i Kulturhistoriska föreningens namn" bad 30-novemberföreningen "alltid vara välkommen till Kulturen." (LD 1/12 1933). 

Kulturen blev också fackeltågets slutstation i 40 år - dels de 20 åren 1931-50 och dels de 20 åren 1965-1984. Men under den senare perioden brukade muséets intendenter inte sentera "den karolinska andan". (En av Lars Hultén år 1961 planerad kransnedläggning vid Karl XII:s byst hindrades enligt honom själv av intendent Bengt Bengtsson - några år senare gick det alltså för sig, fast det tycks ha suttit ganska hårt åt.

Karl XII-bysten fick stå i fred fram till 1982, då den blev rödfärgad av okända förövare. Denna misshandel var dock ringa jämfört med 1983, då bysten en vecka före siste november vältes omkull och blev hopplöst illa tilltygad. "Karl XII fick åka moped" löd rubriken på Sydsvenskans förstasida, som visade en bild på hur bysten forslades bort. Kulturen-chefen Anders W Mårtensson beklagade vandaliseringen, som han naturligtvis satte i samband med den förestående Karl XII-dagen. "Det är ju oss på Kulturen vandalerna skadar och inte anhängare till Karl XII:s idéer", sa han till Sydsvenskans utsände. "Vårt intresse av kungen ligger på det historiska planet. (SDS 16/11 1983).

Att 30-novemberföreningens medlemmar av säkerhetsskäl skulle nödgas sitta inlåsta i muséet två långa timmar den 30 november 1984 ingick knappast i ritualen. Så var de därefter heller inte "välkomna till Kulturen" mer. Det ansågs inte vara mycket att diskutera: Karl XII-firandet måste avhysas från Kulturens domäner för att förhindra att muséet kom till skada. Av samma skäl har man inte velat sätta upp den nya Karl XII-byst som föreningen året därpå donerade. (A.W.M. 13/11 1993).

Man kan konstatera att Kulturen inte längre ser som sin uppgift att påminna om Karl XII:s vistelse i Lund - det enda föremål som numera erinrar om potentaten ifråga torde vara hans gunghäst! [Presstopp! Den 1983 demolerade bysten finns tydligen nu (1994) i ett hörn av "Lundautställningen" i Warholmska huset].  Man kan då också med ett litet leende dra sig till minnes hur professor Fahlbeck vid Kulturens 25-årsjubileum, efter att ha påstått att "Karl XII har styrt Sverige från Lund under längre tid än från någon annan svensk stad", konkluderade: "Det vore underligt, om ej minnen däraf skulle lefva kvar och omhuldas, framför allt af detta museum". (LD 2/12 1907).




D. Kvinnorna

1) Det karolinska arvet

Jag är fullt medveten om att även kvinnor under detta sekel hört till kategorin studenter, men tänkte i detta avsnitt anlägga ett kvinnovetenskapligt perspektiv på facketågshistorien - kanske blir det inte 100% seriöst, men det är i så fall bara i paritet med fackeltågshistorien.

Kung Karls eget förhållande till kvinnor (och enkannerligen skön Aurora) var ju omvittnat lidelsefritt, även om giftermål lär ha ingått i hans framtidsplaner, "så att jag slipper hålla en sådan som kallas Maitresse på franska och hora på svenska" (Hatton s 527). Det senkarolinska tidevarvet med dess ständiga krigande var givetvis starkt maskulint präglat, även om kvinnorna under männens frånvaro fick en stärkt position på hemmafronten. Så också firandet av Karl XII:s minne: det var länge en rent manlig angelägenhet och än i dag är det kvinnliga deltagandet lågt.



2) Kvinnorna som dekoration

Kvinnornas fysiska företräden vann dock som bekant allmänt erkännande långt före deras andliga förmåga. Så vid jubiléet 1868 var även damer inbjudna att delta "för att med sin närvaro gifva åt den enkla[!] festen förökad högtidlighet." "Gallerierna voro fyllda af damer", heter det 50 år senare, då festen hölls i universitetsaulan (LW 1/12 1868 och LD 1/12 1918). Men, som sagt, förutom under jubileumsåren var det ont om kvinnor. Inte förrän 1880 skrevs en kvinna in vid Lunds universitet (före 1870 fick de inte studera där), och ännu ett par år efter sekelskiftet fanns här endast 19 kvinnliga studerande (Hillerdal/Starfelt s 102f, FT 17/10 1902). Detta utesluter inte att åtskilliga kvinnor ur den stora allmänheten syntes i fackelskenet (år 1875 stod "de medföljande fruntimren" enligt LW i fara att råka i brand p g a "förskräcklig trängsel" och halka). Som åskådare, alltså.

Även 1906 medverkade damer till att ge 30 november-firandet förökad högtidlighet. Och nu var det faktiskt studentskor som deltog, fast fortfarande inte i fackeltåget utan endast på den efterföljande studentaftonen, då Lunds kvinnliga studenters nybildade kör gjorde sitt första framträdande. På denna den bålda manlighetens stora dag! (LD 1/12 1906. Att även kvinnorna skulle kunna Karl XII:s historia är givet - vi har ju t ex redan sett hur 200-årsdagen av hans död högtidlighölls också på Lunds Högre allmänna elementarskola för flickor).



3) Kvinnor i fackeltåget

Inte förrän på 20-talet tog tillströmningen av kvinnor ordentlig fart, särskilt sedan de, förutom rösträtt 1921, genom 1923 års "behörighetslag" fått rätt att söka och inneha statstjänst på samma villkor som männen. Från ht 1923 till ht 1927 ökade sålunda antalet kvinnor vid filosofiska fakulteten (d v s i stort sett alla universitetsstuderande kvinnor) från 129 till 273 (Weibull s 114 och 155).

Att det på 20-talet (visserligen redan dess första år), när fackeltågen återigen var aktuella, också blev debatt om kvinnligt deltagande i desamma, bör då inte vara ägnat att förvåna. År 1920, då ett fackeltåg ju planerades, utlöste ett kvinnligt namn på den i Ateneum utlagda teckningslistan formliga ramaskrin i Lunds Dagblad, där ett eventuellt tåg med kvinnliga deltagare liknades vid såväl karnevalståg som häxbålsprocession ("man tänke sig den spöklika tavlan"). Dock kunde en mer sansad student som blandade sig i skriverierna berätta att en studentska deltagit redan 1908, iförd manskläder (KiL nov 1977).

Ingeborg Björklund väver i en lundaroman in denna diskvalificering i handlingen - ett kapitel handlar om en grupp studentskor som beslutit sig för att delta i ett fackeltåg, men som hindras av förfärade män, måna om firandets värdighet. Att tillfället anges till den 30 november 1916 markerar dock att uppgiften inte gör några anspråk på exakthet - detta år kom ju inget fackeltåg alls, vare sig manligt eller mixat, till stånd (Björklund s 100-17).

Så blev ju heller inte fallet år 1920 - men då fick "båda sidor" en knäpp på näsan av "en i Skånes kulturella liv bemärkt kvinna", sign. N.M.S., som först ironiserar över den skeptiska inställningen till kvinnor i fackeltåget, men sedan faktiskt mest över den "samvetsömhet" som hindrat även männen att deltaga. Inläggets andra del avslöjar hennes egentliga ärende: hon vill klandra studenterna för att de inte (med t ex fackeltåg och sång) hyllade "Sibiriens ängel", Elsa Brändström, som under hösten varit inbjuden till en studentafton. Hon slutar med en föga smickrande teckning av den studentgeneration, som lundagårdsredaktören samma år karaktäriserade som "som typ opolitisk" (Lundagård 10/1920):

Freds- och fridsälskande studenter läto den svenska flickan, som är vördad, känd och älskad i stora delar av Europa, som stred fredens strid i ett Ryssland, sig alldeles likt som för 200 år sedan, resa i lugn och ro. De försummade detta tillfälle att värma och värmas. Varken freds- eller krigskärlek!

Ingen sångens ton bryter nattens lugn i Lund. Intet fackelsken lyser upp höstaftonen, varken för dem som före oss stredo och ledo, eller för dem som nu strida och lida. Vi sköta vårt dagliga arbete, vi äta och sova. Grå dagar, grå människor, grå likgiltighet, gråa gator och hus, grå tankegång. (LD 1/12 1920).

Den 17 november 1938 gav 30-novemberföreningen, efter livlig diskussion, även kvinnliga studerande tillstånd att med facklor i händerna följa Karl XII och hans häst i spåren (30-novemberföreningens protokollsbok 17/11 1938). Samma år uppges i Sydsvenskan 10 av 110 fackelbärare ha varit av kvinnligt kön, och 1939 bör det ju ha varit ännu fler. Också efter 1965 har kvinnor varit välkomna att delta och vissa har förvisso även deltagit; de flesta tycks dock inte ha uppskattat denna reform efter förtjänst. De senaste årens anslutning av den, med viss underdrift sagt, manligt dominerade gruppen skinnhuvuden, har starkt bidragit till att ställa Karl XII:s återstående beundrarinnor i skymundan.

Och någon kvinnlig högtidstalare tycks aldrig ha varit aktuell.






IV. SAMMANFATTNING


30-novemberfirandet i Lund låter sig i visst avseende lätt sammanfattas. Karl XII-gestalten och beundran inför den har alltid varit det ledmotiv, som mer än något strikt historiskt intresse kännetecknat högtidligheterna. Ritualen har legat ganska fast genom åren. Talen till Karl XII:s minne såg ungefär likadana ut på 1980-talet som på 1880-talet. Det är till stor del det omgivande samhällets ändrade ideal som gör att samma firande, som från början t o m kunde uppfattas som progressivt och med liberala förtecken, idag ses som ultrareaktionärt och antidemokratiskt.

Men stora förändringar har förvisso skett i sammansättningen av fackelbärare. Det som från början var en allmän studentfest, en av de fyra hörnen i det akademiska årets stolta byggnad, blev först en angelägenhet för en särskild förening inom studentkåren och slutligen för en förening (med samma namn) som blivit åtskilligt heterogenare i fråga om medlemmarnas ålder och samhällsställning. Och utan att "fackeltågsritualen" eller föreningens verksamhet i övrigt på något sätt inbegriper nazistisk eller fascistisk propaganda, har s k högerextrema personers deltagande särskilt de sista åren kommit en bred opinion att betrakta tåget och föreningen som inte bara "tokkonservativt" utan även främlingsfientligt och smått samhällsfarligt.

Fackeltåget har dock alltid varit omstritt, i varje fall fr o m 1880-talet, även om det senaste decenniets våldsamheter är utan motsvarighet i tidigare fackeltågshistoria. Striden stod länge främst inom studentkåren, vars radikala grupperingar inte utan anledning såg Karl XII-firandet som en symbol för konservatism och krigshets. Och just genom radikalernas opposition blev Karl XII definitivt inföst i den konservativa/reaktionära fållan. Inga andra grupper gjorde vad jag vet anspråk på hans kungliga person - åtminstone inte förrän nazisterna gjorde entré.

Men, för att gripa tillbaka på mina inledande frågor, fackeltågen till Karl XII:s minne började på studentskandinavismens och krimkrigets tid - det var inte envåldshärskaren/konungen utan nordbon/ynglingen/ryssbekämparen som man beundrade och framställde till föresyn. Det var en tid av politiskt engagemang inom studentkåren, men också av uppblomstrande sociala aktiviteter rent allmänt - AF-borgen var ju nyinvigd och flitigt utnyttjad för soaréer och fester. Karl XII:s dödsdag låg bra till mitt i höstmörkret (i omedelbar anslutning till Oscarsdagen) och dessutom hade man vid det uppländska universitetet redan ett 20-tal år firat den med facklor och sång. Skulle då inte detta mycket hellre ske i Lund, där Karl rent av residerat?

Den 30 november hade ju dock firats även i Lund så tidigt som 1818, och det var Tegnér som i ännu högre grad än Geijer blivit målsman för den romantiska hjältesyn, där Karl XII placerades i nivå med Alexander och Napoleon. Denna syn på hjälten (inkarnerad i bl a Karl XII) som redskap för högre makter och i denna egenskap höjd över all kritik gjorde naturligtvis att historievetenskapens nyktrare beskrivning av honom blev ganska ointressant. Det viktiga var att han envetet kämpat för det han ansåg vara sin rätt, samt att han offrat sitt liv i denna kamp - se där det nödvändiga och fullt tillräckliga stoffet för de skalder som ville bygga honom en poesins eviga minnesvård!

Samtidigt vill det synas som om tidens rudimentära historievetenskap (i Sverige representerad av Geijer), ehuru i sig själv idealistisk, lyckas hålla sig relativt opåverkad av jubiléernas och nationalhögtidernas känslorus. Hur ska man annars förklara att Geijer i sina föreläsningar är så ogin mot den hjälte han annars panegyriskt besjunger? Rollerna tycks etablerade: historikern ska representera det kallkloka nyttotänkandet, medan skalden ska låta sig hänföras av det storslagna, hur dårskapslikt det än må vara. Någon förening dem emellan är ännu inte tänkbar.

Så gick då fackeltågen de första decennierna till största delen ut på att i Karl XII hylla den svenska folksjälen förkroppsligad - det lokalpatriotiska anslag man från början givit tycks aldrig riktigt ha präglat lundafirandet: den 30 november förblev att betrakta som ett i första hand nationellt märkesdatum, vilket framgick av att dagen celebrerades minst lika flitigt i Uppsala och senare även på Skansen och regementen ute i landet. Så passerade 1870-talet utan att den då politiskt oengagerade studenthopen reagerade mot den trevliga seden, som inte heller tycks ha stött stadens borgerskap för pannan.

Den under 1880-talet framväxande oppositionen mot Karl XII-firandet hade inte sin grund i någon historikernas omvärdering av kungens politik, eftersom de redan tidigare i allmänhet förhållit sig kallsinniga till denna. Det nya var att "radikalerna" inte ens ville erkänna kungens moraliska storhet och rättfärdiga sak, eller i varje fall inte medge att hans livsverk var värt att fira. Man kan säga att Bengt Lidforss och hans meningsfränder bara drog konsekvenserna av den historiska forskningens dåvarande ståndpunkt, fast utifrån ett nytt och rent rationalistiskt perspektiv: eftersom Karl XII:s handlande inte i allo var klokt och förtänksamt, kunde det omöjligt anses hyllning värt. Firandet hade också, särskilt efter 1868, fått en allt mer politiskt konservativ prägel, vilket naturligtvis i sig bidrog till de radikalas aversion.

Viss betydelse för Karl XII-firandet fick däremot den omvärdering av kungens politik som "den nya skolan" initierade: här i Lund kunde Arthur Stille föra ut sina nya rön direkt till studenter och andra intresserade, och visst togs de nya skälen att hylla Karl XII tacksamt emot. Av de redan "frälsta", åtminstone. Man kan knappast påvisa att studenterna som grupp blev mer fackeltågsbenägna än tidigare. Utvecklingen gick obevekligt fram mot 1921 års kårmötesbeslut att sluta arrangera fackeltåget. 

Att man med bemärkta historiker i ryggen nu kunde hävda att Karl XII var en skicklig strateg med besynnerlig otur, gjorde det dock mycket lättare för den nationellt och rojalistiskt sinnade ungdomen att motivera sin beundran för honom. Den nya tiden krävde rationella motiv och fick dem också. Men Harald Hjärnes mera metafysiska resonemang om skillnaden mellan öst och väst och om Karl XII:s världshistoriska insats i kampen för det västerländska vann genklang i kretsar som, särskilt efter bolsjevikernas maktövertagande, av rent ideologiska skäl illa tålde Ryssland. Man märker inte minst på högtidstalen hur denna idealistiskt präglade syn på Karl XII:s gärning fortlever genom åren - "nya skolan" hade inte ifrågasatt någon av de gamla dogmerna om hjältekonungens gränslösa djärvhet, flärdlöshet och höga moral, utan bara fogat taktiskt snille och storpolitisk framsynthet till listan över hans prisvärda egenskaper.

Här är inte platsen att summera "nya skolans" roll för vår syn på Karl XII - men det förefaller onekligen som om hans popularitet var större innan historiker började försvara inte bara hans hjältedygder utan också hans fälttågsplaner. Inte ens en historiker kan tydligen göra så mycket åt förändringarna av våra ideal.

Om nu Karl XII, efter att först ha firats av skandinavistiskt "yra" studenter, blev en galjonsfigur för inflytelserika och konservativa samhällskrafter med militären i spetsen (för att därefter till synes ohjälpligt fastna i högerfållan), måste man idag konstatera att det är en närmast utstött minoritet av de mest skilda åldrar och socialgrupper som fortfarande försöker högtidlighålla Karl XII:s dödsdag. Den tid är fjärran, då den 30 november var en slags "allmän flaggdag" här i Lund, och då det ansågs socialt acceptabelt (eller t o m respektabelt) att sluta upp kring firandet av krigarkonungens minne - då universitetets ledning (även om den inte deltog officiellt annat än vid de stora jubileumsfesterna) var välvilligt inställd eller åtminstone neutral, och då Kulturen under intendent Karlin aktivt stöttade den gamla lundatraditionen.

Otvivelaktigt är det Lars Hulténs och 30-novemberföreningens förtjänst (eller fel) att en 140-årig tradition, fastän tynande, lever vidare i Lund. Samtidigt har föreningen kapitalt misslyckats med att vinna gehör för sin sak, vilken den nu egentligen är. Och ju dunklare syfte man har, desto lättare blir man utnyttjad av ännu dunklare krafter, vilket föreningen uppenbarligen har blivit. Det är också ibland svårt att avgöra om det är å egna eller å föreningens vägnar ordföranden uttalar sig när han t ex utvecklar rasistiska tankegångar eller reflekterar över invandrarpolitiken.

Men vi måste samtidigt konstatera att "30 november" ånyo blivit ett allmänt känt begrepp  - om också mest herostratiskt ryktbart. Hela Sverige får ta del av obegripliga lundakravaller, där dock själva 30-novemberföreningen och konung Karl på sistone spelat en allt mindre framträdande roll. Efter att radikala vänstergrupper på 80-talet börjat göra anspråk på dagaen i fråga, har de senaste åren också "etablissemanget" vid detta tillfälle manifesterat avsky mot rasism och främlingsfientlighet i talrikt besökta men mindre uppmärksammade torgmöten.


- - - - -

Så till sist några mer personliga reflektioner: 1993 proklamerades ju som "historiens år". Och Karl XII tillhör definitivt Sveriges och Lunds historia, även om jag fortfarande inte begriper varför han väcker så stormiga känslor än i dag. Frågan är i och för sig om han verkligen gör det hos särskilt många - flertalet svenskar torde när allt kommer omkring vara tämligen oengagerade i frågan om värdet av Karl XII:s historiska insats. Och i en tid då man kan hålla högtidstal till imperialisten Knut den stores ära (Lund 2/10 1993), då Karl XII själv - ehuru svårt skallskadad - åter finns på Kulturen och då kända kulturpersonligheter som bl a Peter Englund och Hans Alfredson rekommenderar flaggning den 30 november - ja, då borde väl tiden vara inne att göra denna dag till en den svenska historiens särskilda dag, då gamla och nya svenskar förenas till en färgsprakande fest i höstmörkret, och då i synnerhet finnar, ukrainare och turkar (och varför inte ryssar?) uppmärksammas lite extra? Visst är det naivt att tro att dagen (och staden) ska kunna återerövras från de grupper i marginalen som gjort den till sin. Visst skulle man kunna anta att intresset för denna speciella novembergkväll en vacker dag ebbar ut och att friden återställs. Men tyder verkligen de senaste årens utveckling på det?

På min sida har jag t o m en gammal rabiat Karl XII-hatare som redaktör Christian Bülow på Folkets Tidning, som den 29 november 1889 skrev: "Ingen händelse i Sverige är af mera epokgörande glädje i Sveriges historia än Karl XII:s död. Ville folket fira en nationalfest vore därför aftonen den 30 november nog den lämpligaste. Man borde pryda kyrkor, palatser och enskilda byggnader med flaggor, illuminera i städer, byar, ja i kojorna i ödemarken, vara glad vid minnet att vid denne konungs död försvann det farligaste hotet mot vår självständighet." 

Och med denna appell (som får stå för red Bülow) väljer jag att avsluta min uppsats.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Förord till internetupplagan (2018)

Ja, så har det gått nästan ett kvartssekel sedan jag la fram min C-uppsats i Lund. Det var 90-tal, Historiska institutionen låg fortfarande ...