1) Professor Arthur Stille och spexandet

Vid sekelskiftet hörde docent Arthur Stille (1862-1922) till de alltmer framträdande lundaprofilerna. Han hade i yngre dagar gjort sig känd som spexförfattare (till det första stora lundaspexet Gerda 1886, se Hillerdal/Starfeldt s 248f), men var nu stadgad historiker med krigshistoria och särskilt Karl XII som specialitet. Samma år som han fick professors namn (1905, riktig professor blev han först fyra år senare) var dock studenterna respektlösa nog att i stället för fackeltåg den 30 november framföra spexet Här på AF.s stora sal. Det var i och för sig också ett försök att göra historien levande, men handlade om 1200-talets Lund och Birka, vilket ju inte direkt anknöt till dagens speciella firningsämne.

Ändå hade uppståndelsen kanske varit större året innan, då man visserligen haft fackeltåg i god ordning, men efteråt samlats till uruppförandet av Kungen och Riksprocentaren, enligt uppgift första gången man vågat spela spex på en av våra nationella minnesdagar. Det ansågs på vissa håll som smutskastning av hjältekonungens minne, med ty åtföljande indignation å dennes vägnar.

Alltnog, när inte studenterna tänkte celebrera Karl XII-dagen, gjorde professor Stille det i stället med ett tal på Kulturen vid middagstid. Men nästa år, alltså den 30 november 1906, fick han hålla till på Akademiska Föreningen, ty nu hade studentkåren åter ordnat fackeltåg (vid vilket kårordföranden Fredrik Böök höll minnestal på vers!), och därefter fick man istället för spex lyssna till professorns föredrag om krigarkungen.

Även år 1907, då Kulturen fyllde 25 år, gick siste november alltigenom värdigt av stapeln - t o m landshövdningen och biskopen (och andra som varit på Kulturens bankett) gick detta år med i fackeltåget, varvid förutom den vanliga av fosterländsk kamplusta genomsyrade poesin även sjöngs Studentsången! Återtåget gick denna gång till Kulturen, där ett par brandsoldater såg till att fackelbålet inte hotade det jubilerande muséet.

Men när den 30 november 1908 stod för dörren, återgick studenterna till att fira dagen på ett mer vanvördigt sätt. Nu var det lundaspexens spex, Uarda, som för första gången presenterades i sitt fulla omfång (det hade i ett betydligt kortare utförande fungerat som karnevalsspex tidigare under året). Detta hindrade inte att man dessförinnan fackeltågat till Katedralskolan, där kårordföranden Hintze "erinrade om att i hjältekonungens person just sammanfattades de karaktärsdrag, som alltid böra vara tillfinnandes hos ett folk, som vill framåt." Den gamla seden med ringdans runt fackelbålet vid AF-borgen tillämpades sedan, innan man förväntansfullt bänkade sig i Stora salen. Egentligen var alltför få anmälda (55 av stipulerade 100 enligt teckningslistan), men genom att på detta sätt låta fakeltåget bli ett pikant preludium till spexet kunde man låta det gå av stapeln också detta år.

Från och med nu blev 30 november (eller åtminstone dess närmaste lördag) i första hand Lunds studenters stora spexdag, och även om det blev fackeltåg av också 1912-13 (trots att fackelbärarna då betydligt understeg 100-talet) var det knappast längre kvällens höjdpunkt. Man kunde t ex spela den för dagen passande pjäsen Kungen och riksprocentaren - men lika gärna något annat.